M & pojkarna

. Fy fanken vilka usla arbetsvillkor man har som småbarnsmamma. Undrar om man kan strejka som alla tappra syrror gör? Senaste dygnet har varit ett av de sämsta i min mamma-anställning hittills. Jag behöver bara säga ett ord: maginfluensa . Efter en hård, knapp vecka som ensamstående firade jag lördagens ankomst med att städa övervåningen där det minsann var gott om både hundhår och strumpludd. Mitt i dammsugningsorgien passar dock V:s mage på att returnera lunchen i två prydliga högar på vita mattan. Grejt. Och trenden höll i sig resten av dagen. Vid 20-tiden var min minsting som en urvriden disktrasa och somnade som en stock. Under eftermiddagen började E läcka ur motsatt ände och fortsatte så tills det inte fanns ett endaste par rena kalsonger kvar i byrån. De räckte en bit in på natten. Tvättmaskinen har också haft ett hårt dygn Frampå kvällskvisten började även G se vissen ut och när jag väcktes av E:s ynkliga gny och konstaterade att jag hade dubbelsängen för mig själv förstod jag

. Har just lämnat tv:n mitt i Äntligen hemma . Förut tittade jag alltid på alla program som hade något med inredning att göra. Nu har intresset svalnat. Trots att jag har ett eget hus. (Jo, jag vet, det är G:s också, men han är inte hälften så intresserad av hur det ser ut som jag är. Och barnen är för små.) Och innan jag hade det drömde jag i minst fem år om all renovering och allt pyssel jag skulle greja med när jag väl hade ett. Nu händer det att jag drömmer om en hyresrätt och en bovärd att ringa till när tvättmaskinen går sönder. Det går dock inte att bortse från att jag gillar att inreda. Jag tror inte jag är särskilt trendig och någon enskild stil går nog inte heller att urskilja bland rummen här hemma. Syster F kallar mig (och även sig själv) för färgnazist, vilket i stort innebär att jag (eller vi) mår fysiskt illa av dåliga färgkombinationer. Någon gång försökte jag beskriva min inredningsstil för en person som aldrig varit hemma hos oss: "Vi är ingen IKEA-familj, jag

. Ikväll är det så där ensamt igen. G har försvunnit ut i vida världen för, jag vet faktiskt inte vilken gång i ordningen. Han har varit i USA, Indien, Tyskland, Australien, Frankrike, Spanien, Canada och säkert fler ställen som jag inte kommer på nu. I början gjorde det fysiskt ont i mig när han åkte, men jag har nästan vant mig nu. Han har ju kommit hem hel varje gång. Med presenter och allt. Det enda positiva med att han inte är här, är att han inte lortar ner i köket. Men just nu skulle jag föredra en kastrull med inbränd gröt, framför tystnaden. Annat som tynger hjärtat nu är LHC:s förlust. Semifinal sex blev en rent fysisk upplevelse för mig. Jag var nervös så jag gnagde på knogarna och när det tog slut satt jag en lång stund och bara glodde tomt. Helt utmattad av känsloanstormningen. Jag har nästan kommit över det nu. Tröjan är tvättad och ligger i garderoben och väntar på nästa säsong. I helgen var vi som familj med om en traumatisk upplevelse: gymnastikavslutning. Alldeles för

. Jag har aldrig gillat sport. Varken att utöva den själv, se på den live eller på tv. Sportanalfabet från födseln. Genom maken har jag dock genom åren förvärvat en del kompetens på området, tillräckligt för att jag ska hänga med i fikarumsdiskussionerna om frisparkar och höjdhoppsrekord. Sommaren 2004 när det var OS i Sydney hade jag en son som var två månader gammal och satt för det mesta fastvuxen i soffan och ammade konstant. Tv:n stod på och visade sport dygnet runt. Där fastnade nog en del kunskap också. Det mest bestående minnet är dock att de som spelade vattenpolo såg hemskt roliga ut eftersom de hade en halv innebandyboll på varje öra. Och någon riktig entusiasm för det hela kunde jag inte uppbringa. Jag ljuger dock om jag säger att jag fram tills nu varit helt oberörd av sport. Något av Klüft-människans tävlingar har fått mig att bita på naglarna och när Foppa satte den där straffen som blev frimärke sen, skuttade jag nedför trappan hemma under vilda tjut. Men engagemangen h

. I större delen av mitt snart 29-åriga liv har jag väntat. Väntat på det riktiga livet. Det har alltid hängt som en diffus hägring där framöver och lockat. Först tänkte jag att det skulle börja när jag tagit studenten. Det gjorde det inte. Jag var samma gamla, tråkiga M fastän jag hade en gymnasieexamen i ett kuvert i min bokhylla. Lika seriös och osäker på samma gång. Märkligt. Jag slöt mig snart till att det förstås var den egna bostaden som fattades. Rotade fram en liten holk i Örebro som var min alldeles egen och kände att här var jag nog på väg, men något riktigt liv var det ändå inte frågan om. Så träffade jag G. Och då brände det till lite, för det var faktiskt på riktigt. Men jag pluggade ju fortfarande och alla vet ju att studenter inte lever några riktiga liv. Det hjälpte inte att vi blev sambos i en central lägenhet. Vi var inte kompletta. Nu är vi gifta, har ett hus på landet, två barn, hund och var sitt heltidsjobb. Kriterierna för det riktiga livet borde vara uppfyll