M & pojkarna

. Bor man på landet får man skaffa sig helgnöjen bäst man kan. Inomhusgatlopp med vispskål på huvudet är ett. De här barnen är till hälften byggda av mina gener. Jag är så stolt.

. Man ska inte titta för noga på sitt liv, för då kan man bli lite nedstämd. (Man ska heller inte använda "man" när man menar "jag". Jag håller på att öva mig på detta och ber om överseende.) Det senaste ledet i min navelskådning har fått mig att inse hur lite jag faktiskt gör av fri vilja. Låt oss titta på en vardag. Jag går upp kl 6. Första tvånget. Fru Nattuggla skulle mycket hellre ligga och såsa till 10 om hon fick och sedan äta frukost/läsa tidning i någon timme innan hon knallade iväg till jobbet. Det första jag sedan gör, när jag ytterst motvilligt tvingat kroppen att lämna sängvärmen, är att gå in till någon av mina prinsar och försöka få liv i honom. Tvång. Båda lintottarna har förstått vitsen med att sova åtminstone till 8 och aktar jag mig inte får jag ett mycket tonårsaktigt "Dumma mamma!"-fräsande från sängen. Efter många "måste" hit och "bråttom" dit kommer vi ner till frukostbordet. Kroppen ber om rostade mackor, marmela

. Mycket rart. Tack Tant Brun & Tant Grön ! Jag ger den vidare till Of Sambal and Snow ! /M

. I ett (desperat?) försök att komma i lite bättre kondition har jag startat upp 2009 med ett medlemskap i Friskis & Svettis. Jag har varit medlem förut, men inte här i stan. Lyxigt värre, finns det två anläggningar. Jag har hittills bara besökt den ena, som är en stor fabrikslokalaktig, men fräsch sak. F & S känns väldigt socialdemokratiskt i sitt upplägg. Alla ska med, liksom. Det spelar ingen roll om du är 11 eller 76, tjej eller kille, smal eller tjock: det är fritt att betala medlemskap och få i princip obegränsad tillgång till timvis av skuttande i en svettluktande jympahall. Och ingen kollar snett på dig om du kommer i en urtvättad t-shirt med hål i: på F & S behöver man inte ha trendiga gymkläder. Jag gillar det. Blandningen av människor gör att en (snart) 30-årig tjockis smälter in fint. Ett jympapass börjar i regel lugnt och trevligt. Lite mjukt knix till någon trevlig medeltempolåt. En lite överpositiv ledare försöker entusiasmera ett mer eller mindre stort gäng

. Bestämmarna i min kommun ska möblera om. Antagligen för att visa att de kan det, eftersom de tog makten vid senaste valet. En ny organisation som främst berör skola och socialtjänst väntar runt hörnet. Eller flåsar oss i nacken. Det är mera så det känns. Varför möblerar man då om? Ja, på hemmafronten brukar det handla om att någonting står i vägen eller ser fult ut. Man strävar efter något mer estetiskt tilltalande och funktionellt. Gott så. Ibland vill man bara ha förändring. Det funkar i ett vardagsrum, men inte i en kommunal organisation. Och jag vet varför. (För jag är så smart. Och ödmjuk) Hemma har man att göra med möbler, döda ting, prylar utan känslor och åsikter. Man frågar inte pianot om det kan tänka sig att stå lite längre in mot hörnet eller resonerar med soffan om det blir för dragit att stå under fönstret. Man måste inte ta hänsyn till den mänskliga faktorn. Det måste man i en kommun. Det förstår inte våra bestämmare. De flyttar runt människor som bitar i ett pussel. O

. Vi gick skilda vägar idag. Jag och min julgran. Med en hjälpsam E som diktatoriskt sorterade kulorna i färg, tog det inte många minuter förrän den stod där: strippad, naken och sorglig. Denna juls gran har varit exemplarisk. Den har varit vacker och föredömligt ordningsam med barren. Så klart fällde den några stycken i protest över att åka ut i kylan idag, men inte de astronomiska mängder som jag varit van vid. Nu är det iallafall tomt på jul härhemma, så när som på en ensam ljusslinga i äppelträdet. Men den får hänga kvar: jag har kommit överens med A-K att utomhusbelysning inte har samma bäst före-datum som övrigt julpynt. Så det så! Igår kom några kära släktingar och hälsade på i den bitande januariblåsten. Fortet T läcker ju som ett såll, så vi eldade friskt för att slippa frysa ihjäl. Med sig hade de semlor. Jag antar att semmel-fundamentalisterna rynkar på näsan åt detta. Det är första gången jag intagit en semla intill en klädd julgran. Är det värt att notera? Förresten kanske

. En halv arbetsvecka in på nya året är jag redan trött. Det bådar inte gott. För att hålla humöret uppe skyller jag allt på förkylningen, som förutom en ständig sänglängtan också skänkt mig ett präktigt munsår. Jag är alltså trött OCH ful. Full pott. Som vanligt är det fantastiskt att återse kidsen (de på jobbet) igen, även om jullovet var för kort för att saknaden skulle hinna kännas på riktigt. Trötta, frusna och segstartade är de visserligen, men så befriande omedelbara och roliga. Jag vet inte vad som händer med mig och mitt jobb efter denna termin, så jag njuter i fulla drag så länge det varar. Vi vuxna var, för övrigt, ungefär lika trögstartade, men eftersom vi hade studiedag och således jobbade en dag innan eleverna hann vi iallafall få upp styrfart innan adepterna dök upp. På hemmafronten skapar jag mig kulturupplevelser av lite olika slag. Det jag helst skryter med är väl att tegelstenen Brott och straff av Fjodor Dostojevskij ligger på mitt nattduksbord. Och den inte bara l

. Det är kallt här ikväll. Utanför gnistrar vintern och här på insidan mår man bäst i fårskinnstofflor. Men ingen ylletröja i världen kan värma bort kylan på insidan av mig. Så snart jag är ensam kan jag inte hålla B och hans familj ur mina tankar. B som lämnade jorden innan han levt klart. Levnadsglade B, som jag egentligen inte kände särskilt väl, men som satte guldkant på mitt liv emellanåt med dikter, fester, värme och humor. Att tänka på B:s fru och barn är som att peta i ett öppet sår; det gör ont så att det svindlar och det är bara ibland jag orkar låta tårarna komma. Men mina tårar hjälper inte de som äger den största saknaden. Ingenting jag kan göra, hjälper dem. Varför måste livet skaka om oss så bryskt? Finns det inget annat sätt att väcka oss på? Vi har ett nytt år. En ny bit av livet att leva. Jag står här i början och tvekar. Det är kallt och jag har frusit mitt i steget. Jag är tacksam för att de människor jag älskar finns omkring mig. Jag är ingenting utan dem. Men att