M & pojkarna

Om en halvtimme kommer jag börja fylla trettiofem år. 35 år. Det är ganska många år. Om jag varit en häst skulle jag förmodligen vara död vid det här laget. Men nu är jag en tvåbent människoapa och vi har lite mer tid till förfogande. Det är svårt att inte bli sentimentalt tillbakablickande när jag sitter ensam i ett mörkt vardagsrum en halvtimme innan jag ska fylla trettiofem. I åtminstone tjugo av de där trettiofem har jag bestämt och styrt och ställt nästan själv. Men vad är det egentligen jag styrt och bestämt mig till? Det är fint att ha kommit så långt i livet att jag har tid att sitta och fundera över sånt, men det är inte alls så tillfredsställande som jag hade tänkt mig det. I fem av de där åren har jag läst på universitet. I tio av dem har jag varit mamma till en gänglig blondin som ömsom hatat mig, ömsom kramat mig med lite knotiga armar. I åtta av dem har jag dessutom mammat en liten, blåögd med stort humör. Fjorton år har jag spenderat med G och hans andetag under täcket