M & pojkarna

. När man slipper ha mens, vara gravid eller föda barn, är det för det mesta ganska fint att vara kvinna, tycker jag. Idag var en särskilt bra dag att vara kvinna. Iallafall på rätt plats. Efter veckohandlingen bland alla lönehelgsfirande människor beslutade jag mig för att vara en god hustru och byta torkarblad på bilen. Då åker man till en butik som har bilar som tema och blädddrar länge i en pärm innan man förstår vilka blad man ska köpa. Sedan går man ut på parkeringen, fylld av självförtroende eftersom det faktiskt inte var svårt alls att få loss de gamla torkarbladen. Men de nya är inte samarbetsvilliga; alla håll ser fel ut. Efter en stunds növlande (= valhänt pillande) måste jag ha sett väldigt hjälplös ut, för då klev en vänlig man ur en bil och erbjöd mig sin hjälp. Även han fick övertala pinalerna en god stund innan de satt på plats och då fick han ett hjärtligt tack! Inte visste han att han hjälpte mig att få tillbaka lite tro på mänskligheten. Dock är jag tämligen övertyga

. Lördagar är bra dagar. Inget kneg, huset blir städat och oftast bjuder kvällen på trevligt sällskap och/eller härlig avslappning. Denna lördag är inget undantag, även om jag efter en knapp vecka som ensamstående förälder behövde så mycket återhämtning att det inte var aktuellt att rasta dammsugaren. Sovmorgon och lite lojt bläddrande i ett Berglin-album blev istället förmiddagens aktiviteter. Och sedan blev det tyst. Väldigt tyst. Strömavbrott. Plötsligt kunde jag låta dammsugaren stå, utan att ha dåligt samvete. Jag sände nästan en tacksam tanke till den eventuella snömassa som stoppade elen. Matlagning är svårt utan el, så vi evakuerade och hälsade på hos barnens morfar. Efter semlor, snöbollskrig och kvällste åkte vi hem för att bänka oss vi Melodifestivalen, som seglat upp som E:s absoluta favoritprogram. Till allas lycka var elen tillbaka härhemma, till allas olycka hade vi takdropp. Inomhus. I hallen. Det är inte bra. I dessa lägen är det lätt att ledsna på att vara husägare. M

. Det är OS som gäller nu. I alla kanaler, på alla hemsidor och på allas läppar. Inte-sportare som jag är, trodde jag nog att jag skulle få många böcker lästa under de här veckorna, när tv:n fylls av idel adrenalinstinna vinteridrottare i kulörta dräkter. Men jag har inte rört en sida. Istället sitter jag här och hänger, kväll efter kväll med skidor och stavar, klubbor och puckar. Och jag gillar det. I lördags kväll satt jag till och med och hoppade i soffan för att hjälpa fram Hellner och Olsson till medaljerna. Och jag gjorde ett hyfsat jobb, eller hur? Kanske beror det på att jag sällan behövt verklighetsflykt mer än just nu. Det passar bra att hålla tummarna så att de vitnar för att Kalla ska klara sig över linjen först eller få ett utbrott över någon otäck finne som använder övervåld i rinken. Då glömmer man för en stund att jobbet är sällsynt tungt och att G reser bort. Under förra veckan sa även kroppen stopp och belägg. Snor och feber placerade fru T i vertikalläge hela torsdag

. Tuff dag på jobbet, blöta, frusna tår i skorna och ett gnagande tvivel. Resultatet av detta var jag när jag steg in genom dörren hemma vid halv sju denna kväll. Det har funnits bättre stunder i mitt liv. Jycken ville promenixa, men jag blev distraherad av ett paket på hallbyrån, adresserat till mig. Inget minne sa mig att jag tröstbeställt något på internet och jag blev lite förbryllad. Jycken fick pipa en stund, medan jag gick loss på paketet med sax och iver. Och strax hade jag frilagt den; en strut med omtanke. Kolor inslagna i rött papper med texten: Tycker om dig! Jag vet inte var den kom ifrån, men jag har mina misstankar. Och till den varma själ som skickat mig denna vill jag sända ett stort, ifrån innersta hjärtevrån kommande TACK! Du vet vad en stukad M behöver! Ses vi snart?

. Läget är instabilt. Hotande massor balanserar längs takfoten på snart sagt alla hus. Väldiga, tunga snömängder och farligt vackra istappar. På promenad i stan får man kryssa mellan varningsskyltarna och högfärdigt hålla blicken i skyn. Riskfylld är tillvaron. Många gånger de senaste veckorna har jag funderat på att stjäla en sån där skylt och hänga den om halsen. Inte för att jag är allmänfarlig direkt, men ändå. Vissa dagar känns det precis som att jag står där på takkanten och balanserar: ett litet problem till och jag tippar över. Ner i vad vet jag inte riktigt. Men det innehåller förmodligen en stor skopa otillräcklighet. Det ska tydligen inte vara lätt att leva. Eller jobba kanske snarare. Tur då att det finns vänner som erbjuder en annan sanning än den jag är omgiven av varje dag. Någon som med riktig omtanke kan tala om att det finns andra sätt att prioritera. Du vet vem du är. Tack. Den här helgen har iallafall puttat tillbaka mig något från kanten. Lite tid med vänliga männi