.
Under förra veckans slut var jag syndigt lycklig. På fyra dagar klämde jag in så mycket favoritupplevelser att jag nästan skämdes. Efter en sådan helg vill man aldrig ha vardag igen.
För det första åkte jag tåg ensam till (och från) Malmö. Flera timmar egen tid, men musik i lurarna och tankarna på vad jag ville. Vad gör det då att jag rev upp en duktig reva i de nyinköpta, dyra strumpbyxorna?
F hälsade mig glatt, trots (eller kanske tack vare?) att hon just skrivit tenta. På Sorl intog vi varsin smaskig macka, som jag är övertygad också var mycket nyttig. Det var iallafall groddar på. Sedan väntade det som vi sett fram emot sedan april. Jesus Christ Superstar med Ola Salo på Malmö opera. Musiken var fantastisk, Ola var fantastisk, Judas var fantastisk. Det enda som inte var så fantastiskt var att varken jag eller F spelade Maria, för det innebar a) Ola Salo-puss b) Ola Salo-kläm och c) sång på en scen framför många, många människor. Hon som faktiskt hade rollen var dessutom den enda som inte var fantastisk sångmässigt (vilket ju F och jag hade varit, särskilt eftersom vi är så ödmjuka...). Efter två och en halv timme var vi smått saliga och vi knallade hem med handflatorna svidande efter enträget applåderande. Och på fredagen fick jag sovmorgon.
Det visade sig att det var tur, för F tog med mig på introduktion för en kurs i handläggning, som var så tråkig att livsandarna la sig och snyftade i fosterställning. (Söstra mi läser till socionom, för de som inte vet....) Ack, hur man kan få världens bästa yrke att låta som en pina. Föreläsaren försökte nog, men det blev bara dödligt trist. Klockan 14 slapp vi äntligen eländet och satte oss och intog semesterns andra nyttiga och smakliga macka, denna gång på "Simpan" på "Möllan"(som det tydligen heter om man ska vara cool). Chevre, honung, valnötter och en massa grönt instoppat i ett frasvärmt ciabattabröd. Gud i en macka.
Under eftermiddagen satt vi hemma och sippade lite varor från Systembolaget. Vi var således helt lagom lulliga när vi nådde....ja...hrm...vi var nog ganska mycket lulliga, för namnet på restaurangen har fallit bort. Indisk var den iallafall och jag stoppade i mig en kyckling-jalfrezi som värmde gott. Och jag fnittrade som man gör när man slipper vara mamma eller tonårsförebild för en kväll.
Som om inte allt detta vore nog gott, traskade vi salongsfnissiga vidare till biografen Spegeln (ja, se här börjar det klarna lite igen...) där vi efter viss försening fick 80 minuter Lars Winnerbäck - dokumentärfilmen Solen i ögonen. Den hade fått mig att gråta även helt opåverkad. Tanken var nog sedan att vi skulle gå hem, möta en kompis och sedan ta en sväng ut, men F:s soffa var för skön, cidern för god och klockan för sent. Tillsammans med två andra blev vi sittande och rätade ut de flesta frågetecken kring det mesta från mopedvandalisering till könssjukdomar.
Lördagen ägnade vi åt att hitta kalenderpresenter i miniformat. Det gick något lättare än det gjorde förra året: http://mochpojkarna.blogspot.com/2007/12/mamma-ska-vi-ta-fram-jesus-huset-idag.html Nu klarar vi oss till 17 december.
Lycklig och trött landade jag i ett öde hus på lördagskvällen. Eller, ja, inte helt öde. Mr Mus och några av hans kamrater underhöll mig med diverse krafsande i väggarna. Alla fyra herrarna T hade dock egen semester hos dubbel-ina, så jag kunde med gott samvete äta Ahlgrens bilar framför många avsnitt Sex and the City innan jag somnade. Och hela gårdagen snodde jag runt som en galning för att kunna presentera ett nystädat och jul-pimpat hem för kvartetten när de anlände.
Inlägget blev långt. Det beror dels på att jag kompenserar för att det var längesedan jag skrev, dels på att jag blir lycklig av att skriva om min semester, så jag vill hålla på länge.
Nu ska jag dock leta reda på pepparkaksdräkten och de batteridrivna lyktorna. För även barnen ska ju pimpas, gud bevars!
För det första åkte jag tåg ensam till (och från) Malmö. Flera timmar egen tid, men musik i lurarna och tankarna på vad jag ville. Vad gör det då att jag rev upp en duktig reva i de nyinköpta, dyra strumpbyxorna?
F hälsade mig glatt, trots (eller kanske tack vare?) att hon just skrivit tenta. På Sorl intog vi varsin smaskig macka, som jag är övertygad också var mycket nyttig. Det var iallafall groddar på. Sedan väntade det som vi sett fram emot sedan april. Jesus Christ Superstar med Ola Salo på Malmö opera. Musiken var fantastisk, Ola var fantastisk, Judas var fantastisk. Det enda som inte var så fantastiskt var att varken jag eller F spelade Maria, för det innebar a) Ola Salo-puss b) Ola Salo-kläm och c) sång på en scen framför många, många människor. Hon som faktiskt hade rollen var dessutom den enda som inte var fantastisk sångmässigt (vilket ju F och jag hade varit, särskilt eftersom vi är så ödmjuka...). Efter två och en halv timme var vi smått saliga och vi knallade hem med handflatorna svidande efter enträget applåderande. Och på fredagen fick jag sovmorgon.
Det visade sig att det var tur, för F tog med mig på introduktion för en kurs i handläggning, som var så tråkig att livsandarna la sig och snyftade i fosterställning. (Söstra mi läser till socionom, för de som inte vet....) Ack, hur man kan få världens bästa yrke att låta som en pina. Föreläsaren försökte nog, men det blev bara dödligt trist. Klockan 14 slapp vi äntligen eländet och satte oss och intog semesterns andra nyttiga och smakliga macka, denna gång på "Simpan" på "Möllan"(som det tydligen heter om man ska vara cool). Chevre, honung, valnötter och en massa grönt instoppat i ett frasvärmt ciabattabröd. Gud i en macka.
Under eftermiddagen satt vi hemma och sippade lite varor från Systembolaget. Vi var således helt lagom lulliga när vi nådde....ja...hrm...vi var nog ganska mycket lulliga, för namnet på restaurangen har fallit bort. Indisk var den iallafall och jag stoppade i mig en kyckling-jalfrezi som värmde gott. Och jag fnittrade som man gör när man slipper vara mamma eller tonårsförebild för en kväll.
Som om inte allt detta vore nog gott, traskade vi salongsfnissiga vidare till biografen Spegeln (ja, se här börjar det klarna lite igen...) där vi efter viss försening fick 80 minuter Lars Winnerbäck - dokumentärfilmen Solen i ögonen. Den hade fått mig att gråta även helt opåverkad. Tanken var nog sedan att vi skulle gå hem, möta en kompis och sedan ta en sväng ut, men F:s soffa var för skön, cidern för god och klockan för sent. Tillsammans med två andra blev vi sittande och rätade ut de flesta frågetecken kring det mesta från mopedvandalisering till könssjukdomar.Lördagen ägnade vi åt att hitta kalenderpresenter i miniformat. Det gick något lättare än det gjorde förra året: http://mochpojkarna.blogspot.com/2007/12/mamma-ska-vi-ta-fram-jesus-huset-idag.html Nu klarar vi oss till 17 december.
Lycklig och trött landade jag i ett öde hus på lördagskvällen. Eller, ja, inte helt öde. Mr Mus och några av hans kamrater underhöll mig med diverse krafsande i väggarna. Alla fyra herrarna T hade dock egen semester hos dubbel-ina, så jag kunde med gott samvete äta Ahlgrens bilar framför många avsnitt Sex and the City innan jag somnade. Och hela gårdagen snodde jag runt som en galning för att kunna presentera ett nystädat och jul-pimpat hem för kvartetten när de anlände.
Inlägget blev långt. Det beror dels på att jag kompenserar för att det var längesedan jag skrev, dels på att jag blir lycklig av att skriva om min semester, så jag vill hålla på länge.
Nu ska jag dock leta reda på pepparkaksdräkten och de batteridrivna lyktorna. För även barnen ska ju pimpas, gud bevars!
God kväll!
Kommentarer
Och gud vad glad jag är att jag inte pluggar längre...
PUSS och KRAM!