.
I slutet av förra veckan stod vår lönn så gul att det stack i ögonen. I helgen tackade vi högre makter för att stormen blåste över en stor del av den gula härligheten på grannens tomt. Om man bortser från löven är hösten min tid. Jag vet att man ska älska våren och sommaren för att räknas som riktig svensson, men jag vill hellre ha höst. Färgerna och klarheten. En slags avkoppling efter sommarens krav på ständig underhållning och fullt utnyttjande av det goda livet. På hösten kommer det trevliga i mindre portioner, jag hinner njuta och sedan längta till nästa gång. Dessutom ger hösten nya problem på jobbet som måste få sin lösning och min rastlösa hjärna får något vettigt att ägna sig åt.
Den här hösten har jag sannerligen fått så jag tiger på den fronten. Herr Chef verkar ha hittat mig på listan "personer-som-jag-glömt-ge-fortbildning" och skickar mig på tre hyfsat omfattande utbildningar på två månader för att kompensera. Pju. Jag lär mig så att det snart sprutar ur öronen på mig och får jag en stunds lugn på jobbet får jag idédiarré och kreativar sönder mina kollegor. Förlåt.
Och inte slutar det för att jag åker hem. Sitter vid datorn och surfar efter tänkbara föreläsare, kollar upp Bilddagboken för att utforska kidsens vardag på nätet och klurar över formuleringar till mitt nästa samtal. Inte jobbigt alls. Iallafall inte för mig. Och G törs jag knappt fråga. Men vi springer som vanligt ungefär i samma takt. Han har inlett ett intensivt förhållande med nya datorn och monster-tv:n och producerar trevliga trudelutter kvällarna i ända. Hans kreativitet tar lite andra vägar.
Annat som hänt sedan sist är att vi firat farmors 75-årsdag, så som vi brukar fira saker i vår släkt: med massor av människor och mat. Trevligt var det. Den största behållningen för mig var att träffa kusinens nya lilla "bebis": mopsen Ture. Han var len som en säl och hade hull som nog räckt till två. Charmigast på festen var han iallafall och G fick säga "nej, M, vi ska inte ha någon mer hund" rätt många gånger. Farmor själv hade strängeligen förbjudit oss att köpa presenter, men mjuknade när hon fick en förstoring av våra små monster i en fin ram. Jag är stolt över hur vi har det i vår släkt. Alla är inte så där särdeles tajta, men vi pratar och har trevligt när vi träffas och det är alltid en avslappnad stämning. Vi hann till och med med lite allsång.
Jag har också hunnit vara på läger i två dagar med skolans utvalda mobbningsförebyggare. Elever alltså. Jag, 22 elever och tre av mina favoritkollegor i en gammal skola. Jag var beredd på en klart begränsad sömn, men sov mer än jag brukar göra hemma och snarkade tydligen också. Var nog sista gången någon delade rum med mig frivilligt. Eleverna gjorde mig (kanske oss?) nästan tårögda av stolthet med sitt engagemang och nästan exemplariska uppförande. Vad gör en pangad ruta då?
Nu ska jag snart lägga mig och försöka att inte tänka på att det kliar i hårbottnen eftersom det går löss på dagis!
I slutet av förra veckan stod vår lönn så gul att det stack i ögonen. I helgen tackade vi högre makter för att stormen blåste över en stor del av den gula härligheten på grannens tomt. Om man bortser från löven är hösten min tid. Jag vet att man ska älska våren och sommaren för att räknas som riktig svensson, men jag vill hellre ha höst. Färgerna och klarheten. En slags avkoppling efter sommarens krav på ständig underhållning och fullt utnyttjande av det goda livet. På hösten kommer det trevliga i mindre portioner, jag hinner njuta och sedan längta till nästa gång. Dessutom ger hösten nya problem på jobbet som måste få sin lösning och min rastlösa hjärna får något vettigt att ägna sig åt.
Den här hösten har jag sannerligen fått så jag tiger på den fronten. Herr Chef verkar ha hittat mig på listan "personer-som-jag-glömt-ge-fortbildning" och skickar mig på tre hyfsat omfattande utbildningar på två månader för att kompensera. Pju. Jag lär mig så att det snart sprutar ur öronen på mig och får jag en stunds lugn på jobbet får jag idédiarré och kreativar sönder mina kollegor. Förlåt.
Och inte slutar det för att jag åker hem. Sitter vid datorn och surfar efter tänkbara föreläsare, kollar upp Bilddagboken för att utforska kidsens vardag på nätet och klurar över formuleringar till mitt nästa samtal. Inte jobbigt alls. Iallafall inte för mig. Och G törs jag knappt fråga. Men vi springer som vanligt ungefär i samma takt. Han har inlett ett intensivt förhållande med nya datorn och monster-tv:n och producerar trevliga trudelutter kvällarna i ända. Hans kreativitet tar lite andra vägar.
Annat som hänt sedan sist är att vi firat farmors 75-årsdag, så som vi brukar fira saker i vår släkt: med massor av människor och mat. Trevligt var det. Den största behållningen för mig var att träffa kusinens nya lilla "bebis": mopsen Ture. Han var len som en säl och hade hull som nog räckt till två. Charmigast på festen var han iallafall och G fick säga "nej, M, vi ska inte ha någon mer hund" rätt många gånger. Farmor själv hade strängeligen förbjudit oss att köpa presenter, men mjuknade när hon fick en förstoring av våra små monster i en fin ram. Jag är stolt över hur vi har det i vår släkt. Alla är inte så där särdeles tajta, men vi pratar och har trevligt när vi träffas och det är alltid en avslappnad stämning. Vi hann till och med med lite allsång.
Jag har också hunnit vara på läger i två dagar med skolans utvalda mobbningsförebyggare. Elever alltså. Jag, 22 elever och tre av mina favoritkollegor i en gammal skola. Jag var beredd på en klart begränsad sömn, men sov mer än jag brukar göra hemma och snarkade tydligen också. Var nog sista gången någon delade rum med mig frivilligt. Eleverna gjorde mig (kanske oss?) nästan tårögda av stolthet med sitt engagemang och nästan exemplariska uppförande. Vad gör en pangad ruta då?
Nu ska jag snart lägga mig och försöka att inte tänka på att det kliar i hårbottnen eftersom det går löss på dagis!
God kväll!
Kommentarer