M & pojkarna

. ¤ Jag har drabbats av en märklig, säsongsbetonad skada: julbelysningstumme . För några dagar sedan kändes det helt ok att tjuvstarta julpyntandet med att vira in balkongräcket i ljusslingor. När jag avtrasslat härvorna från förra året visade det sig (förstås) att ungefär hälften av lamporna inte behagade lysa. För att lokalisera felet fick jag och min arma tumme plocka loss varje liten lampa och sedan trycka dit den igen. Resultat efter någon timmas arbete: 80 små gnistrande lampor på balkongen och stor blåsa på vänster tumme. ¤ Häromkvällen fick jag en halmbal av plast i ryggen, när jag kröp ner i sängen. Barn. ¤ I snöstormen i onsdags mötte jag en tant i en liten röd bil. Trots att vägen i princip inte syntes och dess ytbeläggning kändes ömsom som korrugerad plåt, ömsom som parkettgolv under raggsockar, tyckte tanten att det var viktigare att hålla i sin cigarett och få sig ett välbehövligt (?) bloss, än att styra med ratten. Suck. ¤ Jag har flera gånger trotsat ärkevintern och åkt

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger

. V drabbades av akut afasi i bilen på väg till dagis (förlåt, FÖRSKOLAN, heter det ju) idag och bidrog därmed med dagens rubrik, som i övrigt inte har något med inlägget att göra. Det är tur att jag har tre herrar i min absoluta närhet som underhåller mig med små komiska kommentarer. Utan dem vore det, baske mig, inte roligt just nu. Vintertiden kom och tog allt ljus och ikväll suger blåsten och regnet ut värmen ur Rucklet. Det är tur att söte far levererade ett berg med ved till oss i söndags: en sprakig brasa jagar bort den värsta kölden. Tyvärr befinner sig brasan just nu på nedre våningen och jag i sängen på den övre, så jag fryser fastän det brinner. Den här veckan förväntas jag dessutom klämma ur mig några briljanta svar på en hemtenta som bl a handlar om reporänta och sjukförsäkring. Klackarna i taket. En gång för längesedan hade jag en vän som tyckte om att föra smått filosofiska samtal och vi pratade mycket om allt möjligt, medan han rökte hemrullade cigaretter och jag åt sa