M & pojkarna

. 1. Mitt självförtroende. Yrkesmässigt. Plötsligt gör jag misstag i det jag annars tror jag kan allra bäst. Liten panik. Plötsligt tvekar jag innan jag öppnar munnen i ett samtal, ryggar för ett känsligt problem eller lägger mig feglortigt i försvarsläge vid minsta synpunkt. Men när jag skriver om det här vet jag att krisen är på väg att gå över. 2. Vårt miljöengagemang. När biogasbilen, man köpt för att stilla sitt dåliga vi-bor-på-landet-och-är-riktiga-koldioxidfabriker-samvete, rasar och man tvingas punga ut med fasliga mängder tusenlappar för att den ska rulla igen, DÅ är det svårt att inte bli bitter och börja slänga batterier i komposten i ren protest. Tydligen ska man räkna med att bileländet efter knappt 12 000 mil ska säcka ihop för si motorn tål inte den höga temperatur som blir av gasförbränningen. Kalas. De har byggt en motor som är allergisk mot sitt eget bränsle. Fiffig affärsidé. 3. Min bo-på-landet-passion. När en hel helg lagts på att städa bort 15 ooo kubikmeter löv

. I min bekantskapskrets är det vanligt att klaga över den trista och grå vardagen, när allting bara rullar på och ingenting särskilt händer. Ofta sitter jag då som en nickedocka och håller med, beklagar mig över snabbmakaronerna och resorna till jobbet, av ren slentrian. Men ikväll, uppfylld av två dagars utbildning, slutar inte min hjärna där. Analysfabriken är inställd på skiftarbete och tankar snurrar. När är det egentligen vardag i mitt liv? Strax inser jag att det inte finns någon vardag för mig. Ingen grå smet att ta sig igenom för att nå den färgstarka, gnistrande helgen som är det vi yrkesarbetande lever för (?). För mig finns inte två arbetsdagar som är lika. Tonåringar är nyckfulla som aprilväder och en omsorgsfullt gjord dagsplanering kan omkullkastas på ett ögonblick. Jag lär mig ständigt mer om hur dessa mystiska varelser fungerar och ännu mer om mig själv när jag tvingas hantera de situationer de sätter mig i. Att leva med småpojkar ger inte heller några dagar som man k

. Idag har jag stått tillsammans med trettio andra människor på ett lakan. Alla var vi fullvuxna och någorlunda vid våra sinnens fulla bruk. Ändå köpte vi att golvet var täckt av lava och vår enda chans att överleva var att stå på lakanet. Problemet var dock att tygeländet låg med fel sida upp och vi var tvungna att vända det, UTAN att någon nuddade golvet för då skulle vi alla DÖ. Hej, hopp! Av dessa trettio kände jag en väl, två flyktigt och resten träffade jag för första gången idag. Efter en lång stunds bökande, vikande och vinglande stod vi fastklamrade vid varandra och konstaterade att vi lyckats med uppgiften. Jag hade kramp i ett ben, men vad gjorde det; ingen dog i lavan! Nej, jag har inte blivit knäpp. Jag har blivit utsatt för första delen av en SET-utbildning. Min älskade skola är del i ett av Länstyrelsens projekt som innebär att vi ska arbeta med livskunskap som ett ämne på schemat. Därför blir vi nu utbildade i SET som är en evidensbaserad, förebyggande metod. Ovanståend

. Fånga dagen. Jo, det är väl gott så. Men jag är värdelös på detta. Jag mår som bäst när jag lever en bit in i framtiden med blicken i fjärran. När sommaren och höstlängtan är slut börjar jag genast drömma om snö och jul. Bara som exempel. Aldrig nöjd. Ska jag kapitulera inför detta eller öva mig på något annat sätt att hantera tillvaron? Igår var det iallafall storstädning som gällde. Med dammsugaren i högsta hugg och V i hasorna bearbetade jag systematiskt alla golvytor i rucklet. Till slut närmade sig huset ett tillstånd som med lite god vilja skulle kunna kallas " i ordning". Nöjd klev jag in i duschen och där stod jag när gästerna, d v s mor med tillhörande sambo anlände. Till kvällen bjöds det en liten dos alkohol till maten. Hannas lime/lakrits-cider är att rekommendera. Läskigt god i ordets alla bemärkelser. Sedan skulle monstertv:n förstås visas upp. Just nu äger hushållet T bara en enda högupplöst film och det råkar vara Rambo (2008). En film som inte på något sätt

. Ljusa kvällar om våren kan vara fantastiska. Men mörka kvällar om hösten kan vara magnifika. När luften är krispig och näsan blir full av doften av en nyplöjd åker och man kan kura ihop sig under filten när man kommer hem. Om man inte sätter sig vid datorn och bloggar istället. För när man är trött och just sett sitt drömhus flyga sin kos (inte bokstavligt alltså..) är det lätt att man glömmer bort att uppskatta sådant som friska höstskymningar. Istället kan man sitta och bittert hata alla de som spenderar sin tid med att nervöst invänta nästa drag i budgivningen just nu. Det är inte så moget, men ganska mänskligt. Man kan också bittra över det faktum att man inte är i Rom, som andra är. För att åtgärda ett sådant sinnestillstånd kan man besöka ett näraliggande shoppingcentrum och gå loss bland reahyllorna. Det gjorde jag idag och kom hem med en skörd hyfsade fynd. Och detta var efter att jag ömsom skrattat och ömsom slitit mitt hår över planerade omorganisationer på jobbet. Man får