M & pojkarna

. Försommaren är en bitterljuv tid för mig. Så länge jag själv gick i skolan blandades förväntan och förfasan inför skolavslutningen med födelsedagspirr och konsertnervositet, under den här tiden. De sista veckorna i maj och de första i juni var alltid ett slags klimax för året. Jobba, jobba, jobba och sen en belöning i form av ett till synes oändligt sommarlov och/eller ett betygskuvert som brukade få både mig och föräldrarna att pösa av stolthet. Sommarkonserter och uppträdanden på olika avslutningar brukade trängas med varandra och jag hade aldrig tid att spatsera omkring och riktigt njuta de där sista skoldagarna, då kraven tagit semester. För att ytterligare späda på intensiteten hade (och har) jag oskicket att fylla år mitt i detta. Inte sällan tappades min födelsedag bort, särskilt i skolan, och jag minns att jag faktiskt surade ibland för att jag "minsann aldrig blev sjungen för", även om jag hellre skulle ha dött än erkänt det. Med åren bleknar dock betydelsen av föd

. Idag mullrade det över Östergötland och jag tog sikte på den vackraste regnbåge jag sett i mitt liv när jag åkte hem. Bred och skarp stod den som en port över vägen, den såg ut att ha sitt ena fäste i Tallboda och det andra i Vårdsberg. Så nu vet jag vad som finns vid slutet av regnbågen... Jag hade ingen kamera till hands så bilden här ovan är från en annan sommar. Men idag öste regnet ner och på parkeringen stannade jag till, stängde av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor en stund och lyssnade. Ibland kan regn vara lika renande och befriande som gråt. Det är försommar (om man inte tittar på termometern) och kring min resväg står rapsfälten så gula att det sticker i ögonen på mig. Enormt vackert mot en stålgrå åskhimmel. Vilken tur att det här vädret kom just idag, då jag hade uppmärksamhet nog att se det. Mitt arbete är mer än lovligt känslomässigt utmattande för tillfället. Våra korridorer är fulla av lessa elever som redan loggat ut från skolan för läsåret samt av personal med

. Gräsänketillvaron lämnar inte så mycket utrymme för bloggande, som den observante bloggläsaren säkert insett. Det är fortfarande ensamt här i rucklet, särskilt så här dags på dygnet när kottar och hund sover. Ikväll är det dessutom ruskigt kallt, trots att jag ordnat så att det sprakar och viner från öppna spisen. Dock har sköna maj kommit och gör verkligen skäl för sitt namn! På vår gräsmatta böjer gullvivorna behagfullt sina nackar och i rabatterna framför huset kämpar röda och gula tulpaner om uppmärksamheten framför våra vitmjuka spireabollar. Tack, svärmor! I högsommarhelgen tog jag säsongens första varv med gräsklipparen, så tomten ser riktigt trevlig ut för tillfället. Naturen är ny och vacker och jag önskar att jag hade ro att njuta av det. Men maj är ingen skön månad för mig och alla andra som arbetar i skolan. Av läsåret återstår fem veckor och betygsstress och skolleda kokar i korridorerna. Vi försöker hjälpa till där vi kan, men åtminstone för mig sviker arbetslusten i de