M & pojkarna

. Lönefredag på köpcentrum i Östergötland, kl 16:30 Jag hastar fram i havet av människor, angelägen att komma hem till knattarna så fort som möjligt d v s innan de sugit musten ur moster som varit barnvakt hela dagen. Framför mig spankulerar två damer, mor och dotter (det förstår man av konversationen) ungefär 60 respektive 80 år. Båda rattar varsin kundvagn. Alldeles framför paret går en mamma i 25-årsåldern med ett barn i sulky framför sig och ett barn gående vid sidan. Plötsligt blir det trafikstockning och mamman stannar upp. De bägge damerna stannar också tvärt, liksom jag. Mammans gående barn viker av åt sidan och hon blir stående någon sekund varvid Dotter Dam högt och ljudligt fräser: Amen va faan! och gör en menande sväng runt mammans sulky. Mamman tänder på alla cylindrar direkt: Amen va faan! Det var ju folk framför, kärringjävel! Hon är redan på väg in i en butik och som tur är ser hon inte när Dotter Dam vänder sig om och ger henne två långfingrar samt en uträckt tunga.

. Jag beundrar säkra människor. Sådana som utan en skugga av tvivel levererar sitt tyckande i allehanda frågor med en tydlig skärpa. Sådana som till och med kan få helt absurda åsikter att låta helt trovärdiga, nästan som sanningar, bara tack vare att de framförs med en strålande självklarhet. Dessa människor lämnar mig alltid i ett förvirrat tillstånd. Mina egna åsikter är oftast lite mer böjliga och när de möter en Tvärsäkers svada kan de omformas till oigenkännlighet. Inte helt utan motstånd, men ändå. I den metod jag håller på att lära mig är det fantastiskt viktigt med positiva omformuleringar och jag antar att jag kan passera som lyhörd och flexibel om man tänker så och det är trösterikt. Men jag önskar ändå att lite Stark Övertygelse kunde gnida av sig på mig ibland. Inte minst för att jag behöver det i min yrkesutövning. Ikväll ömmar min hals och jag är fredagstrött fast det bara är onsdag. Därför var det kanske tur att samtalet med den enda tonåring jag fått lägga vantarna på

. Igår trotsade jag fredagskomat och blev sittande (egentligen liggande) framför Dirty Dancing på tv. Jag tillhör den massiva skara av tonåringar som förfördes av denna film och Patrik Swayze rullande höfter. Det är alltid farligt att återuppleva en film, bok, konsert, skiva som givit en stark upplevelse: nästan alltid blir det en besvikelse när känslan inte vill återvända. Och det är klart att Baby och Johnnys historia inte tog mig med samma storm igår som den gjorde när jag gick på mellanstadiet, men nog satt jag där med tindrande ögon i slutscenen. Vuxen-M mötte tonårs-M. Det var inte samma, men tillräckligt för att skydda mig från besvikelse. Som tonåring var det så lätt att känna livet. Alla känslor fanns i hela kroppen, starka och tydliga, svårhanterade och svårbegripliga. Det är lättare att leva nu, jag har mer kontroll och behöver inte förlora något på grund av något känsloutbrott, men ibland saknar jag de där intensiva känslorna. Det levande. Kanske är detta en del av förkla

. Det finns en massa trevligheter med att ha sin arbetsplats centralt i en hyfsat stor stad. Man har nära till spontanshopping och goda luncher. Man behöver oftast inte belasta miljön för att ta sig till möten: det mesta finns på gång- , cykel eller bussavstånd. Fina grejer. Men om man, som jag väljer att spara några minuters sömn genom att bila till jobbet får man också leva med stadens baksidor. Det är inte lätt att hitta en plats. En parkeringsplats alltså. För min egen del innebär detta att jag i ren snålhet (och för att slippa fickparkeringsångest) parkerar på gratisparkeringen som finns 7 minuters (trötta mornar: 10 minuters) promenad från kontoret. Hälsosamt kanske, men stressande. Särskilt när jag kommer försenad av morgonrusningen och får parkera i den bortersta av alla bortre parkeringsrutor. Samma rusning gör dessutom att väntan på grön gubbe blir lång vid många övergångsställen. Pust. Och när bilen är parkerad fortsätter platsletandet, men nu i arbetsgruppen. Vem är jag i f

. ...på mitt liv. Det kan vara så förfärligt. Det kan vara så bra! Lasse fortsätter att skriva soundtrack till mitt liv. Sedan förra blogginlägget har jag flera gånger försökt få ner några hyfsat sammanhängade meningar, utan att lyckas. Jag får liksom ingen ordning. Iallafall inte i huvudet och i livet i allmänhet. Hur får man ihop det? Det är tur att jag har en G härhemma att hålla mig i, annars vet jag inte hur det skulle bli. I ett desperat försök att få kontroll på tillvaron har jag jobbat som en galning i och runt huset idag. Resultat: tre maskiner ren tvätt, dammsugen övervåning, undanställda trädgårdsmöbler, städad altan, klippt gräsmatta och välomskötta kaniner. Kanske beror det på den fysiska ansträngningen, men stressnivån är iallafall lägre nu. Och min senaste ljudbok är slut. På jobbet skingras långsamt dimman runt mina blivande arbetsuppgifter. Nästa vecka får jag förhoppningsvis en livs levade tonåring att arbeta med och jag hoppas att den värsta prestationsångesten släp