M & pojkarna

. Det sägs ju att råttorna är de första som lämnar ett sjunkande skepp. Är det för att de är smarta eller fega? Jag är en råtta just nu, tror jag. Och det är nog för att jag inte vet om jag är smart eller feg som det gnager olust i maggropen. Ska skapa klarhet i detta senare. Att vara en råtta är nog inte så dumt annars. Se filmen Ratatouille t ex. Charmiga gnagare. Har själv haft två tamråttor. Ingen av dem kunde laga mat dock. Den första hette Nike (uttalas Najk, dåvarande pojkvännens favoritklädmärke) och gillade två saker: klättra så högt upp det gick på vad som helst och äta döda flugor. Söt var han. Den andra skulle heta Ludde, men kallades aldrig något annan än Råttan. Han bodde i badrummet för att inte bli ihjälstressad av jycken, så jag lärde aldrig känna honom så bra. Men han var söt han också. Egentligen bodde han nog i badrummet för att JYCKEN inte skulle stressa ihjäl sig. Råttan själv var nog inte tillräckligt smart för att förstå att Jack Russell Terrier är lika med döde

. Egentligen borde man ha någon typ av straff för att ha satt två barn till världen, när man ser Sverige idag. Oj, tänker du. Nu kommer hela dystopiharangen igen; ondska, rasism, omoral, elände, miljöförstöring. Icke. Det är vädret. Jag tittar ut på morgonen. Kolsvart. Jag tittar ut på eftermiddagen. Kolsvart. Däremellan har vi några timmars grådis med ungefär 10 meters fri sikt och en ridå av dammfint regn. Wuäk. Man skulle ha varit född till mullvad. Just idag är det bara den förestående julen som håller mig på rätt köl. Och eventuellt vår planerade helgutflykt till Busfabriken. Jobbet känns mest som ett evigt runthattande med snuttifierade kontakter med ungdomar som skriker efter mer. Sorgligt och frustrerande. På pluskontot står dock att jag värvat ytterligare en människa till skaran vi-som-skrattar-tills-vi-kissar-på-oss-åt-Eddie-Izzard. Grattis, A! Till dig som inte gjort dig bekant med mr Izzard: GÖR DET! Han är förmodligen en av jordens (universums) roligaste och mest begåvade

. Efter varje kvällspass på jobbet är det hundpromenad som gäller när jag kommer hem. Liten jycke sitter på dörrmattan och glor förväntansfullt på mig när jag öppnar. Ganska trevligt för resten av familjen brukar snarka så dags. Så det är bara att byta handväska och bilnycklar mot koppel och ficklampa och ge sig ut på det hörn av mörka östgötaslätten som är vårt grannskap. Och just ikväll kom en tanke till mig under promenaden fastän jag lyssnade på Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött" som är en riktigt bra bok. Och bloggen blir kort idag. Jag vill bara lasta av tanken här och sen ska jag sova. Jag tror att ganska många människor är som frostiga novemberkvällar. De verkar mörka, kalla och obehagliga först. Men om man lyser lite på dem så glittrar de. Tack för ikväll!

. Vaknade idag och världen var vit. Eller, vitmelerad iallafall. "Hurra! Vinter!" tänkte jag. Men innan jag ens svalt frukosten blev det vita grått och vått. Hu. Sverige från sin sämsta sida. Novemberslask, en plusgrad och strilande regn. Det var mycket mysigare för ett par veckor sedan. Titta bara. Så efter en kort blöt-om-fötterna-promenad med jycken sitter jag nu här med Jeff Buckleys "Hallelujah" i öronen. Förmodligen världens vackraste låt. Jag har hört den massvis med gånger och får fortfarande en klump i halsen. Annat jag haft i öronen (förutom snor) på sistone är Bodil Malmstens "Mitt första liv - Den gudarna älskar dör inte" och Susanna Alakoskis "Svinalängorna". Rätt gissat. Jag lyssnar på ljudböcker så fort jag kommer åt. Bästa avkopplingen av alla. Mindre tankekrävande än att lyssna på P1 och något mer bildande än att lyssna på Rix FM eller Megapol. "Svinalängorna" blir dagens boktips till den som tål lite tragikomiska berät

. De som känner mig vet att jag inte delar herr Reinfeldts politiska ståndpunkt, men just nu ömmar jag lite för den stackarn. Han har det inte lätt. Varenda människa han litat på visar sig kunna ståta med den ena moralfadäsen efter den andra. Hur ska det bli? Det är inte lätt att anställa människor. Sen gör det mig ledsen (egentligen skadeglad och arg) att mina borgarfördomar bekräftas, men detta är ingen politisk blogg, så jag lämnar det därhän. Det är kallt. I vårt dragiga hus börjar tårna vara blåfrusna nu ikväll. Och med mörkret och kylan kommer den: Jullängtan. Den har haft semester några år innan barnen kom och jag själv inte längre var tillräckligt mycket barn för att längta. Och förra året var jag bara glad att jag överlevde stora familjejulen med en nyanländ familjemedlem i vimlet. Men i år. Jag längtar efter maten, julklapparna, julgranslukten och stojet. Jag längtar efter Kalle Anka, tomten och det där skräckblandade uttrycket i E:s ögon. Jag längtar efter värmen, alla levan