M & pojkarna

. Julen avklarad. Den passerade utan större fiaskon eller sensationer. På ett par timmar förvandlades mitt välputsade och pyntade hem med levande ljus och nyklädd gran till ett inferno av disk, presentpapper, snören, barr, urätna chokladaskar och rött stearin på duken. Julen är fantastisk. Sexton timmars konstant intag av mat och godis uppblandat med julversläsande, paketöppnande, Kalle Anka och Karl-Bertil. Och tomten lyckades inte skrämma ihjäl något av barnen. E hämtade paket och sa tack, åtminstonen en gång. Sedan öppnade han dem av hjärtans lust, men halvvägs genom presenthögen ledsnade han. E är nog egentligen den av mina närmaste julfirare som bäst har fattat vad det går ut på. Han vaktar ju julkrubban (i och för sig främst fåret, men ändå) med sitt liv och har vi frågat honom om vad som händer på julafton har svaret inte varit varken: "Då kommer tomten." eller "Då får jag paket." utan "Då kommer alla hit, mormor, morfar, farmor, farfar, moster, morbror.

. Dagen före dopparedagen och jag är lugn. Julklapparna är inslagna och färdigrimmade, huset städat och stämningen god. Man får inte låta sig slås ned av lite feber och nattvak. Det är ju jul! Idag är det bara julgranen som ska inhandlas och kläs och sen ska jag sitta på min tjocka bak och invänta julafton. Tills jag kommer på att jag glömt koka knäck eller steka köttbullar eller något annat livsviktigt och får panik. Men dit har jag inte kommit ännu. Däremot har jag snart samlat ihop de flesta viktiga människor i mitt liv här hemma. Mor är redan här, syster på väg och bror skulle bara panikhandla julklappar innan han dyker upp. Två snoriga och hostiga barn är på plats och maken griljerar skinkan. Gott. Imorgon kommer far med sambo och mors sambo anländer förmodligen ikväll. Svärisarna dubbel-I puttrar ner först på juldagen, men det går bra det också. Jag är lite oförskämt lycklig över att få vara hemma i jul. Och ännu lyckligare för att alla andra faktiskt kommer till mig. Och imorgon

. För ett par veckor sedan upplevde jag ett ögonblick av Sverige, världen, livet och så, som berörde mig starkt, men jag vet inte hur eller varför. Jag berättar hur det gick till, så får ni där ute som kanske känner mig bättre än jag gör, tala om det. Jag hade varit en sväng på stan och var på väg att hämta min bil i parkeringshuset. Lite halvstressat kliver jag in genom dörrarna i trapphuset och där är det. Ögonblicket alltså. Till höger om mig i trappan sitter en trasig man. Smutsig, skäggig och tovig, med slitna kläder och en lukt omkring sig som inte med den bästa vilja i världen kan beskrivas som annat än en stank. Öl och svett möter cigarett och kiss, ungefär. Med huvudet mot trappräcket sitter han där, sovande, med ett fridfullt, fårat ansikte. Arbetsskadad kanske jag är, men det svider alltid i mitt hjärta när jag ser en sådan som han. Men Den Trasiga Herren är bara halva ögonblicket. För två steg från honom till vänster om mig finns en annan man. En busschaufförsklädd, mörkhya

. Liksom större delen av västerlandets befolkning lever jag med ett nyvaknat, gnagande miljösamvete. Jag står rådvillt i grönsakshyllan och letar efter "Sverige"-skyltar och propagerar för att G ska sluta köpa nötkött. Vi källsorterar, åker biogasbil och läser morgontidningen i ljuset av lågenergilampor. Så långt allt väl. Men alla har vi vår gräns. Nu har svärisarna via Råd & Rön upptäckt att hemmahårfärgning är miljövidrigt. Ack. Och så börjar råttgrå utväxt synas på skalpen min och jag känner mig inte vidare snygg alls. Jag kastar trånande blickar efter hårfärgsförpackningarna på ICA, men jag har inte köpt någon än. Min miljömedvetenhetsgräns ligger där fåfängan tar vid. (Observera att artikeln i Råd & Rön mest höjde ett varnande finger för att de miljöfarliga kemikalierna var allergiframkallandet etc, men det var miljöbiten som talade till mig.) Kommersialism och miljömedvetenhet måste vara varsina ändar av konsumtionsrepet. Och vi vet ju alla vem som leder i den

. Det frågade E mig mitt i julpyntandet i helgen. Han avsåg naturligtvis den obligatoriska julkrubban som nu tronar i fönstret under en tindrande Ikea-stjärna. Barn uttrycker saker på annorlunda vis. Och nu vet han vad Jesus mamma och pappa (eller plastpappa kanske?) heter, att han fyller år på julafton (eller hur det nu var med den saken...) och att de tre vise männen kom med presenter till honom. För E är det dock fåret som är det viktigaste. Han ser noga till att lillebror inte kommer i närheten av det. Men nu ljög jag lite. Viktigast för E är nog julkalendern. Inte den på tv för kl 18:30 tittar E (och även M om sanningen ska fram) på Americas funniest home videos och tränar smilgroparna. Nej, den viktiga har formen av en tomte och hänger i köket. Full med små lådor är den och varje liten låda har någon liten onödig pryl i sig. M har kämpat hårt för att fylla alla dessa lådor. Hur lätt tror du att det är att hitta leksaker i storleken 2x2 cm till en 3,5-åring? Jag blev så bedårad a

. Oj. Ibland går tiden fort. Sägs ju att det kan vara så när man har roligt. Men det har jag inte haft direkt... Däremot har jag varit en råtta. Frustrationen stod mig upp i halsen och Chefen med Det Fantastiska Jobbet var bara ett telefonsamtal bort. Jag har lämnat skeppet i Linköping och snubblar nu ner i livbåten H-skolan. Som att komma hem. Men inte förrän i januari. Först ska jag stå ut med tre veckors jobb med entusiasmen och inspirationen kvävd av uppsägningstid. Att inte kunna engagera sig och ändå försöka göra ett gott arbete. Inte hälsosamt för en perfektionissa som jag. Tur är då att det snart är jul och att jag får utlopp för eventuell kreativitet i lussekattsbakande, julkortsskrivande, julpyntande och julklappsplanerande. Det är lovely. Eftersom de närmaste släktingarna firar jul i vårt hus är julen mitt (och lite G:s) projekt. Fast mest mitt. Och i år är jag stenhårt engagerad. Snöflingor av fönsterfärg och egenhändigt gjorda julkort är redan klara och frysen är full av s

. Det sägs ju att råttorna är de första som lämnar ett sjunkande skepp. Är det för att de är smarta eller fega? Jag är en råtta just nu, tror jag. Och det är nog för att jag inte vet om jag är smart eller feg som det gnager olust i maggropen. Ska skapa klarhet i detta senare. Att vara en råtta är nog inte så dumt annars. Se filmen Ratatouille t ex. Charmiga gnagare. Har själv haft två tamråttor. Ingen av dem kunde laga mat dock. Den första hette Nike (uttalas Najk, dåvarande pojkvännens favoritklädmärke) och gillade två saker: klättra så högt upp det gick på vad som helst och äta döda flugor. Söt var han. Den andra skulle heta Ludde, men kallades aldrig något annan än Råttan. Han bodde i badrummet för att inte bli ihjälstressad av jycken, så jag lärde aldrig känna honom så bra. Men han var söt han också. Egentligen bodde han nog i badrummet för att JYCKEN inte skulle stressa ihjäl sig. Råttan själv var nog inte tillräckligt smart för att förstå att Jack Russell Terrier är lika med döde

. Egentligen borde man ha någon typ av straff för att ha satt två barn till världen, när man ser Sverige idag. Oj, tänker du. Nu kommer hela dystopiharangen igen; ondska, rasism, omoral, elände, miljöförstöring. Icke. Det är vädret. Jag tittar ut på morgonen. Kolsvart. Jag tittar ut på eftermiddagen. Kolsvart. Däremellan har vi några timmars grådis med ungefär 10 meters fri sikt och en ridå av dammfint regn. Wuäk. Man skulle ha varit född till mullvad. Just idag är det bara den förestående julen som håller mig på rätt köl. Och eventuellt vår planerade helgutflykt till Busfabriken. Jobbet känns mest som ett evigt runthattande med snuttifierade kontakter med ungdomar som skriker efter mer. Sorgligt och frustrerande. På pluskontot står dock att jag värvat ytterligare en människa till skaran vi-som-skrattar-tills-vi-kissar-på-oss-åt-Eddie-Izzard. Grattis, A! Till dig som inte gjort dig bekant med mr Izzard: GÖR DET! Han är förmodligen en av jordens (universums) roligaste och mest begåvade

. Efter varje kvällspass på jobbet är det hundpromenad som gäller när jag kommer hem. Liten jycke sitter på dörrmattan och glor förväntansfullt på mig när jag öppnar. Ganska trevligt för resten av familjen brukar snarka så dags. Så det är bara att byta handväska och bilnycklar mot koppel och ficklampa och ge sig ut på det hörn av mörka östgötaslätten som är vårt grannskap. Och just ikväll kom en tanke till mig under promenaden fastän jag lyssnade på Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött" som är en riktigt bra bok. Och bloggen blir kort idag. Jag vill bara lasta av tanken här och sen ska jag sova. Jag tror att ganska många människor är som frostiga novemberkvällar. De verkar mörka, kalla och obehagliga först. Men om man lyser lite på dem så glittrar de. Tack för ikväll!

. Vaknade idag och världen var vit. Eller, vitmelerad iallafall. "Hurra! Vinter!" tänkte jag. Men innan jag ens svalt frukosten blev det vita grått och vått. Hu. Sverige från sin sämsta sida. Novemberslask, en plusgrad och strilande regn. Det var mycket mysigare för ett par veckor sedan. Titta bara. Så efter en kort blöt-om-fötterna-promenad med jycken sitter jag nu här med Jeff Buckleys "Hallelujah" i öronen. Förmodligen världens vackraste låt. Jag har hört den massvis med gånger och får fortfarande en klump i halsen. Annat jag haft i öronen (förutom snor) på sistone är Bodil Malmstens "Mitt första liv - Den gudarna älskar dör inte" och Susanna Alakoskis "Svinalängorna". Rätt gissat. Jag lyssnar på ljudböcker så fort jag kommer åt. Bästa avkopplingen av alla. Mindre tankekrävande än att lyssna på P1 och något mer bildande än att lyssna på Rix FM eller Megapol. "Svinalängorna" blir dagens boktips till den som tål lite tragikomiska berät

. De som känner mig vet att jag inte delar herr Reinfeldts politiska ståndpunkt, men just nu ömmar jag lite för den stackarn. Han har det inte lätt. Varenda människa han litat på visar sig kunna ståta med den ena moralfadäsen efter den andra. Hur ska det bli? Det är inte lätt att anställa människor. Sen gör det mig ledsen (egentligen skadeglad och arg) att mina borgarfördomar bekräftas, men detta är ingen politisk blogg, så jag lämnar det därhän. Det är kallt. I vårt dragiga hus börjar tårna vara blåfrusna nu ikväll. Och med mörkret och kylan kommer den: Jullängtan. Den har haft semester några år innan barnen kom och jag själv inte längre var tillräckligt mycket barn för att längta. Och förra året var jag bara glad att jag överlevde stora familjejulen med en nyanländ familjemedlem i vimlet. Men i år. Jag längtar efter maten, julklapparna, julgranslukten och stojet. Jag längtar efter Kalle Anka, tomten och det där skräckblandade uttrycket i E:s ögon. Jag längtar efter värmen, alla levan

. Jaha. Snart är det ett år sedan jag var mäkta trött att på att vara gravid och panikmålade bebisrummet på övervåningen. Känns väldigt mycket längre sedan. Men på tisdag är det ett faktum. V blir då ett år. V vars främsta fritidssysselsättning (har ettåringar någon annan tid än fritid?) just nu är att gå. Han går och går, fram och tillbaka utan mål, synbart lycklig över denna nya färdighet som han bemästrat. Lovely. Vi firar det och ettårsdagen med snor och kalas. En kraftfull, härlig höstförkylning som golvade E i något dygn och som suttit och hostat i halsen på mig och G i veckor. Det är fantastiskt att vara småbarnsförälder. Man får så mycket nya upplevelser. Oändliga infektioner t ex. Och ändå är vi inte något extremfall alls. Så just nu är livet fullt av snor, planerade tårt- och kakbak, ballonginköp och annat livsnödvändigt. Jag drivs av någon vansinnig rättvisetanke att V "också måste få ha kalas annars är det ju synd om honom". Märkligt. Killen vill ju helst bara gå.

. Vi har för många träd i vår trädgård. För många träd, med för många löv. Men det är egentligen inget problem så länge löven sitter på träden. Då ger de fin skugga och minskar insynen från grannarna. Men nu. När alla löven ligger som en brunorange heltäckningmatta överallt, då är de på tok för många. Jag har nästan varit frestad att ta fram motorsågen (som jag visserligen inte har någon) och gå loss på de stackars, oskyldiga björkarna bara för att slippa eländet nästa år. Stundtals kan det dock vara trevligt att räfsa löv. Med en varm höstsol i nacken och krispklar luft att andas känns det idylliskt och mysigt att bearbeta gräsmattan med räfsan medan kottarna leker runtomkring en. Men den känslan varar sällan mer än i en kvart. För sen är den ena sonen kissnödig och den andra galen för att han inte kan röra sig i den tjocka overallen hans ömmande moder klämt ner honom i. Och så blir man svettig och får blåsor i händerna (varför tar man aldrig på sig handskarna INNAN det händer?). Så m

. Äntligen. I helgen bar det av. Vi attackerade i två grupper. Jag, E och bror i första och G och V i andra. Tillsammans med vad som kändes som större delen av den samlade befolkningen i södra Sverige hängav vi oss åt hämningslös shopping på det svenskaste av alla svenska varuhus. (Nej, inte ICA. Har du inte läst rubriken?) Hyfsad tur hade vi, trots att jag fick vänta närmare tjugo minuter på att paret före mig i beställningskön skulle bestämma sig för huruvida soffan skulle vara beige eller vit. När de konstaterat att beige fick det bli kom nästa problem. "Vi bor i Hultsfred", sa damen på bräkig småländska. "Hur ska vi få ner soffan dit?". "Faxa den.", tänkte jag. Men strax hade de fått vägbeskrivningen till Statoils släputhyrning och det var min tur. Óch vitrinskåpet fanns på lagret. Likaså skrivbordet och hurtsen. Yippie. Några steg innan vi kom fram till lampavdelningen var E trött på shopping och jag fick spela ut korvmutekortet. Han köpte det benhårt

. Idag har jag hälsat på min pappa. Han bor kvar i huset där jag är uppvuxen. Mycket är sig likt där och en del är helt annorlunda. Att åka hem dit är litegrann som att resa tillbaka i tiden. Fast träden är större i trädgården och rummen tommare i huset är det ändå Mitt Barndomshem. Det är fint att jag fortfarande har tillgång till det. En del ljud är så hopplöst bundna till min barndom att jag inte kan höra dem i några andra sammanhang. Ett sånt ljud är träskor på grusgång. Min pappa har alltid träskor och oräkneliga är de gånger jag hört honom knastra upp och ner för gången in till huset. Det är trygghet. Faktiskt fortfarande. Pappa har slitit ut många träskor sedan jag var barn, men ljudet är detsamma och ett av mina favoritljud. Det finns dofter också. Hässjat hö är en sån. När jag var liten var jag och syskonen alltid med vid höskörden (nej, jag är inte född på 1800-talet, det hässjas fortfarande hö här i världen) och det var härligt. Här var man lite nyttig och lite i vägen på sa

. Jag är inte särskilt gammal (även om jag har en del pensionärspoäng, se tidigare blogginlägg), men tycker ändå att det var en halv evighet sedan jag var 16 år och gick på disco. Ända fram till ikväll. För nu är det inte mer än en timme sedan jag var det. Ja, jag var ju inte 16 år igen, men jag var på gymnasiedisco. Lite lycklig blev jag över att även om verkligheten är annorlunda idag, så har inte mycket förändrats, hur nu det går till. Samma vingliga tjejer i minimala toppar som kräks över staketet i kön. Samma sura vakter i skrikiga västar och bistra miner. Samma hormonstinna gossar som som håsar fylleandedräkt en decimeter från varandras ansikten en sekund innan det smäller. Det låter inte så kul, men det var det ju. Och är. Fast på ett annat sätt nu. Missförstå mig rätt nu. Jag vill inte vara 16 år igen. Jag är nöjd med att ha något slags självförtroende, mycken frihet och annat som jag införskaffat under åren efter 16. Det blir dock varmt kring mitt hjärta när jag ser dessa nykä

. ... ute på mornarna nuförtiden. Höst. Efter att ha gått och frusit med koftor som ytterkläder i några veckor föll jag till föga idag och tog fram en jacka. Ett litet nederlag. Nu är det bara mörker och kyla som gäller framöver. Inte för att jag sörjer det direkt. Jag mår bra med ombyte, så årstidsväxlingarna passar mig utmärkt. Bor man på landet med åkrar och bönder som närmsta grannar blir årets skiftningar än tydligare. Utanför fönstret är det nu smutsbrunt och nyplöjt. Höst, således. Och när jag kom hem idag fick jag ett illrött lönnlöv av E. Det är skönt att jobba också. Skönt att vara vuxen och lite fri ibland. Bara att kunna välja kläder och faktiskt ha några plagg som det inte är snorfläckar på, kan förgylla min dag. Lägg till det att jag har ett jobb som innebär att jag får betalt för att "pärla"(= bygga halsband o dyl av pärlor)och gjuta gipsfigurer samt "chilla" (= sitta och hänga någonstans och konversera) med världens raraste kids, så förstår du ju. Ja

. När jag ska presentera (=marknadsföra?) mig på allehanda forum på Det Fantastiska Världsomspännande Nätet, drabbas jag ofta av prestationsångest. Vad vill människor veta? Vilka delar av min person är intressanta/spännande/viktiga att framhålla? Och framför allt: hur bra kan jag framställa mig själv utan att det syns att jag ljuger? Om alla människor skulle vara som de framställer sig på nätet, skulle ingen mobbas och ingen skulle kriga. Alla är "glada, öppna" och "gillar att festa med kompisar" (om man är singel) eller "mysa med familjen" (om man har barn). Eller? Man ser inte så ofta personer som noterar intressen som: näspetning, mobbning eller prygling av hundvalpar. Och det är få som har fördomar om alla möjliga människor, äter på tok för mycket sötsaker samt är avundssjuk på alla som är bättre/har det bättre än de själva. Men jag är övertygad om att dessa människor finns (jag är ju en, om man bortser från mobbningen och pryglingen). Därför ska jag n

. Jag har alltid tänkt att det är pengar som styr allt här i världen. Och det är nog så. Iallafall till en stor del. Men en annan av de allra största drivkrafterna måste vara rädsla. (Jag vill gärna skriva kärlek här, men idag är jag dystopisk) Vi är rädda för att inte vara som alla andra, så vi anpassar oss. Vi är rädda för att inte bli omtyckta, så vi fjäskar. Vi är rädda att vara dåliga, så vi kämpar hårdare. Vi är rädda att vara bra, så vi följer jantelagen. Vi är rädda att ha fel, så vi bortförklarar. Vi är rädda att ha rätt, så vi garderar. Bush är rädd för terroristerna (eller avsaknaden av folkligt stöd?), så han krigar. Rasister är rädda att invandrare ska ta våra jobb (och samtidigt leva på bidrag), så de hatar. Och det blir värre. Kan det vara så här: vi är rädda att vara ensamma, så vi gifter oss? Vi är rädda att bli bortglömda, så vi skaffar barn? Världen blir mindre vacker när man tänker så och det vill jag inte. Men jag är rädd att jag har rätt.

. Att leva sitt liv är inte alls så olikt att spela The Sims. (Aha, det kanske är själva spelidén?) Den äldsta och enklaste varianten är den enda jag har testat, men den funkar för mig. Och jag har nu insett att jag nog själv är en Sim (ja, böj gärna ordet själv till den form som ligger bäst i din mun). För eventuella spelanalfabeter följer här en liten redogörelse för huvuduppdraget i spelet The Sims: man skapar sig en eller flera filurer/personer som man sedan ska få att växa och frodas i det hus man byggt åt henne/honom/dem. Varje filur har ett antal "mätare" som ska stå på grönt och hållas i balans för att filuren ska må bra. De måste få mat, sköta sin personliga hygien, trivas med omgivningarna, ha ett socialt liv, få god sömn, underhållas samt emellanåt få gå på toaletten. (Jag kan ha glömt någon nu och jag hoppas att det inte är någon viktig...) Tiden är precis som i verkliga livet begränsad och därför gäller det att hålla ordning på alla parametrarna inom den tidsram

. Första jobbhelgen och allt är ovant. Planerade att med gott om tid hinna åka till återvinningsstationen med vår sopberg och handla lite mat innan jag infann mig på en av mina fyra arbetsplatser för kvällens pass. Perfekt. Tyvärr missade G på tiden och kom hem från promenaden med ena sonen precis så sent att jag inte hade tid för någonting. Bråttom, bråttom. Men jag hinner ändå. Jag packar bilen full av ca en miljon papperskassar med osorterade sopor. Härligt. Speciellt doften. Nu skulle jag lätt få dig att tro att vi är en sån där god och medveten familj som hängivet sorterar våra sopor för att rädda världen från Det Stora Klimathotet när vi skjutsar den till återvinningsstationen i biogasbilen. Men jag väljer sanningen idag. Vi är snarare en sån där snål och medveten familj som betalar soporna per kilo. Ju mer avfall man kan lämpa av någon annanstans än i soptunnan desto mer kosing kvar på kontot. Således sorterar vi ordentligt. Kommer till slut iväg. Nyduschad, men redan stress-sv

. Jag har gjort en insikt idag. Annika Lantz är inte flamsig. Hon är smart. Jag omvärderar därmed min åsikt att hon inte platsar i P1. Go Annika! Annars är jag mest trött på att tycka idag, fast det är min favoritsysselsättning i vanliga fall. Har äntligen lyckats köpa mig ett par byxor och det krävde all beslutsstyrka jag ägde idag. Därför sitter jag här och kan inte bestämma mig för hur trött jag är och hur snabbt jag egentligen borde gå och lägga mig. Har ju just erövrat Facebook också. Eller försökt erövra iallafall. Det blev inte mer än så idag. Jag tänder två ljus för alla olyckliga själar och säger god natt!

. Den här veckan har jag passat på att njuta av de få tillfällen som man faktiskt längtar till jobbet. Jag har just börjat på ett nytt och allting känns som ett oskrivet blad. Massor av människor att lära känna och arbetsuppgifter att lära sig behärska. Härligt. Efter tio månaders föräldraledighet är det dessutom fantastiskt att tituleras M istället för "mamma" och att kunna föra diskussioner om annat än varför man inte får sitta på lillebror eller äta hushållspapper. (Här ett av E:s alster. Sedan han såg morfar med bar överkropp har alla hans gubbar hår på bröstet.) Sen är jag ju så klart inne i hela apparaten det är att ta sig in i en arbetsgrupp. Det är en process och även om den tar ork och tid är den ju också mycket utvecklande för en själv (och förhoppningvis kanske även för den grupp man kommer till). Jag ser med tillförsikt på framtiden. Att jag dessutom får spendera många timmar i veckan med urhärliga högstadieungdomar är ju en ynnest. Blandat med denna lycka och en

. ...den sjuke bara en, sägs det ju. Jag tror den lyder: låt mig dö nu! Så kändes det iallafall inatt. Gick och la mig med ett huvud stort som Lappland och en hals som det till och med gjorde ont att andas igenom. Ack, ack, ack. Uj, uj, uj. Några vällingflaskor och doser alvedon senare är klockan tre och jag har fortfarande inte somnat på riktigt. Varmt i sovrummet. G (förkyld) snarkar som ett tröskverk. Jag stapplar ut i tvrummet och halvligger i soffan en stund Mer välling till V och sedan är kl sju. Jag är tillbaka i sovrummet, men det är för varmt. Jag går ut på balkongen (!) och sätter mig i blåsten och blir svalkad. Trevligt. Spenderar sedan en stund i soffan innan E vaknar och vill ha frukost. Den här dagen har förflutit i snordimma. Snorig, rödnäsad, febrig och rödögd ska jag imorgon börja på nytt jobb. Härliga förutsättningar att göra ett gott första intryck således. Nåja, jag får väl vara glad att det inte är anställningsintervju jag ska på. Det känns också bra att vi nu har

. Detta är dagens bästa stund. Barnen sover. Hunden är rastad. Även G sover (det brukar han inte göra, men Förkylningen från H-vetet har golvat honom just ikväll). Huset är alldeles tyst, så när som på datorsurr och spridda nysningar från sovrummet. Jag njuter av lugnet och gott sällskap på MSN. Och jag bloggar. Denna vecka har varit hemsk. Det stavas halsfluss. E fullständigt ur form och hemma med lillebror och mor hela veckan. Febrig, rastlös och treårstrotsig. Puh. Det enda vi inte behövt bråka om är konstigt nog den vidriga penicillinlösningen som han godvilligt svalt med lite juice. Hur gick det till? Men, man får vara glad för det lilla... Och nu är det höst på riktigt. När termometern visade 18,3 grader i köket var det dags att premiärelda i öppna spisen. Gött. Tog sig inte förrän på tredje försöket, men ändå. Nu är det varmt så det förslår, iallafall i det rummet. En helg ligger framför oss. Tusen saker på att-göralistan. Jag vill köpa kläder till mig själv, så att jag är prese

. Ett och ett halvt dygn sedan jag publicerade min fråga om kräkstyg har jag fått svar. P hälsar följande: "Det är för att när man var åksjuk som liten och kräktes så var den typen av material värst på grund av att de små "håren", som står upp stelnar samman till en äcklig sträv och hård kräkskluttfläck." Det är fantastiskt att blogga.

. Rubriken är en ovanligt lyckad strof kylskåpspoesi som en annan M totat ihop på vårt kylskåp för evigheter sen. M spred mycken glädje. Nu ser vi inte till honom så ofta. Eller hör av honom. Flyttar kan göra sånt ibland. Men M, jag (kanske vi) tänker på dig och saknar dig ibland. Så du vet. Vad Gud ser bra ut i och inte lämnar jag därhän. Jag är ingen expert direkt. Men allsmäktig som Han är borde Han ju komma undan även med plysch... En annan vän, P, kallade plysch för kräkstyg. Jag minns inte varför och nu är jag ledsen att jag inte frågat. P, om du läser, skriv till mig och berätta varför. Världen behöver upplysas. I övrigt inte mycket mer att skriva om idag. Imorgon väntar gräsklippning *urk* och kanske ett loppisäventyr (fick jag fler pensionärspoäng nu?). Söndag alltså. God natt!

Iallafall i vårt köksfönster. Jag tror jag vet varför den heter passionsblomma: den blommar intensivt, oerhört vackert och kort. Så funkar det för mig. Men jag föredrar nog kärlek som är lite mer som en svärmorstunga: stryktålig som tål att man glömmer bort att vattna den i flera veckor.

. Idag har familjen åkt tåg. Miniatyrtåg. Är man småbarnsförälder så är man. Det var visserligen mysigt, men för mig att det räckt med bara fikat. Jag önskar att jag hade den passion för något som herr lokförare har. Mannen har byggt en halv kilometer miniatyrräls i sin trädgård. Har öppet varje helg hela sommaren för människor som för en liten summa får åka med i vagnar efter ett av hans lok. Beundransvärt. Hustrun bakar så att resenärerna för ytterligare en liten summa får fika. Genialiskt. Vi kommer tillbaka.

. Igår var jag och G på en tidsresa. Vi reste ungefär fyra år tillbaka tiden. Till tiden f B (före Barn). F erbjöd sig att vara barnvakt och vips var vi där. Det var längesedan vi var där. Ja, jag vet. Man SKA ta sig tid och bara rå om varandra, men vi har inte gjort det och nog inte saknat det så fantastiskt heller. Men nu satt vi där i nyinköpta gasbilen. Bara G och jag på väg till restaurant i stan. Fantastiskt. Och ovant. Vi åt tvårätters på indisk restaurant. Utan skedbank i bordet och dreggelpapper i händerna. Vi åt i lugn och ro och pratade. Tittade på akvariet och njöt av mat som var lika god som på favoritstället i Ö. Och efterrätt. Vi kunde äta så långsamt att glassen hann att smälta lite. Mätta och trinda (bokstavligen i mitt fall) gick vi sedan på promenad. På kvällstomma shoppinggator strosade vi fram. Hand i hand för första gången på år. Träffade en bekant och stannade och pratade en stund. Inga avbrott och inga "mamma, det är tjååkigt. Jag vill gå nu...". Vi ti

. Jag är 28 år. Ingen ålder på en häst, som man brukar säga (vilket det ju egentligen är, men......). För sisådär tio år sedan började jag håva in mina första vuxenpoäng. Körkort, bil, stadig pojkvän. Ett par år senare: hund och egen lägenhet. Tre år senare blev det värre. Mycket värre. Universitetsutbildning, sambo, fästman, lägenhetskontrakt. 2003 var ett riktigt katastrofår: universitetsexamen äkta man, ny bil, flytt från centrum till lantligare miljö, gravid. Och nu 2007 står mätarna på rött: två barn, hus, två bilar, lån, fast jobb, klippa gräset på söndagarna, äta middag med svärföräldrarna, lillasyster inneboende (som har en begränsad mängd poäng i nuläget och nog är lika glad för det. Kram F!) Nej, jag är nog så vuxen man kan bli. Iallafall på pappret. Lika bra att sluta räkna liksom. Och idag gjorde jag en fasansfull insikt: det är dags att börja räkna pensionärspoäng . Jag har inte så många än, men det räcker liksom till ändå. Jag återanvänder plastkassar, lyssnar nästan utes

. Promenad i det gråa. Två febriga småknattar på släp. Lite morgonseg efter en natt av vak, sötkladdig, flytande Alvedon och skrik. Och så fladdrar det till framför vagnen och en liten grågrön fågel landar på asfalten. Den använder bara ena vingen och på bröstet skymtar blodröda fjädrar fram. Den flaxar lite hjälplöst men lägger sig sedan stilla och flämtande mitt på vägen. Påkörd, kanske. E är förskräckt. "Vi måste flytta på fågeln, så att det inte kommer en bil och kör på den" säger han. Och det gör vi. Lägger den i gräset vid vägkanten. Endast en liten klarröd pöl kvar på asfalten. Pratar om att fågeln nog kommer att dö och att det var mycket synd om den. " Nem (han säger så, inte "men") mamma, det finns många fler fåglar" säger han tröstande och skuttar sedan iväg på barns vis. Och så är det ju.

Vinden tjuter runt knuten här. På slätten kommer man inte undan. Är det höst redan? Inte för att det gör mig någonting, jag gillar hösten. Det är någonting tryggt med att allt börjar om och blir vardag igen. Då behöver jag inte välja och bestämma så mycket själv utan får ett tryggt schema att följa. Hur tråkig är jag egentligen? Eller lat kanske? Fast just den här hösten kanske jag har rätt att längta lite. Nytt jobb. Ska bli roligt, men känns lite ödesdigert. Nu bor vi här och nästa gång jag eventuellt tröttnar kommer jag inte ha någon bra ursäkt till byte. Fler barn ska vi ju inte heller ha.... Har vi ju sagt. Sen flyttar F ut. Syster F. Moster F. Beger sig söderut för att bli beläst. Tre månader med svängdörr, sjutton logistik-sms om dagen och rufshårade bakisfrukostar vid 12-tiden, är slut. Kan bli tomt eller skönt eller bådeoch här.Vet iallafall en liten E som kommer att längta, fråga och rycka i dörrhandtaget på mornarna. G och jag kanske längtar något mindre. Du får ursäkta, F.

. Hej... Eller hur börjar man? Jag har aldrig i hela mitt liv bloggat förut. Vet inte riktigt varför jag vill det nu heller. Men det vill jag. Och jag börjar med att skriva om idag. Jag hittade en gammal vän idag. Visar sig att hon bor i samma stad som jag nu. Vi har inte setts eller hörts på sju år eller så. Märkligt att hon dök upp i mitt huvud för några dagar sedan efter att jag inte ägnat henne en tanke på minst fem år. Och så slog jag upp tidningen idag och där sitter hon: intill en till synes lycklig make och med en nyföding i armarna. Ibland blir världen konstigt liten och sammanhängande. Förresten är det nog därför den här bloggen kom till. De har nämligen en (hon, maken, nyfödingen och katterna) och när jag läste den blev jag inspirerad. Fast nu vet jag inte. Nåja. Tack P iallafall för att du inspirerade mig till det här. Och nu är jag trött. Trött för att jag har tagit hand om två barn en hel, varm dag. Trött för att jag slutat på ett jobb jag älskar. Trött för att livet känn