M & pojkarna

. Jaha. Snart är det ett år sedan jag var mäkta trött att på att vara gravid och panikmålade bebisrummet på övervåningen. Känns väldigt mycket längre sedan. Men på tisdag är det ett faktum. V blir då ett år. V vars främsta fritidssysselsättning (har ettåringar någon annan tid än fritid?) just nu är att gå. Han går och går, fram och tillbaka utan mål, synbart lycklig över denna nya färdighet som han bemästrat. Lovely. Vi firar det och ettårsdagen med snor och kalas. En kraftfull, härlig höstförkylning som golvade E i något dygn och som suttit och hostat i halsen på mig och G i veckor. Det är fantastiskt att vara småbarnsförälder. Man får så mycket nya upplevelser. Oändliga infektioner t ex. Och ändå är vi inte något extremfall alls. Så just nu är livet fullt av snor, planerade tårt- och kakbak, ballonginköp och annat livsnödvändigt. Jag drivs av någon vansinnig rättvisetanke att V "också måste få ha kalas annars är det ju synd om honom". Märkligt. Killen vill ju helst bara gå.

. Vi har för många träd i vår trädgård. För många träd, med för många löv. Men det är egentligen inget problem så länge löven sitter på träden. Då ger de fin skugga och minskar insynen från grannarna. Men nu. När alla löven ligger som en brunorange heltäckningmatta överallt, då är de på tok för många. Jag har nästan varit frestad att ta fram motorsågen (som jag visserligen inte har någon) och gå loss på de stackars, oskyldiga björkarna bara för att slippa eländet nästa år. Stundtals kan det dock vara trevligt att räfsa löv. Med en varm höstsol i nacken och krispklar luft att andas känns det idylliskt och mysigt att bearbeta gräsmattan med räfsan medan kottarna leker runtomkring en. Men den känslan varar sällan mer än i en kvart. För sen är den ena sonen kissnödig och den andra galen för att han inte kan röra sig i den tjocka overallen hans ömmande moder klämt ner honom i. Och så blir man svettig och får blåsor i händerna (varför tar man aldrig på sig handskarna INNAN det händer?). Så m

. Äntligen. I helgen bar det av. Vi attackerade i två grupper. Jag, E och bror i första och G och V i andra. Tillsammans med vad som kändes som större delen av den samlade befolkningen i södra Sverige hängav vi oss åt hämningslös shopping på det svenskaste av alla svenska varuhus. (Nej, inte ICA. Har du inte läst rubriken?) Hyfsad tur hade vi, trots att jag fick vänta närmare tjugo minuter på att paret före mig i beställningskön skulle bestämma sig för huruvida soffan skulle vara beige eller vit. När de konstaterat att beige fick det bli kom nästa problem. "Vi bor i Hultsfred", sa damen på bräkig småländska. "Hur ska vi få ner soffan dit?". "Faxa den.", tänkte jag. Men strax hade de fått vägbeskrivningen till Statoils släputhyrning och det var min tur. Óch vitrinskåpet fanns på lagret. Likaså skrivbordet och hurtsen. Yippie. Några steg innan vi kom fram till lampavdelningen var E trött på shopping och jag fick spela ut korvmutekortet. Han köpte det benhårt

. Idag har jag hälsat på min pappa. Han bor kvar i huset där jag är uppvuxen. Mycket är sig likt där och en del är helt annorlunda. Att åka hem dit är litegrann som att resa tillbaka i tiden. Fast träden är större i trädgården och rummen tommare i huset är det ändå Mitt Barndomshem. Det är fint att jag fortfarande har tillgång till det. En del ljud är så hopplöst bundna till min barndom att jag inte kan höra dem i några andra sammanhang. Ett sånt ljud är träskor på grusgång. Min pappa har alltid träskor och oräkneliga är de gånger jag hört honom knastra upp och ner för gången in till huset. Det är trygghet. Faktiskt fortfarande. Pappa har slitit ut många träskor sedan jag var barn, men ljudet är detsamma och ett av mina favoritljud. Det finns dofter också. Hässjat hö är en sån. När jag var liten var jag och syskonen alltid med vid höskörden (nej, jag är inte född på 1800-talet, det hässjas fortfarande hö här i världen) och det var härligt. Här var man lite nyttig och lite i vägen på sa

. Jag är inte särskilt gammal (även om jag har en del pensionärspoäng, se tidigare blogginlägg), men tycker ändå att det var en halv evighet sedan jag var 16 år och gick på disco. Ända fram till ikväll. För nu är det inte mer än en timme sedan jag var det. Ja, jag var ju inte 16 år igen, men jag var på gymnasiedisco. Lite lycklig blev jag över att även om verkligheten är annorlunda idag, så har inte mycket förändrats, hur nu det går till. Samma vingliga tjejer i minimala toppar som kräks över staketet i kön. Samma sura vakter i skrikiga västar och bistra miner. Samma hormonstinna gossar som som håsar fylleandedräkt en decimeter från varandras ansikten en sekund innan det smäller. Det låter inte så kul, men det var det ju. Och är. Fast på ett annat sätt nu. Missförstå mig rätt nu. Jag vill inte vara 16 år igen. Jag är nöjd med att ha något slags självförtroende, mycken frihet och annat som jag införskaffat under åren efter 16. Det blir dock varmt kring mitt hjärta när jag ser dessa nykä

. ... ute på mornarna nuförtiden. Höst. Efter att ha gått och frusit med koftor som ytterkläder i några veckor föll jag till föga idag och tog fram en jacka. Ett litet nederlag. Nu är det bara mörker och kyla som gäller framöver. Inte för att jag sörjer det direkt. Jag mår bra med ombyte, så årstidsväxlingarna passar mig utmärkt. Bor man på landet med åkrar och bönder som närmsta grannar blir årets skiftningar än tydligare. Utanför fönstret är det nu smutsbrunt och nyplöjt. Höst, således. Och när jag kom hem idag fick jag ett illrött lönnlöv av E. Det är skönt att jobba också. Skönt att vara vuxen och lite fri ibland. Bara att kunna välja kläder och faktiskt ha några plagg som det inte är snorfläckar på, kan förgylla min dag. Lägg till det att jag har ett jobb som innebär att jag får betalt för att "pärla"(= bygga halsband o dyl av pärlor)och gjuta gipsfigurer samt "chilla" (= sitta och hänga någonstans och konversera) med världens raraste kids, så förstår du ju. Ja