M & pojkarna

. Äntligen en aprildag som tillåter utevistelse utan jacka! Detta har jag firat med att putsa bort vintersmutsen från (de flesta) fönstren på vårt hus samt duschat växter så att det luktar blött damm på hela undervåning. Härligt! Jag behövde lite sol efter den här veckan som har bjudit på aprilväder som sig bör. Jag var mäkta uppretad över att behöva skrapa bilrutor och ha vantar på mig veckan innan Valborg. Vädret utövar makt på mig och mitt humör, tydligen. När jag hämtade småfolket från dagis i veckan klev lillebror ut i ett hav av blått och undrade ivrigt vad blommorna hette. "Scilla" svarade jag. V log och upprepade ordet några gånger, medan jag försökte få honom att inte trampa ner varenda lite blå stjärna. Två dagar senare stegade han fram till rabatten, skinande som en sol och upplyste: "Mamma! Titta! Sill!" Turligen är han för liten för att bli förorättad av att någon gapskrattar åt honom. Och nu tror jag att han vet att sill är en fisk. Idag tänker vi förs

. Jag åker några mil motorväg till och från jobbet varje dag. Motorväg är trist, men det går fort, så jag klagar inte. Men bristen på stimulans (och vettiga ljudböcker) gör att jag har börjat lära känna vägen och dess kanter på nya sätt på sistone. De grusiga slänterna som varit vita av snö tills för bara några veckor sedan rymmer nu en del överraskningar bl a några bildäck, några ensamma skor, en toasits. En tråkig morgon kan jag sitta och skramla fram i biogasskutan medan min hjärna fantiserar ihop mer eller mindre rimliga förklaringar till hur sakerna hamnat där de hamnat. Inga av historierna platsar här. Jag vill istället göra en liten utläggning kring Sveriges faunas mest övermodiga djur: grävlingen. I förra veckan noterade jag inte färre än sex exemplar av denna mulliga filur som fått sin sista vila på eller intill den vägsnutt jag dagligen åker. Grävlingar måste ha en mycket skev självbild och ett fruktansvärt uppblåst självförtroende. Föreställ dig en svartvit trut med ett själ

. Det finns många skäl till att jag varken skulle kunna eller vilja bli hockeytränare. Låt oss stanna upp en stund och reflektera över det komiska i detta.För det första har jag bara hjälplig kunskap om hockeyregler. För det andra är jag ganska velig och gillar att fundera igenom mina beslut ordentligt. För det tredje är jag allt annat än snabb. "Ska jag byta in den här backen nu eller är han kanske på dåligt humör....? Kanske vore bättre att ta den här killen, men jag hörde att han hade skoskav och det kanske inte heller är så bra... och får jag verkligen byta nu eller hur var det?" Motståndarlaget skulle hinna både göra mål och ta pausvila innan jag ens fått en full kedja på isen. Men det finns en sak som hockeytränare får göra, som jag också skulle vilja kunna och det är: att ta time-out. Med ett enkelt handtecken får de en stunds tankepaus, lite lugn och ro och chans att fatta ett bättre beslut och/eller samla ihop lite styrka för fortsatt arbete. Hur gör man det i vanlig