M & pojkarna

I mitt yrke är det oftast en tillgång att var empatisk och uppmärksam på andra människor signaler.  Efter omkring 14 års socialt arbete i olika former vågar jag faktiskt säga att detta kanske är min främsta tillgång på jobbet. Och eftersom jag frotterat mig med ungdomar nästan hela tiden, är det deras signaler jag helst vill skryta om att jag kan tolka och hantera. För mig är det nog någon slags kombination av stort intresse, fallenhet, lite teoretiskt ramverk jag skaffat mig genom åren, lite blandade samtalsverktyg och många, många timmars övande. Och jag älskar det. Fortfarande. Därmed inte sagt att det fungerar perfekt. Ingalunda. Ibland har den där förmodat finstämda fingertoppskänslan lurats, jag har kommit helt snett på någonting (allting) och har en otur (och jobbar med ungdomar med lite rigid läggning) kan det paja hela samtalet, ja, hela relationen. Och med det skägget i den brevlådan har jag suttit mer än en gång. Med värsta sortens skam och skuld som följd. Reparera? Möjligt

Jag är väldigt oöverens med mig själv för några månader sedan, då jag, efter moget övervägande, kom fram till att det är klokt att ha semester lite senare. Hösten blir kortare, en har något att längta efter och, inte att underskatta, en kan götta sig åt när andra börjar behöva ta tag i vardagen igen när en ligger i hängmattan och dricker drinkar i godan ro. Vet inte ens varför jag tog det som exempel; jag äger ingen hängmatta och dricker mycket sällan drinkar, men de är väl arketyper för semester på något vis. Hursomhelst verkade det som en bra idé att börja semestra mitt i juli och fortsätta tills skolan börjar. Då. Nu, har jag ångrat mig. Alla mina allra käraste arbetskamrater, som blivit så viktiga för mig, har senaste veckan, en efter en droppat av från sina städade skrivbord, med breda ledighetsleenden i ansiktena och sänkta axlar. Och sen postar de bilder på vinglas, stränder, barfotafötter och barn med sommartrassliga hår i alla sociala medier som finns. Och jag, jag ska sit