. Hjärtat är underligt tungt idag. Jag släpade runt det och gräsklipparen över tomten med norsk sorg sprutande rakt in i öronen via nyhetsrapporteringen på P1. Trots att jag förväntas vara någon slags proffsempatiker brukar jag tåla mediamangling av katastrofer och våld; de brukar bara kunna rispa mig på ytan. Men denna gång gör det ont ända längst in. Någon stal en massa liv igår. En massa liv och en massa trygghet. Och här sitter jag vid ett skrivbord och vet inte vad jag ska göra mer än att låta tårarna fylla ögonen och känna stolthet över den totala friheten från hämndlystnad i alla norska uttalanden. Jag vaknade trött idag, för den oändliga Norge-sorgen ackompanjerades av åska inatt. Och redan innan frukost hörde jag många skrämda Oslo-bor uppgivet konstatera att språket inte räcker till för att berätta hur det känns och är i Norge idag. Först här vid tangentbordet förstår jag. Jag upptäcker att jag inte heller äger orden för att beskriva människans allra grymmaste sidor. Det spek
En samling mer eller mindre ofiltrerade tankar