M & pojkarna

. Det hör till att skriva listor så här dags på året. Därför sammanfattar jag årets julfirande som följer: Julens snyggaste: Granen . Ingen spretig left-over i år, utan ett mörkgrönt, tätgrenat, symmetriskt underverk. Wunderbaum, på riktigt! Se själva här till höger! Julens julklapp: Sverker Olofsson autograf på ett vykort i form av en röd soptunna som mor lyckats ordna till lillasyster. Kan inte bli mer träffsäkert. Sverker är husgud hos syster F. Julens maträtt: Vörtsmörgås med julskinka och äppelmos . Tack svärmor för att du presenterade mina smaklökar för denna vidunderliga anrättning. Julens sämsta rim: Drinken den blir cool o´, du kan dra ett solo! Jag stod själv för eländet och i paketet till lillebror låg de här: http://www.bluebox.se/showinfo.asp?id=a03469&method=varu&varu=fest&time=1 Julens åkomma: Vinterkräksjuka . Inom två dygn hade vi golvat tre av av julfirarna. Vi får se om de vågar komma tillbaka nästa år. Julens match: LHC-Brynäs i Cloetta center om någr

. Det är julafton och det snöar. Det finns hopp. Ha en riktigt fin jul!

. En själ har lämnat jorden. En hustru har mist sin man. Två barn sin far. En mor och far sitt barn och syskon sin bror. Ibland är livets grymhet så stor att även jag tystnar. Jag kan inte ens bära ett uns av den smärta som kommit av detta och jag kan inte hjälpa. Jag sänder bara en tyst bön om styrka till de som prövas hårdast just nu. Och hoppas att de vet att det är som mörkast just innan det ljusnar.

. Det är inte likt mig att citera Gyllene Tider-texter, eftersom jag i regel får klåda när jag hör Per Gessle, men just den raden känns passande just nu. Julstressen är här och jag är ganska nöjd. Under precis lagom press presterar jag som bäst. Som nu. De två sista dagarna i den här arbetsveckan erbjöd ett riktigt påställ. Samtalen avlöste varandra och i de få korta pauserna gafflade jag med snöbollskastande ynglingar. Puls. Igår var det Lucia-firande på min skola. Vackert, med tre lucior i olika åldrar, solosång och ett myller av ljus. Frasande, vita linnen och glitterspår i korridorerna tar mig tillbaka i tiden till min egen karriär som luciatärna. Sömnig nervositet i mörka vintermorgonen med en doftande lingonkrans i håret; ljusmanschetten fullklottrad av omöjliga textrader. Puls. Jag saknar det. Nyvakna pensionärer med våta ögon och stora leenden. Ett och annat utlösande av brandlarm. Men är man snart 30 får man inse att lussandet är över. Iallafall det seriösa. När jag vid slutet

. Som ett svart hål. Sådan är den, tillvaron just nu. Oavsett hur många timmar jag sover, vilar, tar igen mig, laddar upp kommer jag ändå till jobbet som en urvriden disktrasa. Någonstans finns ett extremt energiläckage och jag vet inte vem (eller vad) det var som drog ur proppen. I vanliga fall brukar orken räcka precis tills jag traskar ut från julavslutningen och konstaterar att jag överlevt en termin till med den mentala hälsan i behåll. Men i år har större delar av M tagit jullov redan. Kroppen frågar sig varje morgon: varför går du upp klockan 06:00, vi är ju lediga! Hjärnan suckar och replikerar: nä, det är nästan två veckor kvar, så nu får du banne mig skärpa dig! Och så fortgår dialogen under resten av dagen. Ofokuserad är bara förnamnet. Någonstans i min omgivning finns också ett svart hål som slukar telefonheadset. Mitt tredje är nu spårlöst försvunnet och jag får snällt låna G:s varje gång jag vill ha Lasse W som sällskap på kvällspromenaderna. Notera detta, ni som intresse

. Det lyser i alla våra fönster ikväll. Stjärnor och stakar kämpar med det obarmhärtiga decembermörkret utanför och ber en stilla bön om snö att reflektera sig i. Om jag inte visste att jag om 17 dagar har huset fullt av älskade släktingar skulle jag nog ge upp min kamp mot mörkret och flytta in under närmaste täcke. Det som kan vara den allra vackraste tiden på året är bara tung och svart och det gör mig arg. Kom igen! Ge mig lite rimfrost iallafall! Imorgon ska jag baka pepparkakor med kidsen på jobbet. Kanske blir det ljusare då. Idag adventsfikade vi och jag tände så många ljus att det till och med blev varmt härinne. Vi snåljåpar/miljövänner håller oss ju med en innetemperatur på 19-20 grader annars. Med lussekatter och pepparkakor på bordet, glittrande kulor i fönstret och SR Bjällerklang i högtalarna tvingade jag fram lite julstämning. Men efter en promenad i kompakt svärta och iskallt duggregn har den flugit sin kos igen. Och det hjälper inte med julklapps-shopping på nätet. S

. Under förra veckans slut var jag syndigt lycklig. På fyra dagar klämde jag in så mycket favoritupplevelser att jag nästan skämdes. Efter en sådan helg vill man aldrig ha vardag igen. För det första åkte jag tåg ensam till (och från) Malmö. Flera timmar egen tid, men musik i lurarna och tankarna på vad jag ville. Vad gör det då att jag rev upp en duktig reva i de nyinköpta, dyra strumpbyxorna? F hälsade mig glatt, trots (eller kanske tack vare?) att hon just skrivit tenta. På Sorl intog vi varsin smaskig macka, som jag är övertygad också var mycket nyttig. Det var iallafall groddar på. Sedan väntade det som vi sett fram emot sedan april. Jesus Christ Superstar med Ola Salo på Malmö opera. Musiken var fantastisk, Ola var fantastisk, Judas var fantastisk. Det enda som inte var så fantastiskt var att varken jag eller F spelade Maria, för det innebar a) Ola Salo-puss b) Ola Salo-kläm och c) sång på en scen framför många, många människor. Hon som faktiskt hade rollen var dessutom den enda

. Ikväll är det kyligt och ensamt i borgen T. G har farit till Obama-land och jag roddar hushållet för mig själv den här veckan. Fruktansvärt. Men för att citera en känd schlagersångerska så är det så att "jag börjar bli van". Den som trodde att forskare sitter i sina laboratorier och/eller kontor år ut och år in får tänka om. Den sorten jag är gift med far världen runt. Det är Indien hit, Tyskland dit, Stockholm stup i kvarten och Spanien mera sällan. Jag missunnar honom intet av detta, men det är tyst, tomt och tråkigt här utan G. Det värsta är dock ångesten innan han åker. I flera dagar gruvar jag mig inför all ensamhet och allt slit. Och den biten har jag ju lyckligtvis klarat av för denna gång. Sedan sist har jag fått ett smakprov på livet som tonårsmamma. I lördags skjutsade jag mina tonåringar (min mamma & sambo) till fest, efter att jag först spenderat ett par timmar som hårlockare och smakråd åt den förstnämnda. Sen satt jag sömnigt och fnittrade åt "The ax

. Så här i november måste man stanna upp ett slag och beundra oss nordbor. Vi små människor som stretar på med vardagsbestyren fastän tillvaron, naturen, ja, kanske själva skapelsen strävar emot så mycket den bara orkar. Idag lämnade jag Linköping vid 17-tiden. Staden var full av påpälsade figurer som enträget gnetade på insvepta i det stora, allomfattande mörkret. På vägen passerade jag en grävmaskin, så översållad av påslagna strålkastare att den liknade en stridsrobot ur Matrix. Alla bekämpar svärta på sitt eget vis. Vi trälar på i allt det svarta, dödligt trötta, gråa och bleka. Det går inte att vara snygg i november. Och när vi mödosamt lyfter blicken mot horisonten för att se julen, nyåret och ledigheten som hägrar där, är det så dimmigt att vi omöjligt kan se ända dit. Suck. Det finns dock några ljuspunkter: Det amerikanska folket har röstat fram sin förste svarte president. Jag har fått en hel kasse Sex and the City-dvdfilmer till låns av en arbetskamrat. Jag har lärt mig sake

. Jag har ett något komplicerat förhållande till programmet Idol. Min officiella, politiskt korrekta hållning är att det är kvalificerad strunt-tv som endast syftar till att tjäna pengar på företrädelsevis ungas popdrömmar och behov av idoldyrkan. Den enda säsong jag faktiskt tittade på, var den då Daniel Lindström vann. Stolt som en tupp deklarerade jag från den första sekunden av hans första audition, att där hade vi vinnaren. Så blev det också, och Daniel har en plats i mitt hjärta ännu, även om just hans hjärta ledde honom ner i De Oformligt Banala Texternas Träsk, ur vilket han inte verkar komma tillbaka. De efterföljande säsongerna har jag följt med vuxen distans, lite nonchalant tyckande i bakgrunden. Och jag blir fortfarande illamående när jag tänker på hur mycket kosing stora tv-draken hivar in på kidsen, både de i och vid rutan. Men om sanningen ska fram bor det en liten sångdiva i mig och om jag bara lät henne komma fram skulle hon förmodligen erkänna att hon vill klösa ögon

. Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om. Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5 . Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång. Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt k

. M är virusbelupen. Det är inte något aggressivt virus utan sån där smygvariant som bara orsakar en allmän orkeslöshet och ont i halsen. I fredags vaknade jag emellertid med spränghuvudvärk, varför jag med varm hand överlät småpiltarna till syster yster. Igår kunde jag dock inte missa E:s första ishockeyupplevelse, trots småfeber. LHC mötte Frölunda och vi var där. Den första kvarten sa han inte ett knyst. Stirrade sammanbitet på ismaskiner, gigantiska bildskärmar och skrikande supportrar. När han till slut frågade efter sitt hockeypucksgodis (ska det vara, så ska det vara) förstod jag att den värsta chocken lagt sig. Under sista perioden vaknade både LHC och E till liv och han tjoade glatt, när han inte sörplade i sig läsk. Tyvärr åkte Klubben på stryk, men det spelade nog ingen roll i sammanhanget för E. Sittande på morbrors axlar och härmande sin moster gallhojtade han "Alla luktar fisk i Göteborg" hela vägen till bilen. Mina syskon kan mycket väl vara de sämsta förebild

. Den står på vårt köksbord nu. Den såg så malplacerad ut på den höstgula, trötta busken vid husknuten så jag tog in den. Nu skänker den oss lite glädje och väldoft vid måltiderna. Och lite oro. Vattenfyllda vaser är ett riskmoment i småbarnshem. Och rosor har, som bekant, taggar. Just nu känns det bra att sitta vid tangentbordet och knappa. Jag är så infernaliskt utled på min egen röst. I alla sammanhang drabbas jag av akut mundiarré och delger omgivningen mina synpunkter på allt. Det är ett under att mina närmaste inte ställer sig upp och vrålar: håll käften , för det vill jag göra ibland. När som helst ska jag skärpa mig och försöka inse att jag duger bra även när jag är tyst. Kanske ännu bättre. Annars spenderar jag kvällen med att tröst-MSN:a med syster. Det visar sig nämligen att ruckel-bilen äntligen efter en dryg månad på verkstad blivit klar. Tjoho, tänkte vi och hostade glatt upp 20 000 kr (!) för att hämta ut den. Bara för att upptäcka att skithögen fortfarande stannar när

Höst och eftermiddag i familjen T:s högborg. Jag kommer hem med två dagiströtta knattar. Vi väller in i hallen med väskor, ytterkläder och leriga skor. Du som följer bloggen vet att slottet Ruckel inte står så högt i kurs hos mig för tillfället, men denna eftermiddag är ett undantag. Solen står lågt och sträcker sig långt in i köket och vardagsrummet. Allting liksom gnistrar och badar i det varma gula. Jag väljer att bortse från damm och hundhår och tycker det ser riktigt trivsamt ut. Barnen rusar in och begraver sig i legolådan. Jag öppnar en försändelse från Försäkringskassan och får då två pappersflärpar över. Öppnar skåpet under diskbänken för att förpassa dessa och där sitter han. Mr Mus i egen hög person (eller gnagare kanske? Är lite osäker på tituleringen här....). Han glor på mig med små pepparkornsögon. Nosen är som ett knappnålshuvud och öronen marsipanrosa. Han sitter blick stilla och jag ser hur han hoppas att jag inte ska se honom. Längst ner i sophinken sitter en liten,

. I slutet av förra veckan stod vår lönn så gul att det stack i ögonen. I helgen tackade vi högre makter för att stormen blåste över en stor del av den gula härligheten på grannens tomt. Om man bortser från löven är hösten min tid. Jag vet att man ska älska våren och sommaren för att räknas som riktig svensson, men jag vill hellre ha höst. Färgerna och klarheten. En slags avkoppling efter sommarens krav på ständig underhållning och fullt utnyttjande av det goda livet. På hösten kommer det trevliga i mindre portioner, jag hinner njuta och sedan längta till nästa gång. Dessutom ger hösten nya problem på jobbet som måste få sin lösning och min rastlösa hjärna får något vettigt att ägna sig åt. Den här hösten har jag sannerligen fått så jag tiger på den fronten. Herr Chef verkar ha hittat mig på listan "personer-som-jag-glömt-ge-fortbildning" och skickar mig på tre hyfsat omfattande utbildningar på två månader för att kompensera. Pju. Jag lär mig så att det snart sprutar ur örone

. 1. Mitt självförtroende. Yrkesmässigt. Plötsligt gör jag misstag i det jag annars tror jag kan allra bäst. Liten panik. Plötsligt tvekar jag innan jag öppnar munnen i ett samtal, ryggar för ett känsligt problem eller lägger mig feglortigt i försvarsläge vid minsta synpunkt. Men när jag skriver om det här vet jag att krisen är på väg att gå över. 2. Vårt miljöengagemang. När biogasbilen, man köpt för att stilla sitt dåliga vi-bor-på-landet-och-är-riktiga-koldioxidfabriker-samvete, rasar och man tvingas punga ut med fasliga mängder tusenlappar för att den ska rulla igen, DÅ är det svårt att inte bli bitter och börja slänga batterier i komposten i ren protest. Tydligen ska man räkna med att bileländet efter knappt 12 000 mil ska säcka ihop för si motorn tål inte den höga temperatur som blir av gasförbränningen. Kalas. De har byggt en motor som är allergisk mot sitt eget bränsle. Fiffig affärsidé. 3. Min bo-på-landet-passion. När en hel helg lagts på att städa bort 15 ooo kubikmeter löv

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k

. Idag har jag stått tillsammans med trettio andra människor på ett lakan. Alla var vi fullvuxna och någorlunda vid våra sinnens fulla bruk. Ändå köpte vi att golvet var täckt av lava och vår enda chans att överleva var att stå på lakanet. Problemet var dock att tygeländet låg med fel sida upp och vi var tvungna att vända det, UTAN att någon nuddade golvet för då skulle vi alla DÖ. Hej, hopp! Av dessa trettio kände jag en väl, två flyktigt och resten träffade jag för första gången idag. Efter en lång stunds bökande, vikande och vinglande stod vi fastklamrade vid varandra och konstaterade att vi lyckats med uppgiften. Jag hade kramp i ett ben, men vad gjorde det; ingen dog i lavan! Nej, jag har inte blivit knäpp. Jag har blivit utsatt för första delen av en SET-utbildning. Min älskade skola är del i ett av Länstyrelsens projekt som innebär att vi ska arbeta med livskunskap som ett ämne på schemat. Därför blir vi nu utbildade i SET som är en evidensbaserad, förebyggande metod. Ovanståend

. Fånga dagen. Jo, det är väl gott så. Men jag är värdelös på detta. Jag mår som bäst när jag lever en bit in i framtiden med blicken i fjärran. När sommaren och höstlängtan är slut börjar jag genast drömma om snö och jul. Bara som exempel. Aldrig nöjd. Ska jag kapitulera inför detta eller öva mig på något annat sätt att hantera tillvaron? Igår var det iallafall storstädning som gällde. Med dammsugaren i högsta hugg och V i hasorna bearbetade jag systematiskt alla golvytor i rucklet. Till slut närmade sig huset ett tillstånd som med lite god vilja skulle kunna kallas " i ordning". Nöjd klev jag in i duschen och där stod jag när gästerna, d v s mor med tillhörande sambo anlände. Till kvällen bjöds det en liten dos alkohol till maten. Hannas lime/lakrits-cider är att rekommendera. Läskigt god i ordets alla bemärkelser. Sedan skulle monstertv:n förstås visas upp. Just nu äger hushållet T bara en enda högupplöst film och det råkar vara Rambo (2008). En film som inte på något sätt

. Ljusa kvällar om våren kan vara fantastiska. Men mörka kvällar om hösten kan vara magnifika. När luften är krispig och näsan blir full av doften av en nyplöjd åker och man kan kura ihop sig under filten när man kommer hem. Om man inte sätter sig vid datorn och bloggar istället. För när man är trött och just sett sitt drömhus flyga sin kos (inte bokstavligt alltså..) är det lätt att man glömmer bort att uppskatta sådant som friska höstskymningar. Istället kan man sitta och bittert hata alla de som spenderar sin tid med att nervöst invänta nästa drag i budgivningen just nu. Det är inte så moget, men ganska mänskligt. Man kan också bittra över det faktum att man inte är i Rom, som andra är. För att åtgärda ett sådant sinnestillstånd kan man besöka ett näraliggande shoppingcentrum och gå loss bland reahyllorna. Det gjorde jag idag och kom hem med en skörd hyfsade fynd. Och detta var efter att jag ömsom skrattat och ömsom slitit mitt hår över planerade omorganisationer på jobbet. Man får

. Nu är det lite tomt. Lilla huset har visats för andra gången och vi var inte där. Jag kommer inte bo bakom den putsade fasaden och inte mata de små skäggiga getterna. Ett litet vemod har sänkt sig över M, men snart hoppas jag det vänder till lättnad. Mitt i min lilla sorg finns också en liten glädje. Jag har återerövrat tvättstugan! Trots febrig blick och kli i halsen har jag ikväll dammsugit och våttorkat bort byggdammet och flyttat in igen. Numera bor även min samling av Ior-prylar där. Ingen ska komma och säga att jag inte har en högst personlig tvättstuga! Tids nog kanske jag till och med vågar publicera bildbevis på härligheten här, men än så länge får du tro mitt ord. Nu återstår att välja någon snajdig vinylmatta till köket, som de trevliga och ständigt försenade hantverkarna ska få pula dit och sedan kanske Hemmet känns som ett hem igen. Igår gjorde jag ett litet tröstköp också. Allt som oftast har jag något ärende "nere på byn" i Lillort. En ny ljudbok på bibliotek

. Igår befann sig en man i Linköping. Han hade en uppgift: att underhålla 11 000 människor. Han gjorde det. Han hade kunnat gå ut på scenen och bara stå där och vi hade älskat honom ändå. Mannen är Lars Winnerbäck och jag stod där bland de 11 000. Jag skippar flosklerna, jag tror du fattar ändå. Han ägde. Kvällen startade ljumt med feta pommes och aioli tillsammans med bror med tillhörande vän. Cissi och Nour underhöll, men vi hörde inte mycket av det. När jag traditionsenligt köpt ett nyckelband närmade vi oss scen 2 och Emil Jensen. Han fick mig att le ett par gånger. Miss Li kämpade hårt med en trögstartad publik. Sofia Karlsson äntrade scen 1 som en korsning mellan Ronja och Tingeling och var väldigt informativ vad det gällde hur långt alla bandmedlemmar rest för att vara med på konserten. Som att de gjort någon slags uppoffring genom att komma till Linköping. Jag fattade inte, men det var vackert, det de framförde. Vid nio gick han på och resten är historia. Jag skrek, dansade, a

. "Du är söt, men hon är sötare". Ungefär så kan man sammanfatta gårdagen. Jag hade med mig min syster till jobbet, till alla hormonstinna högstadiepojkars stora lycka. Kommentaren fälldes dock av en ung dam som nog kände en viss lojalitet gentemot mig och därför försökte förhålla sig någorlunda diplomatisk till situationen. Snällt. Och sant. Annars var det som vanligt lite knepigt när man sammanför två olika delar av sitt liv. Skulle jag vara syster M eller ungdomsstödjare M? Jag tror det gick hyfsat, d v s både syster F och arbetskamraterna och kidsen verkade känna igen mig. När jag själv var i tonåren och för första gången presenterade en ny pojkvän hemma var oftast inte problemet hur han skulle sköta sig, utan hur jag (och min pinsamma familj) skulle göra det. Hur ska man lyckas sammanföra två bilder av sig själv utan att göra bort sig åt något håll? För det mesta slutade dessa tillställningar med att mina söta småsyskon satte på videon och visade M, 4 år, iförd endast

. Bloggens ettårsdag (14 augusti) passerade obemärkt härhemma. Egentligen borde jag nog ha skrivit ett extra utsökt inlägg då, men det är ju inte alltid andan faller på när man befaller den. Orättvist mot bloggen att inte fira, men sådant är väl livet, även för en blogg. Den förtjänar dock viss respekt för den har en klar terapeutisk funktion för mig. Dels kan jag lägga ifrån mig lite tankar härinne, så att de inte tar en massa plats i mitt trånga huvud, dels får jag titt som tätt någon rar komplimang här eller IRL och kan leva lycklig på den en stund. Och uppenbarligen tar det tid innan jag tröttnar på att skriva. Just idag är det inte rättvist i världen. I Georgien krigar de. Jag har inte haft engagemang nog att förstå varför och krigsbilder i nyhetssändningar får mig att må illa, så jag är inte särskilt insatt. Dock kan jag med säkerhet säga att det inte är rättvist. Inga människor förtjänar krig. Inte ens de som startar det. Jag har dessutom åter fått bekänna mig som idrottsintress

. Jag har hört att man utvecklar sin hjärna när man gör saker på nya sätt. I vår familj har jag huvudansvaret för gräsklippningen. Den går ju med lite fantasti att variera genom att man börjar på olika ställen, kör fram- och-tillbaka eller runt-runt eller med eller utan uppsamlare. Igår hittade jag en parameter till man kan byta ut för nya spännande effekter. Jag traskade glad i hågen ut i garaget och tankade omsorgsfullt min Honda innan jag satte i gång. 20 grader varmt, växlande molnighet och en frisk vind över fältet. Perfekt. Med Henning Mankells Kinesen under hörselskydden började jag klippa av hjärtans lust. Nåja, jag klippte iallafall. Drygt halvvägs slår det mig plötsligt hur mörkt det blivit. Jag tittar upp och upptäcker att himlen står svavelgul och asfaltsgrå över mitt huvud. Men inga hotfulla moln vid horisonten kan få fru Måste-få-det-gjort att ge upp ett projekt i trädgården. Strax stod blixtarna och regnet som spön i backen runt mig. Jag klippte oförtrutet. Min enda eft

. För en dryg vecka sedan begav jag mig till Gnesta. Med nyinhandlad top och rödmålade tånaglar kände jag mig rätt så piffig. Ända tills lillsis och P (ej bror denna gång) intog mammas Ford. Brevid två brunbrända, 23-åriga amazoner kunde inte den mest blommiga halterneck i världen rädda mig. Men, till Gnesta kom vi, och så småningom även till Gröna Lund. Jag är säker på att E (inte sonen utan mammas sambo) gillade bilunderhållningen som bestod av Disney-klassiker framförda av trion M, F och P. Rörande vackert. "När jag var ett vårtsvinsbaaaarn" ylade P (som i Pumba, så likt var det!). Jag hämnades mest för att jag fick ha en eklist över axeln hela vägen till Stora Huvudstaden. Sen åkte vi. Ack, vad vi åkte. Och skrek. Vi inledde med Tekopparna och skrek så att publiken förmodligen trodde vi var fulla, höga eller utvecklingsstörda. Med paus för hamburgare följde sedan Vilda Musen, Vikingen och Popexpressen i rask takt. så långt inga problem. Men jag sneglade på Fritt Fall och

. Så kom den då till slut. Svinhettan. 28 grader i skuggan och ingenstans att ta vägen. Temperaturer över 24 grader får mig att bete mig som ett överhettat djurparksdjur. Trögtänkt och lättirriterad ligger jag inomhus eller under ett träd och chippar efter andan. Jag är inte byggd för värme. Ilsken blir jag också; fräser åt omgivningen om den inte gör som jag vill. Inte något vidare semestersällskap direkt. Igår knölade jag ner mig i 1) bikinin, 2) barnens pool och blev tillräckligt sval för att inte bita huvudet av någon familjemedlem under middagen. För att överleva idag tröståt jag upp världens bästa M-present: en mobiltelefon av choklad, som T & A anskaffat i Malmö under överinseende av lillsis. Den satt fint, mycket finare än bikinin. Jag klarade mig dock hyfsat igenom onsdagens besök på Parken Zoo. Uj, va med djur di hade där! Roligast var att de satt upp en informationsskylt om människan där parken gränsar till badet och där man därför kan åse alla badgäster genom mörkgrönt

. Plats: Sverige, Östergötland, Linköping McDonalds Tid: Vardag, sommaren 2008 Vid ett bord nära lekhörnan sitter en familj bestående av mamma, pappa samt tre barn i åldrarna 7-12 år. Bakom varsitt berg av emballage mumsar de förnöjt på sitt transfett. Tre bord bort sitter jag med två ätande kottar. Jag är dock bara observatör och egentligen ointressant för berättelsen. Nåja. Mitt i måltiden kommer två skuttande pojkar med varsin sån där uppblåsbar "Jag-hejar-på-Sverige"-korv. De skriker, tjoar och fäktas. Den ena bankar helt oblygt på ovan beskrivna familjs vagn, under höga, förtjusta rop. Även jag, som är ganska tolerant, reagerar på pojkarnas beteende. Men det är inte pojkarnas beteende som är det intressanta, det är föräldrarnas . På ett mycket svenskt sätt utbytte de menande blickar som sa: "är det så svårt att hålla hyfs på sina ungar!" och blängde sedan unisont på pojkarna. Sedan sträckte de på halsarna och spanade efter stök-knattarnas föräldrar. De muttrad

. Efter nästan fyra veckors hemmasåsande har jag uppnått semester. Som i sinnestämning alltså. Plötsligt är det jobbigt att borsta håret och klä på sig för att åka och handla. Varför kan jag inte sitta i nattlinnet och lösa korsord fram till lunch? På ett sätt är det ofantligt skönt, men för mig är det farligt också. Min hjärna tar nämligen inte semester utan snurrar ideligen runt och försöker hitta lösningar på problem, små eller stora, faktiska eller icke-existerande. Detta är ju en tillgång i vanliga fall, men inte när man ska ha semester. Istället för att nöja mig med korsord och tv-spel växer stora renoveringsplaner fram i mitt huvud. Måla köket? Köpa möbler? Lägga golv? Byta lekstugetak? G blir ideligen drabbad. Främst av de planer som kräver mer fysik och/eller tålamod än jag har. Måttligt road är han. Ibland går det överstyr också. Skaffa get? Köpa häst? Bygga om? Gräva pool? RÄDDA VÄRLDEN? Under ledigheter växer också mitt "få-gjort"-behov. Jag upplever alltid en sto

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell

. Jag har sorg. Igår kom domen: jag kommer att få leva utan min älskade tvättstuga hela sommaren. Hur ska detta gå? Men det är ofrånkomligt. Gipstaket är genomblött och mjukt som bebistuggat smörgåsrån på en yta av 3 kvm. Och vem vet vad för otäckheter som gömmer sig under? Att vi dessutom kommer att leva utan köksgolv tycker jag, konstigt nog, är ett mindre problem. Ibland förstår jag inte min egen hjärna. Min och tvättstugans goda förhållande inleddes redan när vi flyttade in i huset. Den är STOR! I lägenheten vi bodde i innan vi kom till huset hade vi visserligen egen tvättmaskin, men knappt någon plats att hänga tvätt på. Helt plötsligt hade jag ett helt rum fullt av skåp och hyllor. Gott om plats för torkställningar och tvättkorgar. Under den värsta (jo, man får säga så. Det betyder inte att man inte älskar sina barn!) småbarnstiden var tvättstugan en riktig tillflyktsort. Den ligger i källaren. Det är svalt och tyst och jag lämnade gärna kottarna på bottenvåningen hos G för att s

. Natten till igår väcktes jag av åska. Jag är inte rädd för åska direkt, men min hastigt väckta kropp vägrade lyssna på min förnuftsstyrda hjärna och blev spänd som en fjäder. Pulsen bankade mig i öronen medan jag räknade som när jag var liten: blixt....ett-tusen-ett....ett-tusen-två... MULLER! Oj, nu var det nära! Regnet lät inte vänta på sig och smattrade ursinnigt mot takfönstret. När vi var små samlades vi alltid alla fem i mammas och pappas säng. Där satt vi under täckena: moltysta och spända. Då fanns det en stor del förtjusning i rädslan. Var tog den vägen? Och tänk att mitt hem, som i så många avseende är min borg och det tryggaste jag kan föreställa mig, kan förvandlas till ett urläskigt spökhus av lite blixtar. Jag tassade räddhågat omkring och drog ur sladdarna till den viktigaste elektroniken samtidigt som jag höll tummarna att kottarna skulle sova vidare för att slippa framtida åskmen. Det var över på en halvtimme. Det ilskna regnet övergick i ett beskedligt droppande, mi

. I min familj (här avses för tillfället mor, far, bror och syster) har vi aldrig haft några riktigt rotade midsommartradtioner. Under några år när jag var runt 10 år åkte vi visserligen regelbundet till bekantas sommarstuga, åt mat, klädde en stång och gick tipspromenad medan de vuxna groggade sig rödkindade och glada. Jag har egentligen bara två skarpa minnen av dessa firanden. Det första är att jag en midsommarafton fick en fotboll mitt i plytet så att ena glaset i mina glasögon hoppade ur. Aj. Det andra är att de hade en toalett med en sån där skiva som snurrar när man spolar. Mycket fascinerande för en 10-åring. Men i övrigt var midsomrarna i min barndom lite luddiga. Under de senaste åren har det varit ganska sparsamt med firandet och det enda mönstret man kan urskilja är att....det inte finns något mönster. Jag berättar om ovanstående därför att jag nu har upplevt en riktig ärke-midsommar. En sådan som man ser på tv. Den började på torsdagen. Efter att ha jobbat en slö halvdag p

. Jag har ganska nyligen kommit ut ur den värsta spädbarnsbubblan. Den som innebär att man tycker att man har klätt upp sig så fort man har en tröja utan kräk på eller känner sig helpiffig bara för att man hunnit borsta håret innan man gick ut. Mindre tid för amning och annan babyservice, ger mer tid för att se sig i spegeln. Och när jag gjorde det fick jag en plötslig lust att lägga den nyvunna egentiden på diverse skönhetsvård. Jag behövde och behöver lite renovering. I föregående inlägg berättade jag om olika saker man kan utsätta sin kropp för i syfte att bli snyggare/lenare/brunare/mjukare/fräschare. Jag glömde en viktig sak: epilering . Jag fick en epilator i födelsedagspresent. Jag gissar att tillverkarna var mäkta nöjda när de kom på det namnet och därför slapp kalla mojängen för det den är: en hårutslitare . (Jag avser då inte hårutslitare i meningen att apparaten nöter på håret utan att den med våld och skärpa avlägsnar håret från den plats där det behagar växa. Hu.) Dock va

. Jag brukar betrakta mig själv som en hyfsat mogen och stabil människa, som hanterar livets med- och motgångar på ett relativt sansat sätt. Men de senaste veckorna har det hänt något med mig. Jag är självcentrerad som en tonåring (blir man som man umgås?) och på jobbet fnittrig som en mellanstadieelev. Och jag fattar inte varför. Har 30-årskrisen redan kommit? Ett bevis för detta är ju min önskelista till den nu överståndna födelsedagen. Högst upp stod ju som tidigare skrivet ett tv-spel. Ett sådant erhöll jag också och jag har sedan dess spenderat de flesta av mina lediga minuter med en vit plastratt i nävarna, med vilken jag under tjo och tjim styr en liten dinosaurie (Yoshi) på en motorcykel genom diverse fantasifulla banor. Kul så man nästan kissar på sig. Och vansinnigt omoget. Bevis nummer två består i en fullständigt onaturlig upphetsning över morgondagens skolavslutning. Jag är värst uppsluppen av alla inklusive den lyckliga skara som i och med terminsslutet lagt grundskoleut

. När man jobbar med ungdomar som jag gör, träffa man i ärlighetens namn på många fler än man någonsin har ork, engagemang eller kunskap att hjälpa. Och eftersom världen är full av tappade sugar redan (var det Hasse & Tage som pratade om sådana?), vill jag inte tappa min också. När det ändå känns som att jag håller på att göra det, brukar jag tänka på den här historien: En man kom gående på en övergiven strand och han kunde snart skönja en annan man på avstånd. När han gått en stund kunde han se att det var en av byborna från en liten by i närheten som höll på att kasta saker i vattnet i jämn takt. Mannen trodde att bybon kastade små flata stenar för att studsa på vattnet, men när han kom närmare såg han att det var sjöstjärnor som kastades ut. Hela stranden var full av hundratals sjöstjärnor som spolats upp av vågorna. Bybon förklarade för mannen att om han inte kastade tillbaka sjöstjärnorna skulle de dö av brist på syre. Mannen blev förbluffad av bybons ambitioner och frågade om

. Ibland blir det glest mellan bloggarna. Det är så när livet springer fortare än vad orken och fingrarna förmår hinna med. Tiden går ju fort när man har roligt. Vi närmar oss skolavslutningen. En högtid som jag egentligen borde vara oberörd av i dagsläget, men som jag får ta del av tack vare mitt fantastiska jobb. Terminen är på sluttampen och för de flesta av mina kids (på jobbet) är det rena himmelriket. För ett fåtal innebär dock sommarlovet en tid utan varken trygga kompisar, vuxna eller rutiner och dessa bär i regel ångesten på utsidan. Och jag hjälper dem att bära så gott jag kan. Hos en del av niorna finns dessutom gymnasieågren: var ska jag ta vägen? Kommer jag in? Måste jag bli VUXEN nu? Det pendlar snabbt mellan uppsluppna sommarlovsplaneringar till allvarliga framtidsfunderingar i vår smutsiga soffa. Och jag hänger gärna med i kasten. I helgen har vi firat något som jag hört på P1 (och allt de säger på P1 är sant) snudd på kan räknas som en högtid numera: Eurovision song c