.
Igår befann sig en man i Linköping. Han hade en uppgift: att underhålla 11 000 människor. Han gjorde det. Han hade kunnat gå ut på scenen och bara stå där och vi hade älskat honom ändå. Mannen är Lars Winnerbäck och jag stod där bland de 11 000. Jag skippar flosklerna, jag tror du fattar ändå. Han ägde.
Kvällen startade ljumt med feta pommes och aioli tillsammans med bror med tillhörande vän. Cissi och Nour underhöll, men vi hörde inte mycket av det. När jag traditionsenligt köpt ett nyckelband närmade vi oss scen 2 och Emil Jensen. Han fick mig att le ett par gånger. Miss Li kämpade hårt med en trögstartad publik. Sofia Karlsson äntrade scen 1 som en korsning mellan Ronja och Tingeling och var väldigt informativ vad det gällde hur långt alla bandmedlemmar rest för att vara med på konserten. Som att de gjort någon slags uppoffring genom att komma till Linköping. Jag fattade inte, men det var vackert, det de framförde.
Vid nio gick han på och resten är historia. Jag skrek, dansade, applåderade, hoppade, grät och sjöng genom hela konserten, när jag inte stördes av någon överförfriskad drummel som var tvungen att fråga mig fyra gånger om jag verkligen tyckte att det var bra. Som att jag skulle betalat 375 kr och stått och trängts med honom, för att se en artist jag inte gillade?
Efter tre inropningar var det slut. Det blev tomt. Jag fyllde öronen med Lasse-mp3or på hemvägen och satt kvar i min mörka bil, på min mörka garageuppfart och lyssnade en god stund innan jycken fick sista rundan.
Jag hade nästan glömt vad musik kunde göra med mig. Tack, herr Winnerbäck, för att du påminde mig!
Igår befann sig en man i Linköping. Han hade en uppgift: att underhålla 11 000 människor. Han gjorde det. Han hade kunnat gå ut på scenen och bara stå där och vi hade älskat honom ändå. Mannen är Lars Winnerbäck och jag stod där bland de 11 000. Jag skippar flosklerna, jag tror du fattar ändå. Han ägde.
Kvällen startade ljumt med feta pommes och aioli tillsammans med bror med tillhörande vän. Cissi och Nour underhöll, men vi hörde inte mycket av det. När jag traditionsenligt köpt ett nyckelband närmade vi oss scen 2 och Emil Jensen. Han fick mig att le ett par gånger. Miss Li kämpade hårt med en trögstartad publik. Sofia Karlsson äntrade scen 1 som en korsning mellan Ronja och Tingeling och var väldigt informativ vad det gällde hur långt alla bandmedlemmar rest för att vara med på konserten. Som att de gjort någon slags uppoffring genom att komma till Linköping. Jag fattade inte, men det var vackert, det de framförde.Vid nio gick han på och resten är historia. Jag skrek, dansade, applåderade, hoppade, grät och sjöng genom hela konserten, när jag inte stördes av någon överförfriskad drummel som var tvungen att fråga mig fyra gånger om jag verkligen tyckte att det var bra. Som att jag skulle betalat 375 kr och stått och trängts med honom, för att se en artist jag inte gillade?
Efter tre inropningar var det slut. Det blev tomt. Jag fyllde öronen med Lasse-mp3or på hemvägen och satt kvar i min mörka bil, på min mörka garageuppfart och lyssnade en god stund innan jycken fick sista rundan.
Jag hade nästan glömt vad musik kunde göra med mig. Tack, herr Winnerbäck, för att du påminde mig!
Kommentarer