M & pojkarna

. Julen avklarad. Den passerade utan större fiaskon eller sensationer. På ett par timmar förvandlades mitt välputsade och pyntade hem med levande ljus och nyklädd gran till ett inferno av disk, presentpapper, snören, barr, urätna chokladaskar och rött stearin på duken. Julen är fantastisk. Sexton timmars konstant intag av mat och godis uppblandat med julversläsande, paketöppnande, Kalle Anka och Karl-Bertil. Och tomten lyckades inte skrämma ihjäl något av barnen. E hämtade paket och sa tack, åtminstonen en gång. Sedan öppnade han dem av hjärtans lust, men halvvägs genom presenthögen ledsnade han. E är nog egentligen den av mina närmaste julfirare som bäst har fattat vad det går ut på. Han vaktar ju julkrubban (i och för sig främst fåret, men ändå) med sitt liv och har vi frågat honom om vad som händer på julafton har svaret inte varit varken: "Då kommer tomten." eller "Då får jag paket." utan "Då kommer alla hit, mormor, morfar, farmor, farfar, moster, morbror.

. Dagen före dopparedagen och jag är lugn. Julklapparna är inslagna och färdigrimmade, huset städat och stämningen god. Man får inte låta sig slås ned av lite feber och nattvak. Det är ju jul! Idag är det bara julgranen som ska inhandlas och kläs och sen ska jag sitta på min tjocka bak och invänta julafton. Tills jag kommer på att jag glömt koka knäck eller steka köttbullar eller något annat livsviktigt och får panik. Men dit har jag inte kommit ännu. Däremot har jag snart samlat ihop de flesta viktiga människor i mitt liv här hemma. Mor är redan här, syster på väg och bror skulle bara panikhandla julklappar innan han dyker upp. Två snoriga och hostiga barn är på plats och maken griljerar skinkan. Gott. Imorgon kommer far med sambo och mors sambo anländer förmodligen ikväll. Svärisarna dubbel-I puttrar ner först på juldagen, men det går bra det också. Jag är lite oförskämt lycklig över att få vara hemma i jul. Och ännu lyckligare för att alla andra faktiskt kommer till mig. Och imorgon

. För ett par veckor sedan upplevde jag ett ögonblick av Sverige, världen, livet och så, som berörde mig starkt, men jag vet inte hur eller varför. Jag berättar hur det gick till, så får ni där ute som kanske känner mig bättre än jag gör, tala om det. Jag hade varit en sväng på stan och var på väg att hämta min bil i parkeringshuset. Lite halvstressat kliver jag in genom dörrarna i trapphuset och där är det. Ögonblicket alltså. Till höger om mig i trappan sitter en trasig man. Smutsig, skäggig och tovig, med slitna kläder och en lukt omkring sig som inte med den bästa vilja i världen kan beskrivas som annat än en stank. Öl och svett möter cigarett och kiss, ungefär. Med huvudet mot trappräcket sitter han där, sovande, med ett fridfullt, fårat ansikte. Arbetsskadad kanske jag är, men det svider alltid i mitt hjärta när jag ser en sådan som han. Men Den Trasiga Herren är bara halva ögonblicket. För två steg från honom till vänster om mig finns en annan man. En busschaufförsklädd, mörkhya

. Liksom större delen av västerlandets befolkning lever jag med ett nyvaknat, gnagande miljösamvete. Jag står rådvillt i grönsakshyllan och letar efter "Sverige"-skyltar och propagerar för att G ska sluta köpa nötkött. Vi källsorterar, åker biogasbil och läser morgontidningen i ljuset av lågenergilampor. Så långt allt väl. Men alla har vi vår gräns. Nu har svärisarna via Råd & Rön upptäckt att hemmahårfärgning är miljövidrigt. Ack. Och så börjar råttgrå utväxt synas på skalpen min och jag känner mig inte vidare snygg alls. Jag kastar trånande blickar efter hårfärgsförpackningarna på ICA, men jag har inte köpt någon än. Min miljömedvetenhetsgräns ligger där fåfängan tar vid. (Observera att artikeln i Råd & Rön mest höjde ett varnande finger för att de miljöfarliga kemikalierna var allergiframkallandet etc, men det var miljöbiten som talade till mig.) Kommersialism och miljömedvetenhet måste vara varsina ändar av konsumtionsrepet. Och vi vet ju alla vem som leder i den

. Det frågade E mig mitt i julpyntandet i helgen. Han avsåg naturligtvis den obligatoriska julkrubban som nu tronar i fönstret under en tindrande Ikea-stjärna. Barn uttrycker saker på annorlunda vis. Och nu vet han vad Jesus mamma och pappa (eller plastpappa kanske?) heter, att han fyller år på julafton (eller hur det nu var med den saken...) och att de tre vise männen kom med presenter till honom. För E är det dock fåret som är det viktigaste. Han ser noga till att lillebror inte kommer i närheten av det. Men nu ljög jag lite. Viktigast för E är nog julkalendern. Inte den på tv för kl 18:30 tittar E (och även M om sanningen ska fram) på Americas funniest home videos och tränar smilgroparna. Nej, den viktiga har formen av en tomte och hänger i köket. Full med små lådor är den och varje liten låda har någon liten onödig pryl i sig. M har kämpat hårt för att fylla alla dessa lådor. Hur lätt tror du att det är att hitta leksaker i storleken 2x2 cm till en 3,5-åring? Jag blev så bedårad a

. Oj. Ibland går tiden fort. Sägs ju att det kan vara så när man har roligt. Men det har jag inte haft direkt... Däremot har jag varit en råtta. Frustrationen stod mig upp i halsen och Chefen med Det Fantastiska Jobbet var bara ett telefonsamtal bort. Jag har lämnat skeppet i Linköping och snubblar nu ner i livbåten H-skolan. Som att komma hem. Men inte förrän i januari. Först ska jag stå ut med tre veckors jobb med entusiasmen och inspirationen kvävd av uppsägningstid. Att inte kunna engagera sig och ändå försöka göra ett gott arbete. Inte hälsosamt för en perfektionissa som jag. Tur är då att det snart är jul och att jag får utlopp för eventuell kreativitet i lussekattsbakande, julkortsskrivande, julpyntande och julklappsplanerande. Det är lovely. Eftersom de närmaste släktingarna firar jul i vårt hus är julen mitt (och lite G:s) projekt. Fast mest mitt. Och i år är jag stenhårt engagerad. Snöflingor av fönsterfärg och egenhändigt gjorda julkort är redan klara och frysen är full av s