M & pojkarna

. Barn saknar sina föräldrar när de är borta. Mina troll är inga undantag. Pappa fattas dem. Vid frukostbordet igår undrade E när pappa skulle komma hem. Jag förklarade att han skulle komma när de sov och att de skulle få träffa pappa på torsdag "för idag blir det ju inte för han är ju i England". E:s ansikte krympte ihop, underläppen kom ut och med sitt allra tjurigaste tonfall replikerade han uppfordrande: "Jag önskar att det bara fanns Sverige i hela världen!". Barns logik. Om det bara fanns Sverige skulle ju pappa alltid vara hemma! En hel del andra saker skulle nog också vara bättre. Han blängde på mig en lång stund innan han köpte att jag inte kunde ordna så att världen bestod av bara Sverige. Han är bara fem år och tvingas redan inse att ingen är fullkomlig, inte ens mamma. Det är en smärtsam insikt. Jag kan inte säga exakt när jag själv förstod det, men jag vet att det plågade mig. Min fantastiska mamma och min utomordentliga pappa var inte alltid perfekta,

. När den till slut kom, kom den med besked iallafall. Våren, vill säga. Idag strålar solen från klarblå himmel och pressar upp termometern på nya rekord för i år. Jag har firat med att riva bort lite maskrosor och annat ur en del av vår trädgård som med lite god vilja kan kallas för rabatt. Säsongspremiär för jord under naglarna. I veckan har jag lärt mig att kaniner är utmärkta gräsklippare. Rensar de ogräs också månne? I sånt fall har jag satsat på fel husdjur... Vid sidan av mina sorgkantade naglar finns andra säkra vårtecken: - jag har dammat av min gamle, gode (?) vän epilatorn. För den som inte minns, kolla in: http://mochpojkarna.blogspot.com/2008/06/om-epilering.html - jag har fått oljefläckar på min ljusa kappa. - båda mina söner har nött hål på sina jympaskor genom att åka Bobbycar på asfalt. - jag blir trött varje gång jag tittar på våra bilar och ser hur smutsiga de är. Så länge det är vinter har man ju en ursäkt.... - jag har börjat leta efter min brun-utan-solkräm. - män

. Denna helg har ägnats åt terapistädning. Jag höll tillsammans med en arbetskamrat i en utbildning under förra veckan, vilket krävde en enorm mängd energi (varav den största delen gick åt till att vara nervös). Nå, utbildningen får betyget godkänt och jag gick till helg med en god känsla i magen, sedan jag mött upp med mina allra käraste kollegor på fredagseftermiddagen. En elev som såg oss sitta och fredagsslappa/babbla tyckte att vi såg ut som en familj och det är ju nästan så det är. Dock behövde jag skaka av mig mer spänning än vad fredagspasset på Friskis tog hand om. Jag har således städat. Det är ju tur att vi har två bilar, så att jag har en till varje dag på helgen. Enormt mycket sand och grus har jag avlägsnat och vår Astra är nu också barrfri för första gången sedan slutet av december. G, som vanligen nyttjar denna bil, har muttrat mycket över hur jag egentligen tänkte när jag lastade julgranen inuti bilen. Nu är iallafall bilskrällena så rena som småbarnsfamiljsbilar kan

. Idag har jag haft årets första dag i trädgården. Jag räfsade mig svettblank och rensade fingrarna maskrossvarta. Ändå ser det ut som skrutt. Jag fokuserar på mitt lilla påskarrangemang på trappan och låtsas att hela tomten är lika prunkande och välansad. Det är den inte. Men i en rabatt svävar små mörklila violer över det gröna och sänder ut puffar av tvåldoft. Och det är iallafall uppfriskande att vara i solen, med liten V som kämpar med skottkärran full av björkris och torra löv. E sparkade boll mot en husvägg ända tills han blev trött i benen, skotten blev för lösa för att bollen skulle komma tillbaka till honom, och han blev ursinnig. Hade han kunnat svära hade han gjort det. Randig av smuts i ansiktet deklarerade han att han var trött på bollen och tänkte gå in. Jag fortsatte räfsa. Och räfsa. Och räfsa. Tomten är för stor. Men jag behöver iallafall inte ha dåligt samvete för att jag inte besökte Friskis idag. Vi har firat påsk med många människor och mycket mat. Det är så vi gö

. Bloggen har vaknat efter en liten dvala. Våren tar ut sin rätt på mig. Inte solskenet och fågelkvittret, men arbetsbelastningen. Läsåret är i andra halvlek och eleverna är trötta på skolan och sugna på livet. Say no more. Den gångna veckan hade vi Kärleksvecka på älsklingsskolan. Hjärtana stod som spön i backen och vi hade allmänt mysigt. Jag och mina kollegor sprang som skållade troll mellan geléljustillverkning, pyssel och bakning. Veckans sista dagar fick jag dessutom staga upp mig själv med hjälp av Reliv (snålvariant av Alvedon, för den som undrar), då en liten feber angrep min kropp. När fredag eftermiddag kom kollapsade jag i soffan. Jag orkade inte ens städa fastän mor var i antågande. Trött är också vad man kan bli på mobiltelefoner och deras reparatörer. Min vackra G900 (ja, jag har ett onaturligt förhållande till min mobiltelefon) har betett sig underligt en tid och för någon vecka sedan uppsökte jag berörd operatör och meddelade problemet. Luren skickades på reparation oc