M & pojkarna

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

Idag ska jag börja skriva på hemtentan. Fem avsnitt Skam.  Norska är roligt. Ett avsnitt till. Det var kort, jag ser ett till. Promenad med omväg. Några långa youtube-klipp med nån tjomme som pratar filosofi. Sex frågor max 12 sidor. En sida i veckan blir lagom. Sorterar batteri- och glödlampslådan. Fållar tre par gardiner. Blocket: kattungar.  Blocket: stolar.  Blocket: vad som helst. Promenad i regn. Tar omväg ändå. Yes! Nytt avsnitt av Bonde söker fru. Det blir nog ändå splittrat att dra ut på det över så lång tid. Jag koncentrerar mig i mellandagarna. Dammsuga soffan. Ullared  Vår tid är nu, måste man ju se. Loppis. Det är faktiskt inte lika roligt utan rim på julklapparna. Fira jul, fira jul, fira jul. Jag kanske egentligen skulle jobba med kor? Då ska vi se: anknytningens betydelse för den psykologiska utvecklingen. Det kan väl inte vara så svårt? Jag behöver inte vara där precis när biblioteket öppnar. Kl 10 blir l

Det kan inte vara en slump att vi firar en högtid med syftet att dränka oss i ljus, värme och kärlek när världen är som mörkast. Vi gör vad vi behöver. Och så här års brukar vi tänka att det vi behöver är att överösa varandra med stora högar presenter och överdådigt med mat serverad i hem pyntade från golv till tak. Förmedla med stora gester vad som känns därinne. Det är vackert, när omtanken får synas, så explicit som den gör vid den här tiden på året. Och tar en fram rätt lupp finns det där hela tiden. För det är inte djävulen som bor i detaljerna, det är kärleken. Den finns i den där frostiga bilrutan du skrapade fast du inte skulle åka i bilen själv. Den glöder i slanten du la i den knöliga pappersmuggen. Den värmer genom handen du la på en kollegas stress-spända axel. Den glittrar i leendet du formade i någon annans mungipor med det du sa. Den ångar ur kaffekoppen medan du lyssnar på en ledsen vän.  Den vandrar över handen som hejdar sig i stöket och stryker en kind. Den smak

2017 blev året då en försvarlig del av livet ställdes på öronen. Det trygga, vana stiltjet som varit vardagen i många år innan dess blev plötsligt ett hav i full storm, för M (och hennes omgivning) att försöka bemästra i typ optimistjolle, som det kändes. (och nånstans här släpper jag båtreferenserna, eftersom jag ändå inte kan fler) För en trygghetsknarkare som undertecknad är förändringar nästan alltid läskiga, om de inte är små och/eller ordentligt förutsägbara. Men 2017 jobbade varken med finlir eller säkerhetsbälte. Nope, stora och oväntade penseldrag var årets grej. Istället för nya tapeter blev det ett nytt hem. Istället för nytt husdjur, total familjeombildning. Jobbet bytte plats inte bara en, utan två, gånger. M blev deltidsstudent och bostadsrättsägare. Chefer och vänner försvann, superhjältar dök upp. Och oj, så det har känts. Ända in och hela vägen ut. För om känslorna här på insidan med tiden spätts ut och blivit milda i sina nyanser, som pastellfärger, så har det

Jag passerar inte 40 år förrän 2019, men tänker som vanligt vara ute i god tid , även med krisandet. Generös är fint att vara, så därför delar jag nu frikostigt med mig av mina (inte nödvändigtvis självupplevda men utfunderade) bästa ledtrådar till att du möjligen kan befinna dig i kris: Du (som erkänd soffpotatis) börjar tycka att det här med att genomföra en Svensk klassiker låter tilltalande. Du känner plötsligt ett behov av en ny hobby t ex knyppling, fallskärmshoppning,  spela säckpipa eller föda upp marsvin. Du vet att ditt liv skulle bli komplett bara du köpte något onödigt dyrt och blankt t ex ett fordon  med två hjul eller utan tak. Ditt yrke verkar plötsligt förlegat/onödigt jobbigt/tråkigt. Du står och stirrar på din spegelbild och undrar vart allt det där som hänger ner/har blivit fläckigt/rynkar sig har kommit ifrån. Du funderar på att sluta alternativt börja tro på Gud/Allah/Jahve eller annan valfri entitet. Din omgivning undrar om du är i en livskris. Du vill

I mitt yrke är det oftast en tillgång att var empatisk och uppmärksam på andra människor signaler.  Efter omkring 14 års socialt arbete i olika former vågar jag faktiskt säga att detta kanske är min främsta tillgång på jobbet. Och eftersom jag frotterat mig med ungdomar nästan hela tiden, är det deras signaler jag helst vill skryta om att jag kan tolka och hantera. För mig är det nog någon slags kombination av stort intresse, fallenhet, lite teoretiskt ramverk jag skaffat mig genom åren, lite blandade samtalsverktyg och många, många timmars övande. Och jag älskar det. Fortfarande. Därmed inte sagt att det fungerar perfekt. Ingalunda. Ibland har den där förmodat finstämda fingertoppskänslan lurats, jag har kommit helt snett på någonting (allting) och har en otur (och jobbar med ungdomar med lite rigid läggning) kan det paja hela samtalet, ja, hela relationen. Och med det skägget i den brevlådan har jag suttit mer än en gång. Med värsta sortens skam och skuld som följd. Reparera? Möjligt