M & pojkarna

. Intensiva vinterdagar ger inte tid för bloggande uppenbarligen. Men några saker förtjänar ändå att nämnas här i decenniets sista timmar. Det var morgonen efter Det Stora Snöfallet. Jag var barnsligt lycklig eftersom jag fått vittring på vit jul. Tidig och kolsvart var dagen när jag krafsade mig in genom isen till förarsätet i Zafiran och glatt backade ut från garageuppfarten. Världen var krispig och vit och inga av mina yrvakna och lite stressade tankar rörde mitt vägval. För dig som inte vet vara Rucklet ligger, kan jag meddela att det finns minst två olika rutter att välja på för att komma till motorvägen som leder till min jobbstad: båda är grusvägar, den ena smalare än den andra: den smalaste är också den kortaste och således den jag för det mesta tar. Så även denna morgon. De första meterna låg vägen under ett lagom tunt snötäcke, skyddad av en liten skogsdunge. Det här går fint, konstaterade jag. Det gjorde det. Men bara en stund. Där träden tog slut hade isande vintervindar le

. Det var kallt den kvällen jag åkte hem från vår småputtriga julfest. Efter blaskig saftglögg, pepparkakor och gröt satt jag i bilen med Winnerbäcks senaste skiva på lagom hålla-sig-vaken-volym. Ett par hundra meter från vårt hus observerade jag några mörka fläckar mot den frostiga havrestubben på åkern. Att träffa på hjortar, harar, grävlingar och rådjur tillhör vardagen hos oss, men det var någonting med dessa svarta figurer som inte stämde. De var för små för att vara hjortar, för stora för att vara harar, för många för att vara grävlingar och för fyrkantiga för att vara rådjur. Winnerbäck fick dämpa sig lite och jag vevade ner en immig ruta och spanade ut i mörkret. Tio smutsiga trynen vändes mot mig och efter några sekunders kontemplation prasslade det av vildsvinsklövar över det glittervita. De sprang parallellt med bilen några tiotal meter och svängde sedan upp och rultade över vägen i strålkastarskenet, så att jag fick njuta av hela deras gråsvarta, raggiga prakt ackompanjerad

. Första advent. Resan mot julen har börjat på allvar och jag har verkligen kickstartat den här helgen! I frysen ruvar nu 46 lussehjärtan, gula och vackra. Det skulle bli lussekatter, men min kreative E uppfann ny design genom att rulla båda ändarna åt samma håll: lussehjärtan. Julgardiner är upphängda i köksfönstret och i kökslådan ligger 30 st julkort med potatistryck och glitter som mina våra små illbattingar lyckligt kladdade iordning igår. Tomtedräkter i rätt storlek är inköpta och plastlyktorna har fått nya batterier. Jag tror vi är redo för Lucia redan! Det finns olika skolor när det gäller att julpynta. En del menar att man ska pynta stegvis, så att man uppnår full julpyntning först några dagar innan själva julafton. Själv håvar jag fram rubbet på en gång. Ljuslingor, stakar, stjärnor och tomtar. Alltihop tar jag fram. Jag tror att min iver hänger ihop med att jag har någon slags liten kärlekshistoria med alla mina julpynt: det känns som att jag träffar på gamla kompisar när ja

. Det är så mycket söndag idag. Jag har bara gjort tråkiga, långsamma saker och blivit rastlös. Jag har hängt tvätt, torkat kaninbajs och räfsat löv. Stora löv, små löv, sandiga löv, blöta löv, torra löv, bruna löv och gula löv. Jag är så less på löv att svenska språket inte riktigt räcker till. Och då är det ändå G som dragit det tyngsta lasset. Jag fick inte ens blåsor i händerna. Tyvärr har hela mitt liv var som en lång söndag de senaste veckorna. Få är tillfällena då jag haft det riktigt roligt och bra. Jag har alltid trott att jag stod över att bli påverkad av årstiderna, men jag får kanske se mig besegrad av hösten 2009. Jag är lite smådeppig i största allmänhet. Då är det tur att kottarna kan förgylla ens vardag. Lille Vild har upptäckt pottan. ÄNTLIGEN. Och det går riktigt bra. Han går numera omkring härhemma och pöser av stolthet i nyinköpta kalsonger med grävmaskiner och traktorer på. Mamma M är nästan lika stolt, men utan kalsonger. Vi har haft mycket få olyckshändelser och

. Varje år är det likadant. Jag bara måste igenom den här månaden: november. Och i år kom den med storm. En storm med is i som gjorde sitt bästa för att ta med huset en bit in i skogsdungen här bakom. Huset blev kvar. Värmen i huset blev det inte. Jag tog till brasa i kaminen, fårskinnstofflor, sockar, flanellpyjamas, fleecefilt och te för att stå ut med gårdagskvällen. Brr. Imorse var jag trött på huttrandet och vred reglaget till 22 grader. Äntligen lite värme i hallgolvet! Mitt i all kyla är det också någon som tänkt testa hur mycket M orkar innan hon stupar. Fullt ös på jobbet, fullt ös hemma. Särskilt denna vecka när G besöker Tyskland. Det ställer lite krav på orken att ensam utföra det arbete som är tänkt för två under fyra dagar. Pju. Om tre dagar kommer jag att kämpa med fredagströttheten från helvetet. Jag tror knappt ens det kommer hjälpa att en av mina favoritmänniskor kommer hit då. I helgen ska vi fira T-kotte den yngre när han fyller tre år. Det blir tårta, släktingar, b

. Nu är det löv igen. Höst och löv. Om jag litade på min egen kompetens som skogshuggare, skulle jag ta ner de eländiga träden på stört, men det gör jag inte. Istället står jag i hopplösheten och räfsar tills jag kräks. Jag hatar löv. Inte nog med att de täcker HELA trädgården; de klistrar fast sig på skorna och följer med in i huset. Blä. Annars är det onödigt vackert på hösten. Färger, ljus och dofter. Synd bara att vi endast får tjugo minuters av det vackra dagsljuset att betrakta färgerna under. Jag åker till jobbet i kompakt mörker och jag kommer hem i kompakt mörker. Men naturen bjuder på variation också: vissa mornar är det svarta utblandat med dimma och därför mer gråaktigt. Spännande. Som alla andra år måste jag spana mot slutet av december för att stå ut med dagsläget. Några vaga julklappsidéer har redan dykt upp i de bakre regionerna av hjärnan och pyntsinnet funderar redan över om det saknas något i pryllådorna som än så länge står kvar i källaren. Kanske behöver tomten en

. När livet går på tomgång gäller det att hitta det lilla, glittret, som gör det intressant ändå. Med ett värkande söndagshuvud (nej, inte bakis; förkyld) letar jag i den senaste veckan efter de små sakerna. Här följer skörden: ¤ ÅFF spelar i Allsvenskan 2010! Jag är inte det minsta intresserad av fotboll, men är man uppvuxen i Sockna så är man. Då blir man glad när målet kommer i nittionde minuten! Heja! Förmodligen kommer jag bli lynchad av diverse fotbollsdårar för att jag kallar detta en liten sak, men så ser den ut från mitt perspektiv. ¤ Jag firade fredag med ett fantastiskt samtal på jobbet. Omedelbar uppkoppling med en individ. Äntligen fick jag minnas varför jag älskar att jobba med ungdomar och att jag faktiskt är skickad att göra det. ¤ Kottar som ligger i sin säng och sjunger Tårtan-låtan om kvällarna. Stifta bekantskap med tv-serien här: http://www.youtube.com/watch?v=yX0SvINsEDU ¤ Vi är förkylda! Hela familjen. Jo, det är faktisk bra för jag har lärt mig en sak: om man re

. Jag har fått tillbaka något jag inte visste att jag saknat den här helgen. Ett M. En herre som var en av våra bästa vänner för ett halvt liv sedan i en annan stad. Men det kom saker emellan oss. Många mil och människor höll oss isär i åratal. Under den första tiden fanns där ett hål som syntes. Det var något som fattades på riktigt. Ingenting annat fyllde hålet, men med tiden vande vi oss vid det. Och först nu, när vi fått umgås igen, ser jag att det funnits där hela tiden. Det mest märkliga med allt detta är egentligen inte att vi inte setts på fem (!) år utan hur vi betedde oss efter att inte träffats på fem år. Det är så klyschigt att jag inte vill skriva det, men det var faktiskt som tiden stått still. Jag kände mig mer hemma med M efter fem år, än jag gör med de flesta människor som jag träffat varje dag under lång tid. Det är speciellt med oss; M, G och jag. Vi träffades där i tidernas begynnelse, när jag ville bli sångerska i deras band. Det fick jag inte bli, men vänner blev

. Doris är återfunnen. Vi 9-tiden kikade hon fram under lekstugan och lät sig strax infångas. Nu sitter hon och sörjer sin förlorade frihet i tryggt förvar i buren tillsammans med Lisa. Glädjen i rucklet är stor! På återskrivande!

. Det är sorg i rucklet idag. Vi är en kanin kort. Igår när jag skulle stänga in damerna Ulltuss efter rastningen i kompostgallerhagen var Doris spårlöst försvunnen. Likt en vålnad tycks hon ha svävat igenom/förbi/under/över stängslet och givit sig ut på egna äventyr. Äventyr, som på landet, bland rävar och katter, troligen inte slutar på något trevligt sätt för en liten kaninflicka. Buren står öppen och den är full med gotter, men jag tror inte det hjälper. Lisa får nog se sig systerlös. Med tanke på innehållet här på sistone kanske jag borde döpa om bloggen till M och kaninerna. Eller M och kaninen . Numera. Vi hörs.

. Det var igår det. Igår var det nämligen äntligen dags för Herr Sture Kanin att åka till veterinären och bli något mindre Herr. Jag, som känt mig mäkta ond för att ha separerat de små ulltusskaninerna under två månader, har sett fram emot denna dag; äntligen skulle vi komma ett steg närmare återförening. Mycket lagom till oktobers frostnätter skulle de få värma varandra igen. G ställde upp med transport och levererade Sture till kliniken på morgonkvisten. Vid 17-tiden hämtade han hem Lisa . Vad hände? Klantade sig djursjukvårdarna? På sätt och vis. När de lagt Sture på operationsbordet, sövt honom och börjat skära upptäckte de så småningom att Sture inte alls var någon Sture utan en.....just det, Lisa! De tingestar som jag (och även proffsen, uppenbarligen) tolkat som testiklar var bara något slags fettknölar. Tjoflöjt! Sture blev alltså, med ens lite för mycket mindre Herr. Plötsligt var han inte Herr alls, utan Fru! Sorgligt nog har kaninerna alltså varit särbos alldeles i onödan.

. Lönefredag på köpcentrum i Östergötland, kl 16:30 Jag hastar fram i havet av människor, angelägen att komma hem till knattarna så fort som möjligt d v s innan de sugit musten ur moster som varit barnvakt hela dagen. Framför mig spankulerar två damer, mor och dotter (det förstår man av konversationen) ungefär 60 respektive 80 år. Båda rattar varsin kundvagn. Alldeles framför paret går en mamma i 25-årsåldern med ett barn i sulky framför sig och ett barn gående vid sidan. Plötsligt blir det trafikstockning och mamman stannar upp. De bägge damerna stannar också tvärt, liksom jag. Mammans gående barn viker av åt sidan och hon blir stående någon sekund varvid Dotter Dam högt och ljudligt fräser: Amen va faan! och gör en menande sväng runt mammans sulky. Mamman tänder på alla cylindrar direkt: Amen va faan! Det var ju folk framför, kärringjävel! Hon är redan på väg in i en butik och som tur är ser hon inte när Dotter Dam vänder sig om och ger henne två långfingrar samt en uträckt tunga.

. Jag beundrar säkra människor. Sådana som utan en skugga av tvivel levererar sitt tyckande i allehanda frågor med en tydlig skärpa. Sådana som till och med kan få helt absurda åsikter att låta helt trovärdiga, nästan som sanningar, bara tack vare att de framförs med en strålande självklarhet. Dessa människor lämnar mig alltid i ett förvirrat tillstånd. Mina egna åsikter är oftast lite mer böjliga och när de möter en Tvärsäkers svada kan de omformas till oigenkännlighet. Inte helt utan motstånd, men ändå. I den metod jag håller på att lära mig är det fantastiskt viktigt med positiva omformuleringar och jag antar att jag kan passera som lyhörd och flexibel om man tänker så och det är trösterikt. Men jag önskar ändå att lite Stark Övertygelse kunde gnida av sig på mig ibland. Inte minst för att jag behöver det i min yrkesutövning. Ikväll ömmar min hals och jag är fredagstrött fast det bara är onsdag. Därför var det kanske tur att samtalet med den enda tonåring jag fått lägga vantarna på

. Igår trotsade jag fredagskomat och blev sittande (egentligen liggande) framför Dirty Dancing på tv. Jag tillhör den massiva skara av tonåringar som förfördes av denna film och Patrik Swayze rullande höfter. Det är alltid farligt att återuppleva en film, bok, konsert, skiva som givit en stark upplevelse: nästan alltid blir det en besvikelse när känslan inte vill återvända. Och det är klart att Baby och Johnnys historia inte tog mig med samma storm igår som den gjorde när jag gick på mellanstadiet, men nog satt jag där med tindrande ögon i slutscenen. Vuxen-M mötte tonårs-M. Det var inte samma, men tillräckligt för att skydda mig från besvikelse. Som tonåring var det så lätt att känna livet. Alla känslor fanns i hela kroppen, starka och tydliga, svårhanterade och svårbegripliga. Det är lättare att leva nu, jag har mer kontroll och behöver inte förlora något på grund av något känsloutbrott, men ibland saknar jag de där intensiva känslorna. Det levande. Kanske är detta en del av förkla

. Det finns en massa trevligheter med att ha sin arbetsplats centralt i en hyfsat stor stad. Man har nära till spontanshopping och goda luncher. Man behöver oftast inte belasta miljön för att ta sig till möten: det mesta finns på gång- , cykel eller bussavstånd. Fina grejer. Men om man, som jag väljer att spara några minuters sömn genom att bila till jobbet får man också leva med stadens baksidor. Det är inte lätt att hitta en plats. En parkeringsplats alltså. För min egen del innebär detta att jag i ren snålhet (och för att slippa fickparkeringsångest) parkerar på gratisparkeringen som finns 7 minuters (trötta mornar: 10 minuters) promenad från kontoret. Hälsosamt kanske, men stressande. Särskilt när jag kommer försenad av morgonrusningen och får parkera i den bortersta av alla bortre parkeringsrutor. Samma rusning gör dessutom att väntan på grön gubbe blir lång vid många övergångsställen. Pust. Och när bilen är parkerad fortsätter platsletandet, men nu i arbetsgruppen. Vem är jag i f

. ...på mitt liv. Det kan vara så förfärligt. Det kan vara så bra! Lasse fortsätter att skriva soundtrack till mitt liv. Sedan förra blogginlägget har jag flera gånger försökt få ner några hyfsat sammanhängade meningar, utan att lyckas. Jag får liksom ingen ordning. Iallafall inte i huvudet och i livet i allmänhet. Hur får man ihop det? Det är tur att jag har en G härhemma att hålla mig i, annars vet jag inte hur det skulle bli. I ett desperat försök att få kontroll på tillvaron har jag jobbat som en galning i och runt huset idag. Resultat: tre maskiner ren tvätt, dammsugen övervåning, undanställda trädgårdsmöbler, städad altan, klippt gräsmatta och välomskötta kaniner. Kanske beror det på den fysiska ansträngningen, men stressnivån är iallafall lägre nu. Och min senaste ljudbok är slut. På jobbet skingras långsamt dimman runt mina blivande arbetsuppgifter. Nästa vecka får jag förhoppningsvis en livs levade tonåring att arbeta med och jag hoppas att den värsta prestationsångesten släp

. Det är där jag vill vara. Mittemellan, lagom, med någon form av sinnesro. Men de senaste 10 dagarna har bara bjudit på ytterligheter. Vissa stunder vill jag helst bara krypa ihop i fosterställning och gråta, när det känns som om förväntningarna och kraven radas upp i massor. Andra är jag fylld av kraft och stolthet för den fantastiska chans jag fått och för alla spännande processer jag kommer att få uppleva. Jag tror det är läge att bita ihop tills pendeln svänger något mindre vidlyftigt och jag kan sortera intrycken lite och få fason på tillvaron. Som tur är är jag inte ensam. Jag har ju arbetskamrater. Och kaniner. Ikväll sitter jag och småtestar vårt nya web-baserade journalsystem medan jag väntar på att ge ännu en vampyrserie en chans. Jag gillar sådana. I somras följde jag Being human , fastän det inte var särskilt bra alls. Ikväll är det True Blood som startar. Om jag inte kollapsar i sömn innan 22, ska jag se det. Mer huggtänder åt folket! Over and out!

. Ibland kan det bli lite mycket. Det är det nu. Nytt jobb i ny stad med nya människor, nya arbetsuppgifter i nya lokaler. Mitt huvud har precis tillräckligt med utrymme för att inte riktigt orka ta in allting. Hela förra veckan kom jag hem, sa hej till familjen och knallade sedan ut på baksidan för en halvtimmes kaninterapi för att låta hjärnan slappna av. Med näsan i en ullig Doris-päls blir jag lugn och vågar tro att jag kommer klara av saker och ting igen. Detta trots att båda ulltussarna lämnat några rödstrimmiga minnen på mina nyckelben när de gjort en och annan skrämd rivstart. Kaninklor kan vara väldigt vassa. Aj. Det tar fruktansvärt mycket energi att lära känna nya människor. Jag frågar och lyssnar och försöker skapa en mental karta av mina nya kollegor, samtidigt som jag försöker presentera mig själv på ett någorlunda rättvist sätt. Inte undra på att jag är tom som ett lönekonto den 24:e när jag kommer hem. Och hjärtans trött. Imorgon och på onsdag ska jag dessutom försöka m

. De senaste dagarna har jag haft svårt med fokuseringen. Det kanske är tur: jag har varken hunnit bryta ihop för att jag lämnar älsklingsskolan eller bli nervös för premiären på nya jobbet imorgon. Och det är ju fullt naturligt att man är lite disträ när man väntar tillökning. Tankarna kretsar mer kring ordnandet av sovplats och utrustning till den nya, än vad som händer runtomkring en. Nej, jag är inte gravid och jag tänker inte bli det heller. Anledningen till att jag varit uppspelt som en 10-åring senaste veckan är de här två: De är syskon och heter Doris och Sture och är så söta så att man nästan svimmar. Idag har de flyttat in i en bur på vår tomt och de verkar redan trivas. Jag har stått med näsan vid gallret mest hela eftermiddagen och beundrat dem. Jag är uppenbarligen väldigt svag för små ulliga djur. Jag återkommer om hur min relation med Doris och Sture utvecklas. Nu ska jag ladda upp inför nya jobbet! God natt!

Den här veckan har jag jobbat på älsklingsskolan för sista gången. När jag vred om nyckeln i låset till vårt rum var det som att låta fötterna glida ner i ett par slitna, väl ingångna, gamla skor. Så bekvämt och välbekant. Avslappnat och naturligt. Visserligen ligger det något klart onaturligt över en skola utan elever, men jag har vant mig även vid denna atmosfär under de lov jag jobbat. Två inställda utbildningar gjorde att hela den här veckan mest bestått i att skrota omkring i allt det välkända och säga tack och hej. Veckan kändes oändlig i måndags, men nu när fredagen är slut är jag mycket tacksam för varje minut. Jag tror att jag blev klar med H-skolan. Jag har vuxit ur skorna. Icke desto mindre har en stor tomhet infunnit sig ikväll. Plötsligt känner jag mig lite hemlös. Jag har lämnat stigen jag kände till och traskar fritt i det okända. Hoppas jag snart hittar någon annanstans att bo. Ett par nya skor. Som inte skaver för mycket.

. Sommarlovets näst sista kväll. Jag bestämmer mig för att sammanfatta ledigheten i reklampauserna i "The Pianist", som för övrigt är en riktigt bra (men deprimerande)film. Sommaren 2009 kommer att gå till historien som den sommar då: ¤ jag lärde mig den bittra vägen att jag ej är, eller någonsin kommer att bli, någon snickare. Mitt projekt att inreda lekstugan till en lämplig vinterbostad till kaniner har resulterat i ofantliga mängder krokiga spikar samt inköp av de bredaste lister som fanns att tillgå. Tummen mitt i handen är bara förnamnet. Trots detta visar jag stolt upp snedspikningarna för alla som kommer hit. Det är lite "Ära vare Gud i höjden, den här har jag gjort i slöjden!" över det hela. ¤ familjen T slog rekord i svennebanansemestrande: Ölands djurpark, Smultronstället, Hamnen i Motala, Askersunds hembygdsgård, Busfabriken i Norrköping, Liseberg, Sommarknäppen i Vadstena, riddarspel i Ekenäs. ¤ jag lyckades klämma en geting i armhålan. ¤ jag och syskon

. En kväll i augusti ligger jag i mitt varma sovrum och tänker. Jag tänker på att människan är en konstig skapelse som frivilligt spänner fast sig i ett vidunder av metall och plast för att bli kastad/svingad/snurrad under ett par minuter. Dessutom betalar somliga individer en icke oansenlig summa för detta, varvat med timslångt köande. Ja, jag har varit på Liseberg. Och, ja, det var fruktansvärt roligt. Jag vet inte varför, men jag älskar att åka karusell, runt, runt, framåt, bakåt, upp-och-ner. Jag skrattar och skriker på ett vis jag aldrig gör i andra sammanhang. Och däri består väl själva poängen. I år upplevde jag Liseberg tillsammans med G, mammas sambo och deras bekante, men framförallt med mamma. Vi har en liknande inställning till åkattraktioner: ju högre och snabbare desto bättre och sluta aldrig skrika. Med ömmande fötter och träningsvärk i smilgroparna avslutade jag och G dagen med varm choklad på Avenyn, där jag sakta hämtade mig från dödsångesten i Uppswinget (här till vä

. Jag sjunger ofta och gärna. ( Kolla här och här! ) Lite väl gärna om du frågar min man, för enligt honom är jag aldrig tyst (och det är nog sant...). Lyckligtvis tillhör jag den skara människor vars röst inte bara uppskattas av mig själv i duschen, utan också av andra. Jag vet inte riktigt när jag upptäckte att jag kunde sjunga, det har alltid funnits där. När jag gick i skolan var jag ständig körmedlem och hängiven luciatärna ( Kolla här! ). Under gymnasiet fick jag emellanåt solistuppdrag, främst i kyrkan och blev så småningom även sångerska i ett (inte särskilt lyckat) coverband, som jag helst undviker att namnge. Jag fick också spela in några låtar för lokalradion, som spelades titt som tätt. På universitetet anslöt jag mig naturligtvis till studentkören, där jag blev rejält engagerad som styrelsemedlem och stämledare. Till denna sammanslutning tvingade jag också med G, som sjunger bättre än han tror (till skillnad från mig). Man kan till och med tacka min sångröst för att G och

. När jag har mycket tid, som nu, tänker jag mycket. Jag önskar att jag tänkte nyttiga tankar som ledde någonstans, men det är sällan så det är. Det snurrar och mal runt i huvudet oftast utan att något vettigt kommer ut. Och kommer något vettigt in, vrids det snart till oigenkännlighet i rundgången. Men just nu är det inte mycket input och då är det det gamla vanliga som tuggar på härinne. Ibland skulle det vara skönt att göra en riktig förrådsrensning i huvudet. Ni vet, när man plockar ut allting man har och sedan vrider och vänder på allt och verkligen överväger om det är något att spara. Är det verkligen vettigt att jag fortfarande går och blir ilsk över något som någon sa för ett halvår sedan? Ska jag lägga en massa energi på att fundera på vad herr X eller fru Y tycker om mig/mitt liv/mina barnuppfostringsmetoder/mitt hem? Jag har en hel del skräp liggande, kan jag säga.... Så här i semestertider tror jag det är många som träffar människor som man i vanliga fall inte umgs med så m

. Lagom till G fick semester och det äntligen gavs möjlighet att bada (Jag åker inte och badar med vilddjuren ensam: jag vill gärna ha med mig båda hem...) sjönk temperaturen med 15 grader och åskan parkerade över familjen T:s residens. Det har åskat här varje dag i fyra dagar. Ingen tripp till någon svalkande pöl således. Som tur var avverkade vi tre sjöar på två dagar under förra helgen till barnens och jyckens stora förtjusning. Vi minisemestrar bara i år. Vi har redan hunnit med en tripp till Vadstena och en till Söderköping. I Vadstena bjöds det på godisregn (vanligt också iofs), knallar och halvtaskig coverbandsmusik. Kottarna ville förstås åka karusell och jag försökte att vara fördomsfri och inte bry mig om att attraktionerna i det kringresande tivolit såg fallfärdiga ut. Jag såg iallafall till att monstren endast tog plats i de karuseller som hade lägst fallhöjd och alla var glada och nöjda. Vi åt glass och slog bara sönder ett glas på restauranten när vi åt lunch. En bra dag.

. Det råder inga tveksamheter längre. Det är sommar. Jag vet det nu, därför att: - jag är ledig. Från det jobb jag har betalt för att göra vill säga. Den allmänna serviceanställningen jag har härhemma fortgår. - trädgården har förvandlats från trevligt grönområde till förvaringsplats för plaskpool/plasttraktor/trehjuling/fotbollsmål/bollar/hinkar/spadar/krattor osv. Det ser.....ja.... färgglatt ut iallafall! - jag är grisskär i ansiktet och sugen på glass dygnet runt. (Skulle i och för sig också kunna betyda att jag är gravid. Men det vet jag med säkerhet att jag INTE är, så då måste det vara sommar!) - jag har ett myggbett. Ett myggbett gör väl ingen sommar, kan man tycka, men i år har jag gjort det extra svårt för de små gynnarna (se nästa punkt). - vi har insektsnät i alla fönster. Jag tänker nämligen aldrig mer komma in i min sons sovrum och hitta ett tiotal bålgetingar cirklandes kring hans nattlampa. Hu. - det sipprar in söt hödoft genom den gläntade altandörren. - alla våra kruk

. Hängivna blogganhängare vet att jag ligger i skilsmässa. Med mitt jobb alltså. Processen började kanske så tidigt som under hösten 2008 och har långsamt och målmedvetet pågått sedan dess. Till en början upplevde jag att vi var överens om att göra slut, mitt jobb och jag, men nu vet jag att det är Omständigheter med stort O och B som tvingar bort mig ( O-M-O-R-G-A-N-I-S-A-T-I-O-N och B-E-S-P-A-R-I-N-G-A-R). Lyckligtvis har jag redan hittat en annan: ett mer än fullgott alternativ, en utmaning och en god chans till yrkesmässig utveckling, som tar sin början i augusti. Men att skiljas från skolan med de fantastiska människorna är svårt. Jag har varit tvungen att närma mig sanningen (och känslorna) med stor försiktighet. Som en kula i en tratt har jag cirklat runt: utan något annat val än att för varje varv komma lite närmare hålet och slutet. Nu är jag nästan där och jag är glad att jag faktiskt har hela mig med. Jag är snart klar med älsklingsskolan och jag har nästan kommit till insik

. Jorå, nu kan jag erkänna det: jag har varit nervös för den helg som snart är slut. Sedan ganska många veckor har jag vetat att om jag skulle bli 30-årsfirad, skulle det ske denna helg. Men jag har inte vetat när, hur länge, av vilka och på vilket sätt. Ingen bekäm sits för fru Kontrollfreak. Jag har misstänksamt ställt frågor till G och noga observerat och analyserat hans svar: vad var på gång? Något förutseende har jag hållit huset hyfsat iordning och det fick en sista omgång på lördagens morgon innan jag tog med E till bollbusandet (någon slags fotbollsträning). G tyckte att det var ganska viktigt att just jag stod för skjutsandet denna morgon, så jag borstade håret och drog på lite mascara bara utifall att. På hemvägen sträckte jag förväntansfullt på halsen när jag skymtade huset och nog fick jag en besviken rynka mellan ögonbrynen när jag konstaterade att vår garageuppfart var tom. Inga bilar = inga gäster. Så klev jag lite småbutter in i hallen och hann vädra några sekunder med

. Försommaren är en bitterljuv tid för mig. Så länge jag själv gick i skolan blandades förväntan och förfasan inför skolavslutningen med födelsedagspirr och konsertnervositet, under den här tiden. De sista veckorna i maj och de första i juni var alltid ett slags klimax för året. Jobba, jobba, jobba och sen en belöning i form av ett till synes oändligt sommarlov och/eller ett betygskuvert som brukade få både mig och föräldrarna att pösa av stolthet. Sommarkonserter och uppträdanden på olika avslutningar brukade trängas med varandra och jag hade aldrig tid att spatsera omkring och riktigt njuta de där sista skoldagarna, då kraven tagit semester. För att ytterligare späda på intensiteten hade (och har) jag oskicket att fylla år mitt i detta. Inte sällan tappades min födelsedag bort, särskilt i skolan, och jag minns att jag faktiskt surade ibland för att jag "minsann aldrig blev sjungen för", även om jag hellre skulle ha dött än erkänt det. Med åren bleknar dock betydelsen av föd

. Idag mullrade det över Östergötland och jag tog sikte på den vackraste regnbåge jag sett i mitt liv när jag åkte hem. Bred och skarp stod den som en port över vägen, den såg ut att ha sitt ena fäste i Tallboda och det andra i Vårdsberg. Så nu vet jag vad som finns vid slutet av regnbågen... Jag hade ingen kamera till hands så bilden här ovan är från en annan sommar. Men idag öste regnet ner och på parkeringen stannade jag till, stängde av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor en stund och lyssnade. Ibland kan regn vara lika renande och befriande som gråt. Det är försommar (om man inte tittar på termometern) och kring min resväg står rapsfälten så gula att det sticker i ögonen på mig. Enormt vackert mot en stålgrå åskhimmel. Vilken tur att det här vädret kom just idag, då jag hade uppmärksamhet nog att se det. Mitt arbete är mer än lovligt känslomässigt utmattande för tillfället. Våra korridorer är fulla av lessa elever som redan loggat ut från skolan för läsåret samt av personal med

. Gräsänketillvaron lämnar inte så mycket utrymme för bloggande, som den observante bloggläsaren säkert insett. Det är fortfarande ensamt här i rucklet, särskilt så här dags på dygnet när kottar och hund sover. Ikväll är det dessutom ruskigt kallt, trots att jag ordnat så att det sprakar och viner från öppna spisen. Dock har sköna maj kommit och gör verkligen skäl för sitt namn! På vår gräsmatta böjer gullvivorna behagfullt sina nackar och i rabatterna framför huset kämpar röda och gula tulpaner om uppmärksamheten framför våra vitmjuka spireabollar. Tack, svärmor! I högsommarhelgen tog jag säsongens första varv med gräsklipparen, så tomten ser riktigt trevlig ut för tillfället. Naturen är ny och vacker och jag önskar att jag hade ro att njuta av det. Men maj är ingen skön månad för mig och alla andra som arbetar i skolan. Av läsåret återstår fem veckor och betygsstress och skolleda kokar i korridorerna. Vi försöker hjälpa till där vi kan, men åtminstone för mig sviker arbetslusten i de

. Barn saknar sina föräldrar när de är borta. Mina troll är inga undantag. Pappa fattas dem. Vid frukostbordet igår undrade E när pappa skulle komma hem. Jag förklarade att han skulle komma när de sov och att de skulle få träffa pappa på torsdag "för idag blir det ju inte för han är ju i England". E:s ansikte krympte ihop, underläppen kom ut och med sitt allra tjurigaste tonfall replikerade han uppfordrande: "Jag önskar att det bara fanns Sverige i hela världen!". Barns logik. Om det bara fanns Sverige skulle ju pappa alltid vara hemma! En hel del andra saker skulle nog också vara bättre. Han blängde på mig en lång stund innan han köpte att jag inte kunde ordna så att världen bestod av bara Sverige. Han är bara fem år och tvingas redan inse att ingen är fullkomlig, inte ens mamma. Det är en smärtsam insikt. Jag kan inte säga exakt när jag själv förstod det, men jag vet att det plågade mig. Min fantastiska mamma och min utomordentliga pappa var inte alltid perfekta,

. När den till slut kom, kom den med besked iallafall. Våren, vill säga. Idag strålar solen från klarblå himmel och pressar upp termometern på nya rekord för i år. Jag har firat med att riva bort lite maskrosor och annat ur en del av vår trädgård som med lite god vilja kan kallas för rabatt. Säsongspremiär för jord under naglarna. I veckan har jag lärt mig att kaniner är utmärkta gräsklippare. Rensar de ogräs också månne? I sånt fall har jag satsat på fel husdjur... Vid sidan av mina sorgkantade naglar finns andra säkra vårtecken: - jag har dammat av min gamle, gode (?) vän epilatorn. För den som inte minns, kolla in: http://mochpojkarna.blogspot.com/2008/06/om-epilering.html - jag har fått oljefläckar på min ljusa kappa. - båda mina söner har nött hål på sina jympaskor genom att åka Bobbycar på asfalt. - jag blir trött varje gång jag tittar på våra bilar och ser hur smutsiga de är. Så länge det är vinter har man ju en ursäkt.... - jag har börjat leta efter min brun-utan-solkräm. - män

. Denna helg har ägnats åt terapistädning. Jag höll tillsammans med en arbetskamrat i en utbildning under förra veckan, vilket krävde en enorm mängd energi (varav den största delen gick åt till att vara nervös). Nå, utbildningen får betyget godkänt och jag gick till helg med en god känsla i magen, sedan jag mött upp med mina allra käraste kollegor på fredagseftermiddagen. En elev som såg oss sitta och fredagsslappa/babbla tyckte att vi såg ut som en familj och det är ju nästan så det är. Dock behövde jag skaka av mig mer spänning än vad fredagspasset på Friskis tog hand om. Jag har således städat. Det är ju tur att vi har två bilar, så att jag har en till varje dag på helgen. Enormt mycket sand och grus har jag avlägsnat och vår Astra är nu också barrfri för första gången sedan slutet av december. G, som vanligen nyttjar denna bil, har muttrat mycket över hur jag egentligen tänkte när jag lastade julgranen inuti bilen. Nu är iallafall bilskrällena så rena som småbarnsfamiljsbilar kan

. Idag har jag haft årets första dag i trädgården. Jag räfsade mig svettblank och rensade fingrarna maskrossvarta. Ändå ser det ut som skrutt. Jag fokuserar på mitt lilla påskarrangemang på trappan och låtsas att hela tomten är lika prunkande och välansad. Det är den inte. Men i en rabatt svävar små mörklila violer över det gröna och sänder ut puffar av tvåldoft. Och det är iallafall uppfriskande att vara i solen, med liten V som kämpar med skottkärran full av björkris och torra löv. E sparkade boll mot en husvägg ända tills han blev trött i benen, skotten blev för lösa för att bollen skulle komma tillbaka till honom, och han blev ursinnig. Hade han kunnat svära hade han gjort det. Randig av smuts i ansiktet deklarerade han att han var trött på bollen och tänkte gå in. Jag fortsatte räfsa. Och räfsa. Och räfsa. Tomten är för stor. Men jag behöver iallafall inte ha dåligt samvete för att jag inte besökte Friskis idag. Vi har firat påsk med många människor och mycket mat. Det är så vi gö

. Bloggen har vaknat efter en liten dvala. Våren tar ut sin rätt på mig. Inte solskenet och fågelkvittret, men arbetsbelastningen. Läsåret är i andra halvlek och eleverna är trötta på skolan och sugna på livet. Say no more. Den gångna veckan hade vi Kärleksvecka på älsklingsskolan. Hjärtana stod som spön i backen och vi hade allmänt mysigt. Jag och mina kollegor sprang som skållade troll mellan geléljustillverkning, pyssel och bakning. Veckans sista dagar fick jag dessutom staga upp mig själv med hjälp av Reliv (snålvariant av Alvedon, för den som undrar), då en liten feber angrep min kropp. När fredag eftermiddag kom kollapsade jag i soffan. Jag orkade inte ens städa fastän mor var i antågande. Trött är också vad man kan bli på mobiltelefoner och deras reparatörer. Min vackra G900 (ja, jag har ett onaturligt förhållande till min mobiltelefon) har betett sig underligt en tid och för någon vecka sedan uppsökte jag berörd operatör och meddelade problemet. Luren skickades på reparation oc

. ... och de verkar hata mig. Jag ska aldrig mera skriva att det luktar vår ute. Nu vräker blötsnön ner och jag fryser ända in i själen, när jag egentligen borde få kvittra. Ge upp nu, Vinter, du har haft din tid!

. Ibland tänker jag att meningen med livet helt enkelt är att hålla balansen. Att kompensera med nöjen när tristessen tippar över, kväva rastlöshet med aktivitet, laga trötthet med vila. Att hitta en jämvikt bland alla toppar och dalar, en linje att följa. Jag tycker själv att jag lyckas ganska bra med detta. Efter snart 30 år känner jag mig själv så pass att jag vet vad jag behöver göra för att bli av med de flesta obehag. Och obehagen uppstår i obalansen. När jag kört över en vän i ett samtal genom att obetänksamt låta min egen svada ta över; glömt att låta den andre tycka och tänka. När jag sysslat med uteslutande vardagsbestyr i flera dagar. När jobbet slukat all min energi. Men tyvärr ligger inte alltid makten över balansen hos mig. Hade den gjort det hade den gångna veckan sett mycket annorlunda ut. Familjen T lämnar nämligen en vecka i svår obalans bakom sig nu. En sällsynt elak maginfluensa i oslagbar kombination med feber och hosta tvingade bort oss från jobb och dagis och sam

. Våren snoozar visst många gånger innan den vaknar i år. Ikväll faller snön över Östergötland och eftersom ljusslingan i äppelträdet fortfarande hänger kvar infinner sig en viss julstämning. Jag är utless på vinter. Jag brukar ta de flesta motgångar med jämnmod: sällan hamnar jag i känslosvall av någon mer svårhanterad art. Men imorse, när jag tvingades ta fram isskrapan i svinkylan igen, hade jag med lätthet gett Kung Bore på käften om jag kunnat. Väck våren NU! Ensam hemma är jag också och det är som vanligt trist. E korrigerade mig dock vänligt förut: "Mamma, du är ju inte ensam: vi är ju här! Fast du är ju ensam vuxen förstås..." Min äldste son blir några år äldre så fort pappa inte är hemma. Han städar och plockar, håller ordning på lillebror och är allmänt hjälpsam. Jag måste ha gjort något bra för att förtjäna mina kottar. Och jag ska försöka tänka på det imorgon bitti när de tycker att leken "Rockband" är en bra sysselsättning kl 6:20. Leken går till så här

. Jag vet inte riktigt när jag insåg att jag ville bli socialarbetare. Det är nog ytterligare en av de där sakerna som "bara blev" i mitt liv. Efter 3,5 års tragglande på Örebro Universitet stod jag där med mitt examensbevis i näven, redo att ta mina första steg som prussiluska. I 1,5 år var jag också det. Sedan hamnade jag på Skolan-med-alla-de-fantastiska-ungdomarna. Inte soctant längre utan mer någon slags fritidsledar/kuratorhybrid. Och det ÄR världens bästa jobb. (Parenteshistoria: första gången jag insåg att jag blivit socialsekreterare på riktigt var när en tonåring jag placerat på behandlingshem refererade till mig som "min soc". Jag blev nästan tårögd av stolthet då.) Min korta karriär som myndighetsutövare gav mig mycken matnyttig erfarenhet, men den har också begåvat mig med en arbetskada: telefonfobi . Som tonåring var jag som tonåringar är: telefonen hemma var aldrig ledig. Många är de gånger då jag fått onda ögat av en purken förälder när jag för fyrti

. Äntligen. I och med det ordet inser jag att jag skulle behöva ytterligare en snabbknapp på menyraden i mitt ordbehandlingsprogram. Där skulle vara: fet, kursiv, understruken och ironisk . Ironi är annars svår att framhäva i skriven text. Det behövs så många ord. Men nu ska du föreställa dig att jag säger första ordet i dagens blogginlägg så som Gert Fylking sa det när Horace Engdahl presenterade nobelpristagaren i litteratur. Och ordet är min kommentar till dagens största nyhet: kronprinsessans förestående bröllop. Missförstå mig rätt nu. Jag är mycket glad att två människor som uppenbarligen älskar varandra bestämt sig för att ingå äktenskap och också verkar vara så lyckliga över sitt beslut. MEN att göra det till en förstasides superdupernyhet: nja. Och det här är väl antagligen bara början. Jag ser det framför mig: ett drygt års hysteriskt rapporterande om gästlistor, klänningsval och bröllopslöften, spekulerande om allt ner till minsta skoskav av designerskorna. Stackars Victoria