M & pojkarna

. Jag visste att den skulle komma: Krumeluren vi alla väntat på! Kom ihåg var ni läste det först!: Här! God kväll!

. Det sitter en nöjd vädergud på ett moln. Han har en gång för alla tystat oss, som gnällt över milda vintrar och regniga jular, genom att stoppa våra trutar fulla med snö. Överfulla. Och det är inte bara trutarna, utan hela tillvaron, som är igensnöad. Den tillgängliga delen av vår trädgård är begränsad till garageuppfarten och en gång fram till trappan, som är hjälpligt skottade. Ger man sig ut på gräsmattan får man räkna med snö i skorna, ja, även i stövlarna faktiskt, så djupt är det. Och mer lär det bli, sägs det. Så helt nöjd är han nog inte än, där på sitt moln. Mot bakgrund av detta blir dagens historia extra konstifik. Detta utspelade sig vid ett soffbord nära mig: Lille V kör ivrigt med bilar runt runt. Det är racertävling och han kommenterar högljutt loppet (Ja, han har sett Cars. Kanske lite för många gånger.) Helt plötsligt tvärstannar han tittar på mig och säger: mamma, har det blivit sommar nu? Innan min hjärna hittat rätt synaps för att förstå vad "sommar" bet

. Jo, nu slipper jag frysa. Den knasterkalla vintern flög sin kos och följdes upp av snöglopp. Ingen förbättring om du frågar mig. Jag kommer mycket hellre in med frostnupna kinder på kvällarna än vadar runt i i rostfärgat slafs bland spårvagnsspåren i Norrpan. Uss. Dessutom blir vägarna som nysåpade golv att köra på. Slir! Imorse gav detta slir upphov till en dråplig ögonblicksbild. Jag passerade en stor lastbil med texten "On road" över hela sidan. Men så särskilt "on road" var den inte, där den låg i diket. (Förfasas icke! Chauffören var vid gott mod och stod hel och fin intill!) Veckans kulturtips för småbarnsföräldrar blir musikalen "Banankontakt", ett samarbete mellan Riksteatern och Naturskyddsföreningen. Familjen Miljönörd tog biogasskutan till staden och bevittnade denna i helgen som gick. Att göra så högkvalitativ musik och teater för barn är att visa dem den största respekt. Bäst var Roger och kameleonten (i mitten här ovanför) och just, musiken

.... jag drabbades av något jag ville förklara (LW-referens för kännare). Det är kallt, kallt och inspirationen har frusit. Eller är det så att jag plötsligt tvivlar på om mina navelbetraktelser har något underhållningsvärde härute? Oftast rinner blogginläggen av mina fingrar utan att jag ens behöver tänka, men nu har det varit torka. 2010 började fruset. Söta Syster byggde en snögubbe med barnen, men den syns nästan inte längre, för sedan dess har Hollywood-snön vräkt ner. Vi bor i ett vykort. Det är oerhört vackert och på något vis tryggt. Det är vinter så som det ska vara. Ett egendomligt lugn sänker sig över M. Detta lugn är en behaglig motvikt till prestationsstressen jag har på jobbet. När mitt allra bästa inte är nog, blir situationen frustrerande självförtroendet tillknycklat. Då är det tur att det finns ett G härhemma, som kan släta ut de värsta skrynklorna och få mig att våga igen. Dock kan inga bokstäver i världen få mig att förstå hur jag ska räcka till överallt. Hur gör m