.
1. Mitt självförtroende. Yrkesmässigt. Plötsligt gör jag misstag i det jag annars tror jag kan allra bäst. Liten panik. Plötsligt tvekar jag innan jag öppnar munnen i ett samtal, ryggar för ett känsligt problem eller lägger mig feglortigt i försvarsläge vid minsta synpunkt. Men när jag skriver om det här vet jag att krisen är på väg att gå över.
2. Vårt miljöengagemang. När biogasbilen, man köpt för att stilla sitt dåliga vi-bor-på-landet-och-är-riktiga-koldioxidfabriker-samvete, rasar och man tvingas punga ut med fasliga mängder tusenlappar för att den ska rulla igen, DÅ är det svårt att inte bli bitter och börja slänga batterier i komposten i ren protest. Tydligen ska man räkna med att bileländet efter knappt 12 000 mil ska säcka ihop för si motorn tål inte den höga temperatur som blir av gasförbränningen. Kalas. De har byggt en motor som är allergisk mot sitt eget bränsle. Fiffig affärsidé.
3. Min bo-på-landet-passion. När en hel helg lagts på att städa bort 15 ooo kubikmeter löv och gräs i trädgården (ok, en liten poetisk överdrift) och de senaste veckornas småbarnskladd, byggdamm och make-stök ur huset, känns en hyresrätt med några få, lättkontrollerade kvadratmetrar som ett allt mer frestande alternativ. Då skulle det dessutom inte göra något när biogasbilskrället lämnar in för då kan man åka BUSS till jobbet istället. Och kor kan ju barnen se på tv.
Men få nu inte panik, käre/kära läsare/läsarinna. Snart är jag tillbaka i min forna form. Jag kommer beskäftigt att läxa upp alla som inte har lika förträffliga planer för superskolkaren som jag, skjuta in ett "det är faktiskt inte bra för miljön" i varannan mening och måla upp sagolika drömbilder av vårt lantliv bland kreatur, epatraktorer och frisk luft.
1. Mitt självförtroende. Yrkesmässigt. Plötsligt gör jag misstag i det jag annars tror jag kan allra bäst. Liten panik. Plötsligt tvekar jag innan jag öppnar munnen i ett samtal, ryggar för ett känsligt problem eller lägger mig feglortigt i försvarsläge vid minsta synpunkt. Men när jag skriver om det här vet jag att krisen är på väg att gå över.
2. Vårt miljöengagemang. När biogasbilen, man köpt för att stilla sitt dåliga vi-bor-på-landet-och-är-riktiga-koldioxidfabriker-samvete, rasar och man tvingas punga ut med fasliga mängder tusenlappar för att den ska rulla igen, DÅ är det svårt att inte bli bitter och börja slänga batterier i komposten i ren protest. Tydligen ska man räkna med att bileländet efter knappt 12 000 mil ska säcka ihop för si motorn tål inte den höga temperatur som blir av gasförbränningen. Kalas. De har byggt en motor som är allergisk mot sitt eget bränsle. Fiffig affärsidé.
3. Min bo-på-landet-passion. När en hel helg lagts på att städa bort 15 ooo kubikmeter löv och gräs i trädgården (ok, en liten poetisk överdrift) och de senaste veckornas småbarnskladd, byggdamm och make-stök ur huset, känns en hyresrätt med några få, lättkontrollerade kvadratmetrar som ett allt mer frestande alternativ. Då skulle det dessutom inte göra något när biogasbilskrället lämnar in för då kan man åka BUSS till jobbet istället. Och kor kan ju barnen se på tv.
Men få nu inte panik, käre/kära läsare/läsarinna. Snart är jag tillbaka i min forna form. Jag kommer beskäftigt att läxa upp alla som inte har lika förträffliga planer för superskolkaren som jag, skjuta in ett "det är faktiskt inte bra för miljön" i varannan mening och måla upp sagolika drömbilder av vårt lantliv bland kreatur, epatraktorer och frisk luft.
Så njut, Omgivning, av tystnaden som uppstår i min tveksamhet.
Ty dess dagar är räknade och det kan vara långt till nästa törn!
God kväll!
Kommentarer
Nästa torsdag ska vi sittan bänkade framför go kväll och då lär alla bitterhet vara som bortblåst!