.
Idag har jag stått tillsammans med trettio andra människor på ett lakan. Alla var vi fullvuxna och någorlunda vid våra sinnens fulla bruk. Ändå köpte vi att golvet var täckt av lava och vår enda chans att överleva var att stå på lakanet. Problemet var dock att tygeländet låg med fel sida upp och vi var tvungna att vända det, UTAN att någon nuddade golvet för då skulle vi alla DÖ. Hej, hopp! Av dessa trettio kände jag en väl, två flyktigt och resten träffade jag för första gången idag. Efter en lång stunds bökande, vikande och vinglande stod vi fastklamrade vid varandra och konstaterade att vi lyckats med uppgiften. Jag hade kramp i ett ben, men vad gjorde det; ingen dog i lavan!
Nej, jag har inte blivit knäpp. Jag har blivit utsatt för första delen av en SET-utbildning. Min älskade skola är del i ett av Länstyrelsens projekt som innebär att vi ska arbeta med livskunskap som ett ämne på schemat. Därför blir vi nu utbildade i SET som är en evidensbaserad, förebyggande metod. Ovanstående är en beskrivning av en av de samarbetsövningar vi har lärt känna varandra igenom idag. Jag kan inte säga riktigt vad jag lärt mig, men jag hade kul. Nu sitter jag mest och undrar hur jag ska orka läsa alla sidor vi fick i läxa till imorgon. Gäsp.
Annat som händer är att köksgolvet gör små framsteg. Vi har numera sparksocklarna (ännu ett ord man lär sig som villaägare)på plats, golvlister i en hög på vardagsrumsgolvet samt ett nyspacklat underlag (där golvet borde vara) som ser ut som blöt kartong. Oerhört stiligt. Har vi tur slipper vi sitta inklämda framför altandörren och äta i helgen.
Jag kan också meddela att jag numera (sedan min senaste ljudbok i telefonen tagit slut) inte bara är en stjärna vid ratten utan också vid kopplet. Iklädd foppatofflor och fleecetröja framför jag, under mina hundpromenader, inspirerade och högst personliga versioner av större delen av älsklings-Lasses (Winnerbäck, alltså. Har du inte fattat det bör du läsa bloggen oftare och noggrannare.) repertoar. Alla vet ju hur snyggt man sjunger utan medhörning. Jag är glad att vi bor på landet.
Idag har jag stått tillsammans med trettio andra människor på ett lakan. Alla var vi fullvuxna och någorlunda vid våra sinnens fulla bruk. Ändå köpte vi att golvet var täckt av lava och vår enda chans att överleva var att stå på lakanet. Problemet var dock att tygeländet låg med fel sida upp och vi var tvungna att vända det, UTAN att någon nuddade golvet för då skulle vi alla DÖ. Hej, hopp! Av dessa trettio kände jag en väl, två flyktigt och resten träffade jag för första gången idag. Efter en lång stunds bökande, vikande och vinglande stod vi fastklamrade vid varandra och konstaterade att vi lyckats med uppgiften. Jag hade kramp i ett ben, men vad gjorde det; ingen dog i lavan!
Nej, jag har inte blivit knäpp. Jag har blivit utsatt för första delen av en SET-utbildning. Min älskade skola är del i ett av Länstyrelsens projekt som innebär att vi ska arbeta med livskunskap som ett ämne på schemat. Därför blir vi nu utbildade i SET som är en evidensbaserad, förebyggande metod. Ovanstående är en beskrivning av en av de samarbetsövningar vi har lärt känna varandra igenom idag. Jag kan inte säga riktigt vad jag lärt mig, men jag hade kul. Nu sitter jag mest och undrar hur jag ska orka läsa alla sidor vi fick i läxa till imorgon. Gäsp.
Annat som händer är att köksgolvet gör små framsteg. Vi har numera sparksocklarna (ännu ett ord man lär sig som villaägare)på plats, golvlister i en hög på vardagsrumsgolvet samt ett nyspacklat underlag (där golvet borde vara) som ser ut som blöt kartong. Oerhört stiligt. Har vi tur slipper vi sitta inklämda framför altandörren och äta i helgen.
Jag kan också meddela att jag numera (sedan min senaste ljudbok i telefonen tagit slut) inte bara är en stjärna vid ratten utan också vid kopplet. Iklädd foppatofflor och fleecetröja framför jag, under mina hundpromenader, inspirerade och högst personliga versioner av större delen av älsklings-Lasses (Winnerbäck, alltså. Har du inte fattat det bör du läsa bloggen oftare och noggrannare.) repertoar. Alla vet ju hur snyggt man sjunger utan medhörning. Jag är glad att vi bor på landet.
Tjoflöjt!
Kommentarer
Ville egentligen bara göra dig uppmärksam att jag med glädje läser din blog! :-)
Kram
Maria Rosqvist