M & pojkarna

. Att driva Familjeföretaget AB är en delikat uppgift. Många små saker som ska passas in i tidsschemat. Klä, mata och underhålla kottar. Hämta, lämna på dagis, skjutsa till fritidsverksamhet. Städa, tvätta, laga mat, sköta underhåll på huset. Hålla kontakt med släktingar och vänner, gå ut med hunden. Och så jobbet. Jag och G sköter allt detta efter bästa förmåga, med varierad förtjusning och det tar all vår tid. Vi är glada om vi hinner sitta ner någon timme på kvällen med ett Heroes-avsnitt eller en film. Här finns inte mycket luft i systemet, för att citera min rektor. Och ser jag mig om bland vänner, så är de flesta i samma situation. Därför blir allt så skört. Tre dagars sjukdom hos barn eller vuxna och allt är i otakt. Berg med tvätt, smutsig disk i hela köket. Dammråttor stora som marsvin och otvättat hår. Egentligen räcker det med att vara borta en helg, så är rutinerna störda. Eller att ha gäster. Vi lever på marginalen. Men det finns ingenting jag vill ta bort. Alla arbetsuppg

. Det finns många sätt att beskriva människor på, men idag slog det mig hur ofta vi beskriver oss själva (eller andra) genom att beskriva vår relation till andra. En person är inget annat än sina relationer. Kanske. Jag är mest mamma. Något mindre hustru. Jag är ganska mycket ungdomsstödjare också och det i sin tur betyder kurator, fritidsledare, korridorspolis, gruppledare, någon annans mamma och storasyster och lite annat. Jag är ganska ofta riktig storasyster och lite mer sällan dotter. Just nu har jag semester från att vara svägerska, men det är nog bara en tidsfråga. Svärdotter är jag lite sporadiskt och i framtiden väntar titeln farmor (hoppas jag). Utöver detta är jag arbetskamrat, anställd, kollega, väninna, samtalspartner, slaskhink, granne, kusin, kund, patient, vårdnadshavare. Och matte. Men förhoppningsvis aldrig änka eller älskarinna. Det var ganska många det. Och vad som blir kvar när man tar bort allt det där vet jag inte riktigt. Bara M kanske. Och fast det bara är en

. Jag tittar inte så ofta på tv nuförtiden, men jag har lyckats sitta vid burken när senaste Alvedon-reklamen flimrat förbi. En stor, lurvig Golden retriever sitter i spöregn och ser olycklig ut. Kameran zoomar ut och mellan frambenen på den stora sitter en liten, pyttejycke och får skydd från ovädret. "Är man stor och stark måste man vara snäll.", lyder budskapet som väl ska syfta på värktablettens milda påverkan på magen och så. Jag tror också att Astrid Lindgren har sagt något liknande någon gång. Det kan tyckas att det är en självklarhet, men jag tycker det är tänkvärt. Särskilt som vi har diskuterat frågan med storebror E ganska mycket på sistone. Och han förstår att han inte att sitta på lillebror eller utdela en smocka hursomhelst eftersom han är större. Finns ju en och annan världsledare som skulle behöva se den där reklamen också. Kom igen, Bush! Om en 3,5-åring begriper, så borde även du! På närmare håll har vi ju också en alliansregering som skulle behöva få en lek

. Inatt var blev det mörkt här på landet. Mörkare än vanligt, vill säga. Strömavbrott heter det. Ett vältajmat sådant, för vem bryr sig egentligen om ljus mellan tre och sju en söndagmorgon. Jo, E, visade det sig. Han fick panik när hans sovrum var nermörkt (nattlampor är ett måste) och gastade rakt ut: MAMMA, JAG SER INGET! Men paniken var inte värre än att den botades av en sovplats mellan mamma och pappa. Tur det. Min vecka har varit fin. Tillbaka på gamla jobbet, där allt är välbekant och okänt på samma gång. Hur går det till? Alla är vänliga, t o m ungdomarna om än på sitt ungdomsvis. "Åh, fy faan, inte hon igen!" har jag fått höra, men när avsändaren har ett decimeterbrett flin i ansiktet behöver man inte lyssna på själva orden. Men redan efter tre dagars arbete är jag tillbaka i de gamla rävsaxarna. Att vända andra kinden till , tycker jag är något av det fiffigaste Jesus sa, men det är svårt att få det att fungera i ungdomarnas värld. Det fungerar liksom bara om alla

. Jag inleder med att varna läsare som ledsnat på småbarnsföräldrareflektioner (försök säga det ordet efter tre glas vin!). Läs inte det här inlägget. Fingrarna skriver det hjärtat är fullt av och att vara småbarnsföräldrar är i stort det som är min verklighet just nu. Så. Igår var vi på det som för fyra år sedan hette "parmiddag". Nu är nog "organiserat kaos" eller "smälla-i-dörrar"-fars, mera passande benämningar. Vi var hembjudna, hela familjen, till ett annat par med knattar i samma ålder som våra. Härligt. Vi vinglade dit i stormen och hann få med oss en flaska hyfsat rödvin på vägen. Så långt, allt gott. Men redan ankomsttiden skvallrar om hur saker och ting förändrats. Vi anlände ca 13:30. Vilka parmiddagar börjar då? Och istället för en minglig välkomstdrink drack vi en präktig kopp te (eller kaffe) och åt skorpor. Under ackompanjemang av diverse barnskrik och musiksagor från cd-spelaren försökte vi ha något slags intellektuellt utbyte av varandra.

. Just som jag lagom lärt mig att skriva 2007 vid datumangivelser är det dags att lära om: 2008 tågar in i hela sin snöiga prakt. Vår nyårsafton firades i Närke hos svärisarna på slätten. Stillsamt och fint, med ett acceptabelt intag av alkohol och god mat. Fyrverkerierna hörde vi bara på avstånd, medan vi som vanligt löste världsproblemen genom intensiva diskussioner vid köksbordet. Champagnen var god och föryrande, precis som den ska. Och 2008 hälsade oss som skrivet med snöyra. Varför kommer alltid julvädret för sent? E var iallafall glad för han fick "schimpans-korken" (= champagnekorken). Av 2008 förväntar jag mig egentligen bara en sak: en vettig jobbsituation. Och jag vet redan att min önskan blir uppfylld. På måndag tuffar jag iväg till skolan i Lill-ort och får tillbaka mina duktiga arbetskamrater och fantastiska ungdomar. Den här arbetsplatsen är nog den enda jag haft som faktiskt kunnat få mig att se fram emot att arbeta. Inte dåligt. Just nu befinner jag mig dock