M & pojkarna

. När jag ska presentera (=marknadsföra?) mig på allehanda forum på Det Fantastiska Världsomspännande Nätet, drabbas jag ofta av prestationsångest. Vad vill människor veta? Vilka delar av min person är intressanta/spännande/viktiga att framhålla? Och framför allt: hur bra kan jag framställa mig själv utan att det syns att jag ljuger? Om alla människor skulle vara som de framställer sig på nätet, skulle ingen mobbas och ingen skulle kriga. Alla är "glada, öppna" och "gillar att festa med kompisar" (om man är singel) eller "mysa med familjen" (om man har barn). Eller? Man ser inte så ofta personer som noterar intressen som: näspetning, mobbning eller prygling av hundvalpar. Och det är få som har fördomar om alla möjliga människor, äter på tok för mycket sötsaker samt är avundssjuk på alla som är bättre/har det bättre än de själva. Men jag är övertygad om att dessa människor finns (jag är ju en, om man bortser från mobbningen och pryglingen). Därför ska jag n

. Jag har alltid tänkt att det är pengar som styr allt här i världen. Och det är nog så. Iallafall till en stor del. Men en annan av de allra största drivkrafterna måste vara rädsla. (Jag vill gärna skriva kärlek här, men idag är jag dystopisk) Vi är rädda för att inte vara som alla andra, så vi anpassar oss. Vi är rädda för att inte bli omtyckta, så vi fjäskar. Vi är rädda att vara dåliga, så vi kämpar hårdare. Vi är rädda att vara bra, så vi följer jantelagen. Vi är rädda att ha fel, så vi bortförklarar. Vi är rädda att ha rätt, så vi garderar. Bush är rädd för terroristerna (eller avsaknaden av folkligt stöd?), så han krigar. Rasister är rädda att invandrare ska ta våra jobb (och samtidigt leva på bidrag), så de hatar. Och det blir värre. Kan det vara så här: vi är rädda att vara ensamma, så vi gifter oss? Vi är rädda att bli bortglömda, så vi skaffar barn? Världen blir mindre vacker när man tänker så och det vill jag inte. Men jag är rädd att jag har rätt.

. Att leva sitt liv är inte alls så olikt att spela The Sims. (Aha, det kanske är själva spelidén?) Den äldsta och enklaste varianten är den enda jag har testat, men den funkar för mig. Och jag har nu insett att jag nog själv är en Sim (ja, böj gärna ordet själv till den form som ligger bäst i din mun). För eventuella spelanalfabeter följer här en liten redogörelse för huvuduppdraget i spelet The Sims: man skapar sig en eller flera filurer/personer som man sedan ska få att växa och frodas i det hus man byggt åt henne/honom/dem. Varje filur har ett antal "mätare" som ska stå på grönt och hållas i balans för att filuren ska må bra. De måste få mat, sköta sin personliga hygien, trivas med omgivningarna, ha ett socialt liv, få god sömn, underhållas samt emellanåt få gå på toaletten. (Jag kan ha glömt någon nu och jag hoppas att det inte är någon viktig...) Tiden är precis som i verkliga livet begränsad och därför gäller det att hålla ordning på alla parametrarna inom den tidsram

. Första jobbhelgen och allt är ovant. Planerade att med gott om tid hinna åka till återvinningsstationen med vår sopberg och handla lite mat innan jag infann mig på en av mina fyra arbetsplatser för kvällens pass. Perfekt. Tyvärr missade G på tiden och kom hem från promenaden med ena sonen precis så sent att jag inte hade tid för någonting. Bråttom, bråttom. Men jag hinner ändå. Jag packar bilen full av ca en miljon papperskassar med osorterade sopor. Härligt. Speciellt doften. Nu skulle jag lätt få dig att tro att vi är en sån där god och medveten familj som hängivet sorterar våra sopor för att rädda världen från Det Stora Klimathotet när vi skjutsar den till återvinningsstationen i biogasbilen. Men jag väljer sanningen idag. Vi är snarare en sån där snål och medveten familj som betalar soporna per kilo. Ju mer avfall man kan lämpa av någon annanstans än i soptunnan desto mer kosing kvar på kontot. Således sorterar vi ordentligt. Kommer till slut iväg. Nyduschad, men redan stress-sv

. Jag har gjort en insikt idag. Annika Lantz är inte flamsig. Hon är smart. Jag omvärderar därmed min åsikt att hon inte platsar i P1. Go Annika! Annars är jag mest trött på att tycka idag, fast det är min favoritsysselsättning i vanliga fall. Har äntligen lyckats köpa mig ett par byxor och det krävde all beslutsstyrka jag ägde idag. Därför sitter jag här och kan inte bestämma mig för hur trött jag är och hur snabbt jag egentligen borde gå och lägga mig. Har ju just erövrat Facebook också. Eller försökt erövra iallafall. Det blev inte mer än så idag. Jag tänder två ljus för alla olyckliga själar och säger god natt!

. Den här veckan har jag passat på att njuta av de få tillfällen som man faktiskt längtar till jobbet. Jag har just börjat på ett nytt och allting känns som ett oskrivet blad. Massor av människor att lära känna och arbetsuppgifter att lära sig behärska. Härligt. Efter tio månaders föräldraledighet är det dessutom fantastiskt att tituleras M istället för "mamma" och att kunna föra diskussioner om annat än varför man inte får sitta på lillebror eller äta hushållspapper. (Här ett av E:s alster. Sedan han såg morfar med bar överkropp har alla hans gubbar hår på bröstet.) Sen är jag ju så klart inne i hela apparaten det är att ta sig in i en arbetsgrupp. Det är en process och även om den tar ork och tid är den ju också mycket utvecklande för en själv (och förhoppningvis kanske även för den grupp man kommer till). Jag ser med tillförsikt på framtiden. Att jag dessutom får spendera många timmar i veckan med urhärliga högstadieungdomar är ju en ynnest. Blandat med denna lycka och en

. ...den sjuke bara en, sägs det ju. Jag tror den lyder: låt mig dö nu! Så kändes det iallafall inatt. Gick och la mig med ett huvud stort som Lappland och en hals som det till och med gjorde ont att andas igenom. Ack, ack, ack. Uj, uj, uj. Några vällingflaskor och doser alvedon senare är klockan tre och jag har fortfarande inte somnat på riktigt. Varmt i sovrummet. G (förkyld) snarkar som ett tröskverk. Jag stapplar ut i tvrummet och halvligger i soffan en stund Mer välling till V och sedan är kl sju. Jag är tillbaka i sovrummet, men det är för varmt. Jag går ut på balkongen (!) och sätter mig i blåsten och blir svalkad. Trevligt. Spenderar sedan en stund i soffan innan E vaknar och vill ha frukost. Den här dagen har förflutit i snordimma. Snorig, rödnäsad, febrig och rödögd ska jag imorgon börja på nytt jobb. Härliga förutsättningar att göra ett gott första intryck således. Nåja, jag får väl vara glad att det inte är anställningsintervju jag ska på. Det känns också bra att vi nu har