M & pojkarna

. Detta är dagens bästa stund. Barnen sover. Hunden är rastad. Även G sover (det brukar han inte göra, men Förkylningen från H-vetet har golvat honom just ikväll). Huset är alldeles tyst, så när som på datorsurr och spridda nysningar från sovrummet. Jag njuter av lugnet och gott sällskap på MSN. Och jag bloggar. Denna vecka har varit hemsk. Det stavas halsfluss. E fullständigt ur form och hemma med lillebror och mor hela veckan. Febrig, rastlös och treårstrotsig. Puh. Det enda vi inte behövt bråka om är konstigt nog den vidriga penicillinlösningen som han godvilligt svalt med lite juice. Hur gick det till? Men, man får vara glad för det lilla... Och nu är det höst på riktigt. När termometern visade 18,3 grader i köket var det dags att premiärelda i öppna spisen. Gött. Tog sig inte förrän på tredje försöket, men ändå. Nu är det varmt så det förslår, iallafall i det rummet. En helg ligger framför oss. Tusen saker på att-göralistan. Jag vill köpa kläder till mig själv, så att jag är prese

. Ett och ett halvt dygn sedan jag publicerade min fråga om kräkstyg har jag fått svar. P hälsar följande: "Det är för att när man var åksjuk som liten och kräktes så var den typen av material värst på grund av att de små "håren", som står upp stelnar samman till en äcklig sträv och hård kräkskluttfläck." Det är fantastiskt att blogga.

. Rubriken är en ovanligt lyckad strof kylskåpspoesi som en annan M totat ihop på vårt kylskåp för evigheter sen. M spred mycken glädje. Nu ser vi inte till honom så ofta. Eller hör av honom. Flyttar kan göra sånt ibland. Men M, jag (kanske vi) tänker på dig och saknar dig ibland. Så du vet. Vad Gud ser bra ut i och inte lämnar jag därhän. Jag är ingen expert direkt. Men allsmäktig som Han är borde Han ju komma undan även med plysch... En annan vän, P, kallade plysch för kräkstyg. Jag minns inte varför och nu är jag ledsen att jag inte frågat. P, om du läser, skriv till mig och berätta varför. Världen behöver upplysas. I övrigt inte mycket mer att skriva om idag. Imorgon väntar gräsklippning *urk* och kanske ett loppisäventyr (fick jag fler pensionärspoäng nu?). Söndag alltså. God natt!

Iallafall i vårt köksfönster. Jag tror jag vet varför den heter passionsblomma: den blommar intensivt, oerhört vackert och kort. Så funkar det för mig. Men jag föredrar nog kärlek som är lite mer som en svärmorstunga: stryktålig som tål att man glömmer bort att vattna den i flera veckor.

. Idag har familjen åkt tåg. Miniatyrtåg. Är man småbarnsförälder så är man. Det var visserligen mysigt, men för mig att det räckt med bara fikat. Jag önskar att jag hade den passion för något som herr lokförare har. Mannen har byggt en halv kilometer miniatyrräls i sin trädgård. Har öppet varje helg hela sommaren för människor som för en liten summa får åka med i vagnar efter ett av hans lok. Beundransvärt. Hustrun bakar så att resenärerna för ytterligare en liten summa får fika. Genialiskt. Vi kommer tillbaka.

. Igår var jag och G på en tidsresa. Vi reste ungefär fyra år tillbaka tiden. Till tiden f B (före Barn). F erbjöd sig att vara barnvakt och vips var vi där. Det var längesedan vi var där. Ja, jag vet. Man SKA ta sig tid och bara rå om varandra, men vi har inte gjort det och nog inte saknat det så fantastiskt heller. Men nu satt vi där i nyinköpta gasbilen. Bara G och jag på väg till restaurant i stan. Fantastiskt. Och ovant. Vi åt tvårätters på indisk restaurant. Utan skedbank i bordet och dreggelpapper i händerna. Vi åt i lugn och ro och pratade. Tittade på akvariet och njöt av mat som var lika god som på favoritstället i Ö. Och efterrätt. Vi kunde äta så långsamt att glassen hann att smälta lite. Mätta och trinda (bokstavligen i mitt fall) gick vi sedan på promenad. På kvällstomma shoppinggator strosade vi fram. Hand i hand för första gången på år. Träffade en bekant och stannade och pratade en stund. Inga avbrott och inga "mamma, det är tjååkigt. Jag vill gå nu...". Vi ti

. Jag är 28 år. Ingen ålder på en häst, som man brukar säga (vilket det ju egentligen är, men......). För sisådär tio år sedan började jag håva in mina första vuxenpoäng. Körkort, bil, stadig pojkvän. Ett par år senare: hund och egen lägenhet. Tre år senare blev det värre. Mycket värre. Universitetsutbildning, sambo, fästman, lägenhetskontrakt. 2003 var ett riktigt katastrofår: universitetsexamen äkta man, ny bil, flytt från centrum till lantligare miljö, gravid. Och nu 2007 står mätarna på rött: två barn, hus, två bilar, lån, fast jobb, klippa gräset på söndagarna, äta middag med svärföräldrarna, lillasyster inneboende (som har en begränsad mängd poäng i nuläget och nog är lika glad för det. Kram F!) Nej, jag är nog så vuxen man kan bli. Iallafall på pappret. Lika bra att sluta räkna liksom. Och idag gjorde jag en fasansfull insikt: det är dags att börja räkna pensionärspoäng . Jag har inte så många än, men det räcker liksom till ändå. Jag återanvänder plastkassar, lyssnar nästan utes

. Promenad i det gråa. Två febriga småknattar på släp. Lite morgonseg efter en natt av vak, sötkladdig, flytande Alvedon och skrik. Och så fladdrar det till framför vagnen och en liten grågrön fågel landar på asfalten. Den använder bara ena vingen och på bröstet skymtar blodröda fjädrar fram. Den flaxar lite hjälplöst men lägger sig sedan stilla och flämtande mitt på vägen. Påkörd, kanske. E är förskräckt. "Vi måste flytta på fågeln, så att det inte kommer en bil och kör på den" säger han. Och det gör vi. Lägger den i gräset vid vägkanten. Endast en liten klarröd pöl kvar på asfalten. Pratar om att fågeln nog kommer att dö och att det var mycket synd om den. " Nem (han säger så, inte "men") mamma, det finns många fler fåglar" säger han tröstande och skuttar sedan iväg på barns vis. Och så är det ju.

Vinden tjuter runt knuten här. På slätten kommer man inte undan. Är det höst redan? Inte för att det gör mig någonting, jag gillar hösten. Det är någonting tryggt med att allt börjar om och blir vardag igen. Då behöver jag inte välja och bestämma så mycket själv utan får ett tryggt schema att följa. Hur tråkig är jag egentligen? Eller lat kanske? Fast just den här hösten kanske jag har rätt att längta lite. Nytt jobb. Ska bli roligt, men känns lite ödesdigert. Nu bor vi här och nästa gång jag eventuellt tröttnar kommer jag inte ha någon bra ursäkt till byte. Fler barn ska vi ju inte heller ha.... Har vi ju sagt. Sen flyttar F ut. Syster F. Moster F. Beger sig söderut för att bli beläst. Tre månader med svängdörr, sjutton logistik-sms om dagen och rufshårade bakisfrukostar vid 12-tiden, är slut. Kan bli tomt eller skönt eller bådeoch här.Vet iallafall en liten E som kommer att längta, fråga och rycka i dörrhandtaget på mornarna. G och jag kanske längtar något mindre. Du får ursäkta, F.

. Hej... Eller hur börjar man? Jag har aldrig i hela mitt liv bloggat förut. Vet inte riktigt varför jag vill det nu heller. Men det vill jag. Och jag börjar med att skriva om idag. Jag hittade en gammal vän idag. Visar sig att hon bor i samma stad som jag nu. Vi har inte setts eller hörts på sju år eller så. Märkligt att hon dök upp i mitt huvud för några dagar sedan efter att jag inte ägnat henne en tanke på minst fem år. Och så slog jag upp tidningen idag och där sitter hon: intill en till synes lycklig make och med en nyföding i armarna. Ibland blir världen konstigt liten och sammanhängande. Förresten är det nog därför den här bloggen kom till. De har nämligen en (hon, maken, nyfödingen och katterna) och när jag läste den blev jag inspirerad. Fast nu vet jag inte. Nåja. Tack P iallafall för att du inspirerade mig till det här. Och nu är jag trött. Trött för att jag har tagit hand om två barn en hel, varm dag. Trött för att jag slutat på ett jobb jag älskar. Trött för att livet känn