M & pojkarna

. ... och de verkar hata mig. Jag ska aldrig mera skriva att det luktar vår ute. Nu vräker blötsnön ner och jag fryser ända in i själen, när jag egentligen borde få kvittra. Ge upp nu, Vinter, du har haft din tid!

. Ibland tänker jag att meningen med livet helt enkelt är att hålla balansen. Att kompensera med nöjen när tristessen tippar över, kväva rastlöshet med aktivitet, laga trötthet med vila. Att hitta en jämvikt bland alla toppar och dalar, en linje att följa. Jag tycker själv att jag lyckas ganska bra med detta. Efter snart 30 år känner jag mig själv så pass att jag vet vad jag behöver göra för att bli av med de flesta obehag. Och obehagen uppstår i obalansen. När jag kört över en vän i ett samtal genom att obetänksamt låta min egen svada ta över; glömt att låta den andre tycka och tänka. När jag sysslat med uteslutande vardagsbestyr i flera dagar. När jobbet slukat all min energi. Men tyvärr ligger inte alltid makten över balansen hos mig. Hade den gjort det hade den gångna veckan sett mycket annorlunda ut. Familjen T lämnar nämligen en vecka i svår obalans bakom sig nu. En sällsynt elak maginfluensa i oslagbar kombination med feber och hosta tvingade bort oss från jobb och dagis och sam

. Våren snoozar visst många gånger innan den vaknar i år. Ikväll faller snön över Östergötland och eftersom ljusslingan i äppelträdet fortfarande hänger kvar infinner sig en viss julstämning. Jag är utless på vinter. Jag brukar ta de flesta motgångar med jämnmod: sällan hamnar jag i känslosvall av någon mer svårhanterad art. Men imorse, när jag tvingades ta fram isskrapan i svinkylan igen, hade jag med lätthet gett Kung Bore på käften om jag kunnat. Väck våren NU! Ensam hemma är jag också och det är som vanligt trist. E korrigerade mig dock vänligt förut: "Mamma, du är ju inte ensam: vi är ju här! Fast du är ju ensam vuxen förstås..." Min äldste son blir några år äldre så fort pappa inte är hemma. Han städar och plockar, håller ordning på lillebror och är allmänt hjälpsam. Jag måste ha gjort något bra för att förtjäna mina kottar. Och jag ska försöka tänka på det imorgon bitti när de tycker att leken "Rockband" är en bra sysselsättning kl 6:20. Leken går till så här

. Jag vet inte riktigt när jag insåg att jag ville bli socialarbetare. Det är nog ytterligare en av de där sakerna som "bara blev" i mitt liv. Efter 3,5 års tragglande på Örebro Universitet stod jag där med mitt examensbevis i näven, redo att ta mina första steg som prussiluska. I 1,5 år var jag också det. Sedan hamnade jag på Skolan-med-alla-de-fantastiska-ungdomarna. Inte soctant längre utan mer någon slags fritidsledar/kuratorhybrid. Och det ÄR världens bästa jobb. (Parenteshistoria: första gången jag insåg att jag blivit socialsekreterare på riktigt var när en tonåring jag placerat på behandlingshem refererade till mig som "min soc". Jag blev nästan tårögd av stolthet då.) Min korta karriär som myndighetsutövare gav mig mycken matnyttig erfarenhet, men den har också begåvat mig med en arbetskada: telefonfobi . Som tonåring var jag som tonåringar är: telefonen hemma var aldrig ledig. Många är de gånger då jag fått onda ögat av en purken förälder när jag för fyrti