.
Natten till igår väcktes jag av åska. Jag är inte rädd för åska direkt, men min hastigt väckta kropp vägrade lyssna på min förnuftsstyrda hjärna och blev spänd som en fjäder. Pulsen bankade mig i öronen medan jag räknade som när jag var liten: blixt....ett-tusen-ett....ett-tusen-två... MULLER! Oj, nu var det nära! Regnet lät inte vänta på sig och smattrade ursinnigt mot takfönstret. När vi var små samlades vi alltid alla fem i mammas och pappas säng. Där satt vi under täckena: moltysta och spända. Då fanns det en stor del förtjusning i rädslan. Var tog den vägen? Och tänk att mitt hem, som i så många avseende är min borg och det tryggaste jag kan föreställa mig, kan förvandlas till ett urläskigt spökhus av lite blixtar. Jag tassade räddhågat omkring och drog ur sladdarna till den viktigaste elektroniken samtidigt som jag höll tummarna att kottarna skulle sova vidare för att slippa framtida åskmen. Det var över på en halvtimme. Det ilskna regnet övergick i ett beskedligt droppande, min kropp slappnade av och jag somnade. Ingen skada skedd.
Jag har semester nu och det är skönt. Även om jag, som skarpsynta kollegan noterade, befinner mig i någon slags kreativitets-flow och lätt skulle kunnat fantisera bort ett par veckor till. Istället blev det måndag, semester och hällregn. Precis som det ska vara.
Något som däremot inte är som det ska vara är vårt köksgolv och vårt tvättstugetak. Vi har en vattenskada! Tjoho! För andra gången på tre år har det eländiga flouridfiltret (tänk vad många härliga ord man lär sig som villaägare!) läckt och fixat inomhuspool i tvättstugan. Så mina första semesterveckor lär ackompanjeras av byggfläktar. Jäss!
Till sist måste jag berätta om ett äventyr som egentligen inte är mitt utan dubbel-I:nas. De var på besök idag för att, som de godhjärtade människor de är, förbarma sig över vår sorgliga trädgård. Denna gång genom att skänka oss inte mindre än tio hallonplantor att ta död på! Hallonen blev nedgrävda och vattnade och vi åt god mat och rabarberpaj. Vid sjutiden skulle I:na vända åter norröver, men ack, då behagade inte den goda Renaulten att starta. Det blev till att ringa bärgningsbil till E:s stora förtjusning! I skrivande stund vet jag fortfarande inte om de hittat hem....
Nu ska jag dock gotta mig lite i att G:s telefon har gått sönder och att JAG därför får köpa en ny! Jag älskar min familjs logik!
God natt!
Natten till igår väcktes jag av åska. Jag är inte rädd för åska direkt, men min hastigt väckta kropp vägrade lyssna på min förnuftsstyrda hjärna och blev spänd som en fjäder. Pulsen bankade mig i öronen medan jag räknade som när jag var liten: blixt....ett-tusen-ett....ett-tusen-två... MULLER! Oj, nu var det nära! Regnet lät inte vänta på sig och smattrade ursinnigt mot takfönstret. När vi var små samlades vi alltid alla fem i mammas och pappas säng. Där satt vi under täckena: moltysta och spända. Då fanns det en stor del förtjusning i rädslan. Var tog den vägen? Och tänk att mitt hem, som i så många avseende är min borg och det tryggaste jag kan föreställa mig, kan förvandlas till ett urläskigt spökhus av lite blixtar. Jag tassade räddhågat omkring och drog ur sladdarna till den viktigaste elektroniken samtidigt som jag höll tummarna att kottarna skulle sova vidare för att slippa framtida åskmen. Det var över på en halvtimme. Det ilskna regnet övergick i ett beskedligt droppande, min kropp slappnade av och jag somnade. Ingen skada skedd.Jag har semester nu och det är skönt. Även om jag, som skarpsynta kollegan noterade, befinner mig i någon slags kreativitets-flow och lätt skulle kunnat fantisera bort ett par veckor till. Istället blev det måndag, semester och hällregn. Precis som det ska vara.
Något som däremot inte är som det ska vara är vårt köksgolv och vårt tvättstugetak. Vi har en vattenskada! Tjoho! För andra gången på tre år har det eländiga flouridfiltret (tänk vad många härliga ord man lär sig som villaägare!) läckt och fixat inomhuspool i tvättstugan. Så mina första semesterveckor lär ackompanjeras av byggfläktar. Jäss!
Till sist måste jag berätta om ett äventyr som egentligen inte är mitt utan dubbel-I:nas. De var på besök idag för att, som de godhjärtade människor de är, förbarma sig över vår sorgliga trädgård. Denna gång genom att skänka oss inte mindre än tio hallonplantor att ta död på! Hallonen blev nedgrävda och vattnade och vi åt god mat och rabarberpaj. Vid sjutiden skulle I:na vända åter norröver, men ack, då behagade inte den goda Renaulten att starta. Det blev till att ringa bärgningsbil till E:s stora förtjusning! I skrivande stund vet jag fortfarande inte om de hittat hem....
Nu ska jag dock gotta mig lite i att G:s telefon har gått sönder och att JAG därför får köpa en ny! Jag älskar min familjs logik!
God natt!
Kommentarer