M & pojkarna

. Nu är det löv igen. Höst och löv. Om jag litade på min egen kompetens som skogshuggare, skulle jag ta ner de eländiga träden på stört, men det gör jag inte. Istället står jag i hopplösheten och räfsar tills jag kräks. Jag hatar löv. Inte nog med att de täcker HELA trädgården; de klistrar fast sig på skorna och följer med in i huset. Blä. Annars är det onödigt vackert på hösten. Färger, ljus och dofter. Synd bara att vi endast får tjugo minuters av det vackra dagsljuset att betrakta färgerna under. Jag åker till jobbet i kompakt mörker och jag kommer hem i kompakt mörker. Men naturen bjuder på variation också: vissa mornar är det svarta utblandat med dimma och därför mer gråaktigt. Spännande. Som alla andra år måste jag spana mot slutet av december för att stå ut med dagsläget. Några vaga julklappsidéer har redan dykt upp i de bakre regionerna av hjärnan och pyntsinnet funderar redan över om det saknas något i pryllådorna som än så länge står kvar i källaren. Kanske behöver tomten en

. När livet går på tomgång gäller det att hitta det lilla, glittret, som gör det intressant ändå. Med ett värkande söndagshuvud (nej, inte bakis; förkyld) letar jag i den senaste veckan efter de små sakerna. Här följer skörden: ¤ ÅFF spelar i Allsvenskan 2010! Jag är inte det minsta intresserad av fotboll, men är man uppvuxen i Sockna så är man. Då blir man glad när målet kommer i nittionde minuten! Heja! Förmodligen kommer jag bli lynchad av diverse fotbollsdårar för att jag kallar detta en liten sak, men så ser den ut från mitt perspektiv. ¤ Jag firade fredag med ett fantastiskt samtal på jobbet. Omedelbar uppkoppling med en individ. Äntligen fick jag minnas varför jag älskar att jobba med ungdomar och att jag faktiskt är skickad att göra det. ¤ Kottar som ligger i sin säng och sjunger Tårtan-låtan om kvällarna. Stifta bekantskap med tv-serien här: http://www.youtube.com/watch?v=yX0SvINsEDU ¤ Vi är förkylda! Hela familjen. Jo, det är faktisk bra för jag har lärt mig en sak: om man re

. Jag har fått tillbaka något jag inte visste att jag saknat den här helgen. Ett M. En herre som var en av våra bästa vänner för ett halvt liv sedan i en annan stad. Men det kom saker emellan oss. Många mil och människor höll oss isär i åratal. Under den första tiden fanns där ett hål som syntes. Det var något som fattades på riktigt. Ingenting annat fyllde hålet, men med tiden vande vi oss vid det. Och först nu, när vi fått umgås igen, ser jag att det funnits där hela tiden. Det mest märkliga med allt detta är egentligen inte att vi inte setts på fem (!) år utan hur vi betedde oss efter att inte träffats på fem år. Det är så klyschigt att jag inte vill skriva det, men det var faktiskt som tiden stått still. Jag kände mig mer hemma med M efter fem år, än jag gör med de flesta människor som jag träffat varje dag under lång tid. Det är speciellt med oss; M, G och jag. Vi träffades där i tidernas begynnelse, när jag ville bli sångerska i deras band. Det fick jag inte bli, men vänner blev

. Doris är återfunnen. Vi 9-tiden kikade hon fram under lekstugan och lät sig strax infångas. Nu sitter hon och sörjer sin förlorade frihet i tryggt förvar i buren tillsammans med Lisa. Glädjen i rucklet är stor! På återskrivande!

. Det är sorg i rucklet idag. Vi är en kanin kort. Igår när jag skulle stänga in damerna Ulltuss efter rastningen i kompostgallerhagen var Doris spårlöst försvunnen. Likt en vålnad tycks hon ha svävat igenom/förbi/under/över stängslet och givit sig ut på egna äventyr. Äventyr, som på landet, bland rävar och katter, troligen inte slutar på något trevligt sätt för en liten kaninflicka. Buren står öppen och den är full med gotter, men jag tror inte det hjälper. Lisa får nog se sig systerlös. Med tanke på innehållet här på sistone kanske jag borde döpa om bloggen till M och kaninerna. Eller M och kaninen . Numera. Vi hörs.

. Det var igår det. Igår var det nämligen äntligen dags för Herr Sture Kanin att åka till veterinären och bli något mindre Herr. Jag, som känt mig mäkta ond för att ha separerat de små ulltusskaninerna under två månader, har sett fram emot denna dag; äntligen skulle vi komma ett steg närmare återförening. Mycket lagom till oktobers frostnätter skulle de få värma varandra igen. G ställde upp med transport och levererade Sture till kliniken på morgonkvisten. Vid 17-tiden hämtade han hem Lisa . Vad hände? Klantade sig djursjukvårdarna? På sätt och vis. När de lagt Sture på operationsbordet, sövt honom och börjat skära upptäckte de så småningom att Sture inte alls var någon Sture utan en.....just det, Lisa! De tingestar som jag (och även proffsen, uppenbarligen) tolkat som testiklar var bara något slags fettknölar. Tjoflöjt! Sture blev alltså, med ens lite för mycket mindre Herr. Plötsligt var han inte Herr alls, utan Fru! Sorgligt nog har kaninerna alltså varit särbos alldeles i onödan.