M & pojkarna

Det är nu helt fastställt. Jag kan varken vara snygg eller glad i november. Det går att klä på sig ett leende på morgonen och spela teater, men på insidan är det som att försöka sjunga durmelodier till mollackord. Det går, men det skevar. Kläder, hud och hår går ton i ton i svart och grått. Om jag klär ut mig till mörkret kanske det tror att vi spelar i samma lag och lämnar mig ifred? Igår gav jag vika för det och lindade in balkongräcket i små LED-gnistor, bara för att stå ut. Och när jag ändå sitter i biktbåset: jag har hängt upp två adventsstjärnor. Var bara "tvungen att kolla om de passade". Nu gäller det att försöka tänka bort de ungefär femhundraåttatusen arbetsuppgifter som ligger mellan mig och jullovet. Det finns en speciell annan liten gnista också, som tur är. Ett litet ljuvligt kryp som levererades i rekordfart för en dryg vecka sedan. Ett litet S, med en liten perfektionsnäsa och ett eget litet bedårande språk av gny. Med henne blev världen både en lillasyster

Jag promenerade rakt igenom ett blyertsgrått moln idag. Och för första gången sedan juni frös jag. Augustiväder är så mycket mer uppfriskande att promenera i, än juliväder. Blött, men utan svett. Jag har hittat en slinga slingrig grusväg över slätten som räcker precis en Sommar i P1-pod och det är bra för både själen och axlarna. Jag har skrattat med Jesper Rönndahl, bekymrats med Athena Farroukzad och beundrat Bea Uusma och Jason Diakité. Strax innan Athena pratat färdigt ikväll kom det ett moln till, men jag hann hem till taket innan vi möttes. #nofilter faktiskt Regn accentuerar alla sensommardofter: saltstickig spannmål från nytröskade fält, jordiga plogfåror och ruttnande äpplen från vildapeln i dungen. De doftar nystart i min näsa, eftersom de brukar sitta ihop med en ny hösttermin, ett nytt läsår och om sanningen ska fram, oftast ett nytt jobb. Även i år har jag skrivit på nytt anställningsbevis, men jag är kvar på samma ställe. Ett ställe dessutom. Nästan ovant. Väl h

Om en halvtimme kommer jag börja fylla trettiofem år. 35 år. Det är ganska många år. Om jag varit en häst skulle jag förmodligen vara död vid det här laget. Men nu är jag en tvåbent människoapa och vi har lite mer tid till förfogande. Det är svårt att inte bli sentimentalt tillbakablickande när jag sitter ensam i ett mörkt vardagsrum en halvtimme innan jag ska fylla trettiofem. I åtminstone tjugo av de där trettiofem har jag bestämt och styrt och ställt nästan själv. Men vad är det egentligen jag styrt och bestämt mig till? Det är fint att ha kommit så långt i livet att jag har tid att sitta och fundera över sånt, men det är inte alls så tillfredsställande som jag hade tänkt mig det. I fem av de där åren har jag läst på universitet. I tio av dem har jag varit mamma till en gänglig blondin som ömsom hatat mig, ömsom kramat mig med lite knotiga armar. I åtta av dem har jag dessutom mammat en liten, blåögd med stort humör. Fjorton år har jag spenderat med G och hans andetag under täcket

I staden där jag bor pågår just nu en intensiv, nervfull debatt. Anledningen är en grupp människor som tidigare inte synts här. Tiggare, kallar vi dem. Jag tror att de själva skulle kalla sig rumäner, romer, män, kvinnor, mammor, pappor, söner, döttrar och säkert en mängd andra saker. Men för oss blir de bara "tiggarna". Ibland tror jag knappt ens de kvalar in i gruppen "människor", iallafall inte hos somliga debattörer. Det som inte syns, finns inte. Och i vårt hörn av världen är vi ovana vid att se fattigdom, så naken och oundviklig som den blir när någon tigger. Kanske är det därför vi reagerar så starkt. Just nu är min omgivningen och många medier fulla av kränkta medelklassmänniskor som blir upprörda över att de måste se utsatthet i vitögat när de handlar smågodis och delikatessostar till fredagsmyset. En del hojtar "Ge inte, det uppmuntrar dem bara" andra menar "Att skänka är att visa medmänsklighet". Andra fräser missmodigt att "D

Den bästa känslan som finns är den som infinner sig när man är färdig. När läxan är gjord, träningspasset genomfört, huset städat, projektet är i hamn. När jag kan luta mig tillbaka och belåtet meddela likt Sigrid på pottan  (här nedanför) att jag är "fäääärdig". Därför är också min bästa stund på dagen ungefär så här dags (ca 20:00), när den är slut. När vi når sista punkten på agendan (lägga barn) och parkerar oss vid tv:n. Färdiga. Helt färdiga. Förresten undrar jag ifall dagarna i januari är ett par timmar längre än dagar i till exempel maj? Jag brukar nämligen börja känna mig färdig redan vid 16-tiden så här års... I mitt ständiga tillstånd av självreflekterande har jag lagt märke till att min längtan efter att bli klar med saker och gotta mig i den härliga känslan av det, ibland har konstig inverkan på min vardag (och min konsumtion). Jag kan till exempel gärna hiva på en extra, helt onödig, sked sylt på pannkakan och nöjt konstatera att jag därmed tömmer burken.  

Jag kan inte koncentrera mig på att skriva ikväll. Huvudet är  fullt av melodier och de är svåra att fånga i bokstäver. Just nu går den här runt inuti i mig. Och utanför mig, för jag kan sällan hålla musiken på insidan. En av de mest störiga sakerna med mig, tycker G: jag kan inte sluta sjunga. Men det måste ursäktas, för jag vet inte att jag börjat. Jag vet inte riktigt var alla tonerna kommer ifrån, men de är där, i magen, bröstet, i huvudet, i munnen och sen måste de ut. När ingen lyssnar är sången det som kan lindra nästan allt. Ersätta tårar, skratt och skrik. När någon lyssnar kan det bli en egotripp. Det är tur att jag föddes med en sångröst. Eller föddes med, jag kanske snarare har härmat den till mig, från mamma, Carola, Agnetha, Sarah, Celine, Kristina, Tania, Lisa, Helen. I vilket fall är jag så glad för den. Jag är alltför rastlös och lat för att lära mig ett instrument ordentligt och om jag inte haft rösten, hur skulle då alla sångerna kunna komma fria? Eller hade musi

Vi människor är så enastående adaptiva. För två dygn sedan var vi nog ganska många som fann det snudd på obegripligt hur vi någonsin mer skulle kunna gå upp innan kl 10 och tänka en endaste tanke som berörde något mer framtida än vad man ska ha till fikat om en timme. Jag ska inte dra er i smutsen, goda medmänniskor med självdisciplin, men närmare tre veckor av sovmornar, filmkvällar och glöggaftnar gör i vilket fall mig till både sömnknarkare och passivist (= människa som tar det väldigt passivt). Men nu, efter två arbetsdagar, känns det som att jullovet mest var ett fartgupp i läsåret. Nu packar vi gympakläder, lämna tillbaka biblioteksböcker i tid och jobbar vidare ungefär exakt där vi slutade 2013. Där jag jobbar går vi ut stenhårt och har Öppet hus redan första veckan. Mjukstart är  bara för amatörer. En del vanor kan vara svåra att döda dock. I måndagskväll var det paradoxalt nog söndagsångest deluxe. Iallafall när jag slentriankände utan att tänka. Jag glömmer nämligen nästan v

Det bor en sekretär i vårt hus. Den flyttade hit under jullovet från en familj som skulle renovera och inte längre att lust att ha någon sekretär. Jag har aldrig tidigare ägt en sekretär, men det är en fin upplevelse. Det går inte bara finfint att förvara småprylar i den. Det går också bra att ställa datorn på den, beundra den, tappa bort nyckeln till den, hitta nyckeln och sedan sitta vid den och känna sig intellektuell för att man har en sekretär att sitta och skriva vid. Vår sekretär har både stora och små lådor och en blank, välvd lucka att fälla ner för att gömma alla de mystiska sakerna i den (pennor, saxar, post-it-lappar och andra spännande artefakter). Ni fattar. Jag gillar den. Mycket. En del av en väldigt nöjd sekretär Ibland har jag, liksom ganska många andra människor, ett ganska ohälsosamt förhållande till prylar. Lyckligtvis har jag kommit ifrån den värsta köpa-nytt-perioden i mitt liv. Numera handlar det oftast inte om att skruva ihop någonting från IKEA utan mer

Det är 560 dagar sedan det blev tyst här. Jag önskar att jag kunde berätta om att mitt liv numera är så spännande, fullt av fasterskap och äventyr, så att jag inte har tid att berätta om det. Så är det emellertid inte. Jag är fortfarande faster,  mamma, dotter och svärdotter och en hel massa annat på ungefär samma sätt som den där dagen i juni. Det är bara det att jag, alla andra och världen blivit 560 dagar äldre. Precis som alltid har jag just firat en jul och avslutat ett år. Det beror troligen på att jag blivit 560 dagar äldre som det känns som att julen är mycket snabbare nuförtiden. Ritsch, ratsch, fillibom, så var det mellandagsrea och klibbsvettiga provrum med stora julklappssedlar i plånboken. I år hade vi en tomte som fick oss att sjunga "Hej, tomtegubbar" mitt i paketutdelningen. Det brukar vi inte göra. Men det hade jag, fastän jag är en julaftonsfundamentalist, inte det minsta emot. Under hösten har jag hämtat in lite lugn och ro och det gör mig betydligt mindr