I staden där jag bor pågår just nu en intensiv, nervfull debatt. Anledningen är en grupp människor som tidigare inte synts här. Tiggare, kallar vi dem. Jag tror att de själva skulle kalla sig rumäner, romer, män, kvinnor, mammor, pappor, söner, döttrar och säkert en mängd andra saker. Men för oss blir de bara "tiggarna". Ibland tror jag knappt ens de kvalar in i gruppen "människor", iallafall inte hos somliga debattörer. Det som inte syns, finns inte. Och i vårt hörn av världen är vi ovana vid att se fattigdom, så naken och oundviklig som den blir när någon tigger. Kanske är det därför vi reagerar så starkt. Just nu är min omgivningen och många medier fulla av kränkta medelklassmänniskor som blir upprörda över att de måste se utsatthet i vitögat när de handlar smågodis och delikatessostar till fredagsmyset. En del hojtar "Ge inte, det uppmuntrar dem bara" andra menar "Att skänka är att visa medmänsklighet". Andra fräser missmodigt att "D
En samling mer eller mindre ofiltrerade tankar