M & pojkarna

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

. Från min plats vid datorn har jag utsikt över ett ärkevintrigt landskap. Träden är gräddspritsade och vår utelykta har en präktig ryssmössa av fluffigt vitt. Det går inte att kämpa emot längre. Julstämningen smyger sig på mig i samma takt som kylan kryper upp i mina ben via tårna. Att vistas stillasittande i vårt hus utan tofflor är ICKE att rekommendera. Iallfall inte när huset är omslutet av ett halvmetertjockt snötäcke. Det är så tyst och rent och vackert där utanför. Härinne är det Musikhjälpen på radion, dammråttor i hörnen och allmän tentaröra på skivbordet. I år skickar inte familjen T några julkort. Barnen har inte tålamod att tillverka så många som vi behöver och varje år glömmer vi någon viktig människa. Så alla älskade släktingar, vänner och kollegor: julen 2010 skriver jag vår julhälsning här: Se till att använda julen till att krypa intill varandra och gömma er för det kalla vita och mörka svarta utanför. Och när glöggen bränner vid, skinkan blir för torr och knäcken för

. ¤ Jag har drabbats av en märklig, säsongsbetonad skada: julbelysningstumme . För några dagar sedan kändes det helt ok att tjuvstarta julpyntandet med att vira in balkongräcket i ljusslingor. När jag avtrasslat härvorna från förra året visade det sig (förstås) att ungefär hälften av lamporna inte behagade lysa. För att lokalisera felet fick jag och min arma tumme plocka loss varje liten lampa och sedan trycka dit den igen. Resultat efter någon timmas arbete: 80 små gnistrande lampor på balkongen och stor blåsa på vänster tumme. ¤ Häromkvällen fick jag en halmbal av plast i ryggen, när jag kröp ner i sängen. Barn. ¤ I snöstormen i onsdags mötte jag en tant i en liten röd bil. Trots att vägen i princip inte syntes och dess ytbeläggning kändes ömsom som korrugerad plåt, ömsom som parkettgolv under raggsockar, tyckte tanten att det var viktigare att hålla i sin cigarett och få sig ett välbehövligt (?) bloss, än att styra med ratten. Suck. ¤ Jag har flera gånger trotsat ärkevintern och åkt

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger

. V drabbades av akut afasi i bilen på väg till dagis (förlåt, FÖRSKOLAN, heter det ju) idag och bidrog därmed med dagens rubrik, som i övrigt inte har något med inlägget att göra. Det är tur att jag har tre herrar i min absoluta närhet som underhåller mig med små komiska kommentarer. Utan dem vore det, baske mig, inte roligt just nu. Vintertiden kom och tog allt ljus och ikväll suger blåsten och regnet ut värmen ur Rucklet. Det är tur att söte far levererade ett berg med ved till oss i söndags: en sprakig brasa jagar bort den värsta kölden. Tyvärr befinner sig brasan just nu på nedre våningen och jag i sängen på den övre, så jag fryser fastän det brinner. Den här veckan förväntas jag dessutom klämma ur mig några briljanta svar på en hemtenta som bl a handlar om reporänta och sjukförsäkring. Klackarna i taket. En gång för längesedan hade jag en vän som tyckte om att föra smått filosofiska samtal och vi pratade mycket om allt möjligt, medan han rökte hemrullade cigaretter och jag åt sa

. Nu är det kört. Det räckte med att hustaken var florsockervita en enda morgon, så började jag surfa efter julgardiner. Årets färd mot jul har börjat, även om det är svårt att tro en oktobersöndag när regnet strilar. Jag bjuder på en bild på den fantastiske tomten från förra året för att kickstarta julstämningen: Jag är inte så överens med oktober idag. Den är kall, blöt och oinspirerande. Snart får kaninerna flytta in i källaren, för jag har ledsnat på att stå ute i snålblåsten och arrangera hö. Den officiella anledningen är dock att det är kallt för kaninerna. Igår hade jag planer på att måla någonting idag, men vinglasen från igår och halsontet från i måndags har en annan agenda och jag har mest blivit sittande i en soffa med en kopp te och en fleecefilt. V sitter på golvet här intill och spelar bordshockey med sig själv och med högljudda kommentarer. En av spelarna heter tydligen Fulemun i efternamn. Tack P & F för den inspirationen! Nu har jag suttit en lång stund och fundera

. Oktober har blåst träden nästan nakna här. Liksom tidigare sitter jag och håller tummarna att löven ska blåsa över till grannen/in i skogen/åt fanders, men jag tror inte det kommer fungera i år heller. Jag erkänner dock att det är lite charmigt att hasa igenom frasande lönnlöv på väg till bilen. Och så länge det inte regnar, virvlar de ju ganska vackert också. Det kan man sitta och titta på medan man försöker hitta motivation att lära sig vad yttre sneda bukmuskeln heter på latin. (Jag hittade motivationen ganska snabbt: den heter tenta fredag 8 oktober.)Den smygande kylan har jag inga större problem med. Det finns sätt att hålla värmen. Bara att ta fram benvärmare, fårskinnstofflor och halsduk. Jag trivs bättre med mig själv när jag är ordentligt invirad i textilier. För omväxlings skull varvar jag mina studiefyllda, textilinvirade dagar med hoppfulla kvällar på Friskis. Efter att ha suttit och frusit, ensam, med dålig hållning vid datorn i flera timmar är det sannerligen befriande

. - hur skönt det är att krypa i myskläder efter några timmar i strumpbyxor och högklackat. Jag har tydligen en kropp som gillar att pösa ut och är därför mycket glad för att jag inte behöver vara särskilt glamorös till vardags. - vad mycket ogräs det blir i en rabatt om man inte rensar på hela sommaren. Vi kanske skulle hägna in den och hyra en get? - hur söta nydöpta bebisar är. - vad jag är trött på valdebatter. Samma frågor som mals om och om igen av människor som testar hur nära gränsen till lögn man kan hävda att man talar sanning. - vilket fynd det är att köpa ett bordshockeyspel för 50 spänn. - vad pigg man blir av lite Friskis-jympa. Så pass att jag faktiskt inte bryr mig om att jag blir lite medelålders när jag tycker så. - att göra som han på bilden. - vad kallt det är i vårt hus. Och det till och med när det inte är kallt ute. - att rösta på alliansen.

. De senaste veckorna har jag varit på väg åt minst två håll samtidigt och det kan lätt bli lite schizofrent. Men det visade sig vara tur att jag inte valde en väg, då jag plötsligt fick den ena dörren stängd mitt framför näsan på mig. Ibland är det bra att man kompletterar hängslena med livrem. Tack vare den där dörren gnor jag vidare i Medicinboken och på väg 36 till Örebro. Och för det var jag bara ledsen en liten, liten stund. Det är roligt att lära sig saker. Och det är en helt annan sak att läsa på universitet när man bara vill lära sig: inte bli vuxen, som jag ville förra omgången. Imorgon far G till stora staden för två dagars arbetande och jag ska ge mig i kast med en inlämningsuppgift. Men först ska jag skjutsa de två pojkarna till varsin verksamhet. (I förbifarten kommer jag att rösta, eftersom jag nu i dubbla de-här-ska-du-rösta-på-tester blivit miljöpartist.) E & V har blivit en slags enhet efter det låååånga sommarlovet och det är nyttigt, inte minst för mamma och pap

. Poolen är tvättad och nedpackad i källaren, men jag vågar vägra höst och har alltjämt rödmålade tånaglar. De förhatliga löven har börjat fläcka gräsmattan och det regnar nästan varje dag. Det är nog höst iallafall. Denna, kanske den sista, sommardagen har jag åkt bil. Jag åkte så långt och länge att bussarna blev blå och jag började kunna rabbla dagens ekonyheter utantill. Örebro var destinationen. Uppstart på höstens studier var syftet. Universitetet har vuxit rejält sedan jag lämnade det 2003, men jag hittade till rätt plats och intog information i några timmar. På vägen hem insåg jag att jag möjligen har två angenäma sysselsättningar att välja på denna höst. När jag passerade Lillort vinkade jag i smyg och undrade om det kanske är där jag hör hemma iallafall. Den som lever får se. Tills vidare läser jag om celler och latinska kroppsdelar tills det sprutar ur öronen ( auris ) på mig. Hösten visar sig också i mängden snor ( mucosus ) i familjen T. Samtliga har i varierande grad ont

. Guck. Det var allt Zafiran yttrade, efter syster F:s motorstopp i rusningstrafiken vid fyratiden i Stockholm. Vi hade flutit fram lite långsamt, lyckligt nyätna och nykissade, men vid avfarten till Södertälje tappade Zafiran livsgnistan. Guck. "Vi" i det här fallet var semesterfirarna mor, syster F, kottarna E & V samt undertecknad. Efter några "guck" insåg vi att vi inte skulle ta oss ur fläcken för egen maskin. Vad göra? Efter några minuters total förvirring skickade vi ut den snyggaste av oss (gissa vem det var?) i bilströmmen som gled förbi och strax hade inte mindre än tre gentlemen erbjudit oss hjälp. Ibland är tajta, svarta linnen praktiska. Den förste hjälparen gav upp ganska omgående när han insåg att vi inte ens visste var bogserlinan var. Jag tycker han borde varit nöjd med att vi visste vad en bogserlina var. "Har ni tappat motorn?" frågade den andre och det var så det kändes. Men en saknad bogserlina (och krok) var inget problem för

. Foppatofflor, karameller, kläder i skrikiga färger, solglasögon, skräpleksaker, karuseller, hamburgare, sockervadd, ballonger, träskor, strumpor, hantverk, indianer, dansbandsmusik, popcorn, t-shirts med märkliga texter, godisremmar. Foppatofflor, karameller, kläder i skrikiga färger, solglasögon, skräpleksaker, karuseller, hamburgare, sockervadd, ballonger, träskor, strumpor, hantverk, indianer, dansbandsmusik, popcorn, t-shirts med märkliga texter, godisremmar. Foppatofflor, karameller, kläder i skrikiga färger, solglasögon, skräpleksaker, karuseller, hamburgare, sockervadd, ballonger, träskor, strumpor, hantverk, indianer, dansbandsmusik, popcorn, t-shirts med märkliga texter, godisremmar. Foppatofflor, karameller, kläder i skrikiga färger, solglasögon, skräpleksaker, karuseller, hamburgare, sockervadd, ballonger, träskor, strumpor, hantverk, indianer, dansbandsmusik, popcorn, t-shirts med märkliga texter, godisremmar. Foppatofflor, karameller, kläder i skrikiga färger, solglasögo

. Efter en kämpig period av ökenhetta har gräsmattan hämtat sig och är åter grön och mjuk. Den sandiga jorden runt huset håller ingen som helst fukt och när det blir varmt, blir det torrt. Snustorrt. Några dagar med sådant klimat går hårt åt mattan, men den senaste veckan har jag tömt regnmätaren flera gånger och därför blev det promenad med gräsklipparen idag. Jag känner mig lite besläktad med den där gräsmattan. I våras kände jag mig lite så där nedbränd, men nu har det regnat ledig tid och jag börjar nästan vara mig själv igen. Vad nu det är... Jag har upptäckt att jag känner mig lite vilsen utan min yrkesidentitet: är det så här det kommer vara när jag blir pensionär? Det sipprar in sval luft genom balkongdörren här ikväll och jag har, lite oväntat, passat tiden för hundrametersfinalen på DN-galan. I tio år har G försökt nöta ner mitt sportmotstånd och det verkar ha börjat ge avkastning. Gay vann och sedan gick jag och läste godnattsagor. Innan dess har jag och mina småprinsar fred

. Det sitter en tant i en soffa och gäspar ikväll. Gäspar för att hon inte släppte sin bok förrän efter midnatt och för att hennes guldklimpar väckte henne kl 6:30. Gäspar för att hon burit runt altanmöbler. Gäspar för att hon umgåtts med en massiv mängd släktingar större delen av dagen. M, hon är trött. Dessa släktingar är en spännande samling människor med intressen och åsikter som spretar åt alla möjliga håll. Men några tappra själar ser till att vi samlas någon gång om året och spanar in varandras liv. För mig är det nästan alltid en smått förvirrande upplevelse. Jag gillar mina släktingar: de är charmiga, sociala och livfulla. Men de pratar hiskeligt mycket (liksom jag) och tycker ännu mer (liksom jag). Jag vet aldrig vem jag är när jag åker hem från ett släktkalas. Där får jag hantera att både vara liten dotter, vuxen mamma, halvvuxen kusin, svägerska och brorsdotter, allt på en gång, med en stark önskan om att alla ska trivas. Nu när jag tänker på det är det inte konstigt att j

. Jag har nu avverkat 11 dagars ledighet och har hittills ingenting att klaga på. Sverige tar i ända från tårna i sin ambition att leverera sommar i år. Extrem värme, lite åska och sol, sol, sol. Precis som Pippi har jag nya fräknar och prickigt sommarskinn: jag blir bara fläckigare och fläckigare för varje sommar. Utanför doftar det vått hö, eftersom det nyss regnat på vår ihjälbrända gräsmatta och på balkongen surrar storfamiljen Geting som flyttat in precis där taksidorna möts. Vi har glass i frysen och en uppblåst plastpool på gräsmattan. Lasse har sjungit mig lycklig på Stångebrofältet. Sommar. På sommaren semestrar man och det har vi gjort en hel dag på Kolmården. Vi startade dagen innan med att skrämma upp E ordentligt när vi beskrev hur turen i Safariparken skulle gå till. "Vi ska ju inte åka IN i burarna, eller hur?" "Jorå", replikerade jag och syster illmarigt. E blev en nyans vitare. Men både han och hans bror var nöjda och trötta när det spanat djur en h

. Bloggen goes international idag: jag klämmer till med en engelsk titel. Ordet är det första som trillar in i mitt huvud när jag försöker sammanfatta mitt midsommarfirande, som jag strax ska försöka beskriva lite mer ingående. Du, som troligen läser här titt som tätt, vet att min vår inte hållit någon vidare klass: tuffa beslut och ett stukat självförtroende har solkat min tillvaro och ibland har det varit svårt att le. Men nu syns slutet: om tre arbetsdagar är det no more IHF:ande för denna gång, för mig. Och de senaste veckorna har jag långsamt rätat på min böjda nacken och spanat framåt, mot Det Nya. Så hade jag också planerat. Vad jag inte räknat med var att bli tvärförtjust i min ersättare. Jag var inställd på att Stolta M, som helst vill vara bäst på allt, skulle introducera nästa M i arbetet på bästa sätt, men inombords svära långa ramsor och hängivet leta otillräckligheter hos henne, för att laga mitt eget misslyckande. Det gick inte. Nästa M är urcharmig, proffsig och rolig o

. Det finns två saker som jag får grymma överdoser av just nu. Det ena är Det Kungliga Bröllopet. Det andra är fotboll. Tre dagar in i det förbaskade världsmästerskapet är jag så utless på vuvuzelatut, frisparkar och filmningar att jag nästan kräks. Och jag känner mig lite ensam. Bokstavligen hela världen har fotbollsfeber, men uppenbarligen inte på mitt sätt. Jag har hittills sett ett par halvlekar och det roligaste som har hänt är att en stackars målvakt gjort bort sig på ett synnerligen noggrant sätt. Ack. Turligen är det bara fotbolls-VM jag måste hantera dygnet runt: bollar är hett härhemma, bröllopstårtor ointressanta för samtliga i familjen T. Jag tröstäter ostbågar framför tv:ns numera gröna ruta och tackar G för att jag faktiskt fick den där boxen i present. Den kommer hålla mig sysselsatt många kvällar framöver, för min läseengelska är lite rostig. Och vampyrtemat hänger som synes med fortfarande! Sysselsatt har jag också varit denna helg. Ordentligt. I fredags bakade jag o

. Det är söndag och kväll och jag är hungrig. Jag har krupit upp i soffan och vilar min rygg, mina armar och mina ben, som jag chockat med kroppsarbete idag. Några (svintunga) betongplattor som legat och skräpat ligger nu i en prydlig hög, gräset är klippt och flaggstången skurad. Nej, inte hela, men så högt som jag och stegen nådde. Och flaggan var hissad hela dagen här: det var ungefär så mycket som familjen T firade nationaldagen. Vi sparar lite på krutet: nästa helg ska äldste sonen firas med inte mindre än två kalas. På det ena får undertecknads bemärkelsedag också hänga med på ett hörn. Jag gissar att det blir på det som inte har skattjakt. Sonens önskelista till födelsedagen ser ut som följer: - tuschpennor - pysselböcker och målarböcker - en sån här vattenbana - bilar - ännu mera bilar - röda saker Min ser ut så här: - den här boxen - det här spelet - ett mindre, nyare hus - en högtryckstvätt - en gräsmatta som klipper sig själv - en röd SonyEricsson x10 mini Pro Det var väl

. Det låg ett konstigt svavelaktigt ljus över oss ikväll. En tunn gul hinna som fick trädgården att se onaturlig ut. Jag stod länge på trappan och försökte förstå varför, men ingen förklaring kom till mig, mer än ett endaste, svagt åskmuller i fjärran. I övrigt var det bara....gult. Vi kom hem under eftermiddagen idag, efter ett par dygn i Närke. Under dessa dygn hade sommaren behagat komma till Rucklet. Gräsmattan var välvuxen och full av långhalsade, gula gullvivor och tindrande bellisar. Solen vräkte ner och ur grusgången sträckte sig våra tulpaner stolt. De lever i det förgångna; verkar inte ha förstått att det inte är någon rabatt där längre. Hela familjen T klev ur bilen, lätt överhettade. Det visade sig nämligen att den kalla vintern gjorde slut på kylan i Zafirans luftkonditionering, så den levererade blott fisljummen luft under hemfärden. Inom några minuter hade samtliga familjemedlemmar (exklusive Sigge Hund) rotat fram korta byxor och spatserat ut i gräset. Det finns ingenti

. Idag blir det bloggpremiär för maj 2010. Det är glest mellan inläggen nuförtiden. Uppslagen finns där, men innan jag tagit mig till en dator och hittat tid för att göra något av dem har de flutit bort i den allmänna förvirringen. Min förhoppning är dock att de som verkligen är något att ha kommer simmande tillbaka så småningom. Jag sitter här och inser att jag har en plågsam dag framför mig imorgon. Det heter träningsvärk och det kommer sitta i de flesta delar av min kropp. Jag ägnade nämligen förmiddagen åt att dammsuga, skrubba, damma och torka de flesta synliga ytor i Rucklet. Men det är sannolikt inte dessa aktiviteter som kommer straffa sig imorgon: städmusklerna blir regelbundet motionerade när man, som jag, är ansvarig för renhållningen hos familjen T. Men jag stannade inte vid detta, utan gav mig på eftermiddagen ut i trädgården och förberedde för gräsklippningspremiär genom att räfsa björkris för glatta livet. Sedan greppade jag styret på Hondan (för dagen med nybytt olja. T

. Äntligen en aprildag som tillåter utevistelse utan jacka! Detta har jag firat med att putsa bort vintersmutsen från (de flesta) fönstren på vårt hus samt duschat växter så att det luktar blött damm på hela undervåning. Härligt! Jag behövde lite sol efter den här veckan som har bjudit på aprilväder som sig bör. Jag var mäkta uppretad över att behöva skrapa bilrutor och ha vantar på mig veckan innan Valborg. Vädret utövar makt på mig och mitt humör, tydligen. När jag hämtade småfolket från dagis i veckan klev lillebror ut i ett hav av blått och undrade ivrigt vad blommorna hette. "Scilla" svarade jag. V log och upprepade ordet några gånger, medan jag försökte få honom att inte trampa ner varenda lite blå stjärna. Två dagar senare stegade han fram till rabatten, skinande som en sol och upplyste: "Mamma! Titta! Sill!" Turligen är han för liten för att bli förorättad av att någon gapskrattar åt honom. Och nu tror jag att han vet att sill är en fisk. Idag tänker vi förs

. Jag åker några mil motorväg till och från jobbet varje dag. Motorväg är trist, men det går fort, så jag klagar inte. Men bristen på stimulans (och vettiga ljudböcker) gör att jag har börjat lära känna vägen och dess kanter på nya sätt på sistone. De grusiga slänterna som varit vita av snö tills för bara några veckor sedan rymmer nu en del överraskningar bl a några bildäck, några ensamma skor, en toasits. En tråkig morgon kan jag sitta och skramla fram i biogasskutan medan min hjärna fantiserar ihop mer eller mindre rimliga förklaringar till hur sakerna hamnat där de hamnat. Inga av historierna platsar här. Jag vill istället göra en liten utläggning kring Sveriges faunas mest övermodiga djur: grävlingen. I förra veckan noterade jag inte färre än sex exemplar av denna mulliga filur som fått sin sista vila på eller intill den vägsnutt jag dagligen åker. Grävlingar måste ha en mycket skev självbild och ett fruktansvärt uppblåst självförtroende. Föreställ dig en svartvit trut med ett själ

. Det finns många skäl till att jag varken skulle kunna eller vilja bli hockeytränare. Låt oss stanna upp en stund och reflektera över det komiska i detta.För det första har jag bara hjälplig kunskap om hockeyregler. För det andra är jag ganska velig och gillar att fundera igenom mina beslut ordentligt. För det tredje är jag allt annat än snabb. "Ska jag byta in den här backen nu eller är han kanske på dåligt humör....? Kanske vore bättre att ta den här killen, men jag hörde att han hade skoskav och det kanske inte heller är så bra... och får jag verkligen byta nu eller hur var det?" Motståndarlaget skulle hinna både göra mål och ta pausvila innan jag ens fått en full kedja på isen. Men det finns en sak som hockeytränare får göra, som jag också skulle vilja kunna och det är: att ta time-out. Med ett enkelt handtecken får de en stunds tankepaus, lite lugn och ro och chans att fatta ett bättre beslut och/eller samla ihop lite styrka för fortsatt arbete. Hur gör man det i vanlig

. Fredag i Rucklet. Jag sitter i soffan med sushi i magen och värk i huvudet. Konstaterar matt att jag överlevt ännu en vecka. I soffan sitter en snorig pojke och hans lillebror och knaprar fredagsgodis framför Gustav på tv. Och utanför fönstret sjunker snön. Det kommer nog en vår, trots allt. Och en helg. Tre dagar denna vecka var E inte i dagisfärdigt skick, vilket gav mig en, och G två, vab-dagar. Igår kom jag hem framåt 18:30 och mötes av två pratsugna kottar i hallen. De var fullständigt uppslukade av filmen Kung Fu Panda som de sysselsatt sig med under dagen. Min jobbtrötta hjärna fick omedelbart en utmaning i att försöka begripa deras referat av filmen, när de båda satte igång att berätta med en frekvens och frenesi som påminde mycket om den Piff och Puff har i sin del av Kalle Ankas julafton. Berättelsen ackompanjerades av ljudeffekter och kroppsliga gestaltningar av utvalda scener. Det enda jag förstod var att det var många djur i filmen och att ett av dem var en "lille

. Tv:n står på här, som den gör på kvällen. Jag hävdar för det mesta att jag inte tittar mycket på tv och det är nog sant, men vår röda Samsung har ändå många timmars brinntid. Vissa kvällar ger den bakgrundsljud till stillsamma samtal om dagen och andra är den mitt sällskap när barnen sover och G är någon annanstans i världen. Just ikväll lyfte jag blicken från Facebook när jag hörde reklamen från någon digital-tvleverantör som frestade med att med deras apparat kan man "pausa en stund" i filmen om man skulle behöva sova lite. Jag undrar om de levererar småbarnsföräldraliv också. Jag skulle kunna döda för en paus-knapp på mitt liv. Eller kanske snarare en snabbspolning framåt. Juli vore lagom nu, tycker jag. Men i verkligheten ligger många veckor av lervälling och kneg mellan mig och juli. Var tog lusten vägen? Kultur kanske hjälper, så imorgon sätter jag min tro till Fredrik Lindström, som jag och G, tack vare svärföräldrars dubbla och stora godhet, ska få titta och lyssna

. När man slipper ha mens, vara gravid eller föda barn, är det för det mesta ganska fint att vara kvinna, tycker jag. Idag var en särskilt bra dag att vara kvinna. Iallafall på rätt plats. Efter veckohandlingen bland alla lönehelgsfirande människor beslutade jag mig för att vara en god hustru och byta torkarblad på bilen. Då åker man till en butik som har bilar som tema och blädddrar länge i en pärm innan man förstår vilka blad man ska köpa. Sedan går man ut på parkeringen, fylld av självförtroende eftersom det faktiskt inte var svårt alls att få loss de gamla torkarbladen. Men de nya är inte samarbetsvilliga; alla håll ser fel ut. Efter en stunds növlande (= valhänt pillande) måste jag ha sett väldigt hjälplös ut, för då klev en vänlig man ur en bil och erbjöd mig sin hjälp. Även han fick övertala pinalerna en god stund innan de satt på plats och då fick han ett hjärtligt tack! Inte visste han att han hjälpte mig att få tillbaka lite tro på mänskligheten. Dock är jag tämligen övertyga

. Lördagar är bra dagar. Inget kneg, huset blir städat och oftast bjuder kvällen på trevligt sällskap och/eller härlig avslappning. Denna lördag är inget undantag, även om jag efter en knapp vecka som ensamstående förälder behövde så mycket återhämtning att det inte var aktuellt att rasta dammsugaren. Sovmorgon och lite lojt bläddrande i ett Berglin-album blev istället förmiddagens aktiviteter. Och sedan blev det tyst. Väldigt tyst. Strömavbrott. Plötsligt kunde jag låta dammsugaren stå, utan att ha dåligt samvete. Jag sände nästan en tacksam tanke till den eventuella snömassa som stoppade elen. Matlagning är svårt utan el, så vi evakuerade och hälsade på hos barnens morfar. Efter semlor, snöbollskrig och kvällste åkte vi hem för att bänka oss vi Melodifestivalen, som seglat upp som E:s absoluta favoritprogram. Till allas lycka var elen tillbaka härhemma, till allas olycka hade vi takdropp. Inomhus. I hallen. Det är inte bra. I dessa lägen är det lätt att ledsna på att vara husägare. M

. Det är OS som gäller nu. I alla kanaler, på alla hemsidor och på allas läppar. Inte-sportare som jag är, trodde jag nog att jag skulle få många böcker lästa under de här veckorna, när tv:n fylls av idel adrenalinstinna vinteridrottare i kulörta dräkter. Men jag har inte rört en sida. Istället sitter jag här och hänger, kväll efter kväll med skidor och stavar, klubbor och puckar. Och jag gillar det. I lördags kväll satt jag till och med och hoppade i soffan för att hjälpa fram Hellner och Olsson till medaljerna. Och jag gjorde ett hyfsat jobb, eller hur? Kanske beror det på att jag sällan behövt verklighetsflykt mer än just nu. Det passar bra att hålla tummarna så att de vitnar för att Kalla ska klara sig över linjen först eller få ett utbrott över någon otäck finne som använder övervåld i rinken. Då glömmer man för en stund att jobbet är sällsynt tungt och att G reser bort. Under förra veckan sa även kroppen stopp och belägg. Snor och feber placerade fru T i vertikalläge hela torsdag

. Tuff dag på jobbet, blöta, frusna tår i skorna och ett gnagande tvivel. Resultatet av detta var jag när jag steg in genom dörren hemma vid halv sju denna kväll. Det har funnits bättre stunder i mitt liv. Jycken ville promenixa, men jag blev distraherad av ett paket på hallbyrån, adresserat till mig. Inget minne sa mig att jag tröstbeställt något på internet och jag blev lite förbryllad. Jycken fick pipa en stund, medan jag gick loss på paketet med sax och iver. Och strax hade jag frilagt den; en strut med omtanke. Kolor inslagna i rött papper med texten: Tycker om dig! Jag vet inte var den kom ifrån, men jag har mina misstankar. Och till den varma själ som skickat mig denna vill jag sända ett stort, ifrån innersta hjärtevrån kommande TACK! Du vet vad en stukad M behöver! Ses vi snart?

. Läget är instabilt. Hotande massor balanserar längs takfoten på snart sagt alla hus. Väldiga, tunga snömängder och farligt vackra istappar. På promenad i stan får man kryssa mellan varningsskyltarna och högfärdigt hålla blicken i skyn. Riskfylld är tillvaron. Många gånger de senaste veckorna har jag funderat på att stjäla en sån där skylt och hänga den om halsen. Inte för att jag är allmänfarlig direkt, men ändå. Vissa dagar känns det precis som att jag står där på takkanten och balanserar: ett litet problem till och jag tippar över. Ner i vad vet jag inte riktigt. Men det innehåller förmodligen en stor skopa otillräcklighet. Det ska tydligen inte vara lätt att leva. Eller jobba kanske snarare. Tur då att det finns vänner som erbjuder en annan sanning än den jag är omgiven av varje dag. Någon som med riktig omtanke kan tala om att det finns andra sätt att prioritera. Du vet vem du är. Tack. Den här helgen har iallafall puttat tillbaka mig något från kanten. Lite tid med vänliga männi

. Jag visste att den skulle komma: Krumeluren vi alla väntat på! Kom ihåg var ni läste det först!: Här! God kväll!

. Det sitter en nöjd vädergud på ett moln. Han har en gång för alla tystat oss, som gnällt över milda vintrar och regniga jular, genom att stoppa våra trutar fulla med snö. Överfulla. Och det är inte bara trutarna, utan hela tillvaron, som är igensnöad. Den tillgängliga delen av vår trädgård är begränsad till garageuppfarten och en gång fram till trappan, som är hjälpligt skottade. Ger man sig ut på gräsmattan får man räkna med snö i skorna, ja, även i stövlarna faktiskt, så djupt är det. Och mer lär det bli, sägs det. Så helt nöjd är han nog inte än, där på sitt moln. Mot bakgrund av detta blir dagens historia extra konstifik. Detta utspelade sig vid ett soffbord nära mig: Lille V kör ivrigt med bilar runt runt. Det är racertävling och han kommenterar högljutt loppet (Ja, han har sett Cars. Kanske lite för många gånger.) Helt plötsligt tvärstannar han tittar på mig och säger: mamma, har det blivit sommar nu? Innan min hjärna hittat rätt synaps för att förstå vad "sommar" bet

. Jo, nu slipper jag frysa. Den knasterkalla vintern flög sin kos och följdes upp av snöglopp. Ingen förbättring om du frågar mig. Jag kommer mycket hellre in med frostnupna kinder på kvällarna än vadar runt i i rostfärgat slafs bland spårvagnsspåren i Norrpan. Uss. Dessutom blir vägarna som nysåpade golv att köra på. Slir! Imorse gav detta slir upphov till en dråplig ögonblicksbild. Jag passerade en stor lastbil med texten "On road" över hela sidan. Men så särskilt "on road" var den inte, där den låg i diket. (Förfasas icke! Chauffören var vid gott mod och stod hel och fin intill!) Veckans kulturtips för småbarnsföräldrar blir musikalen "Banankontakt", ett samarbete mellan Riksteatern och Naturskyddsföreningen. Familjen Miljönörd tog biogasskutan till staden och bevittnade denna i helgen som gick. Att göra så högkvalitativ musik och teater för barn är att visa dem den största respekt. Bäst var Roger och kameleonten (i mitten här ovanför) och just, musiken

.... jag drabbades av något jag ville förklara (LW-referens för kännare). Det är kallt, kallt och inspirationen har frusit. Eller är det så att jag plötsligt tvivlar på om mina navelbetraktelser har något underhållningsvärde härute? Oftast rinner blogginläggen av mina fingrar utan att jag ens behöver tänka, men nu har det varit torka. 2010 började fruset. Söta Syster byggde en snögubbe med barnen, men den syns nästan inte längre, för sedan dess har Hollywood-snön vräkt ner. Vi bor i ett vykort. Det är oerhört vackert och på något vis tryggt. Det är vinter så som det ska vara. Ett egendomligt lugn sänker sig över M. Detta lugn är en behaglig motvikt till prestationsstressen jag har på jobbet. När mitt allra bästa inte är nog, blir situationen frustrerande självförtroendet tillknycklat. Då är det tur att det finns ett G härhemma, som kan släta ut de värsta skrynklorna och få mig att våga igen. Dock kan inga bokstäver i världen få mig att förstå hur jag ska räcka till överallt. Hur gör m