Svavelhimmel över Östergötland

.

Jag har hört att man utvecklar sin hjärna när man gör saker på nya sätt. I vår familj har jag huvudansvaret för gräsklippningen. Den går ju med lite fantasti att variera genom att man börjar på olika ställen, kör fram- och-tillbaka eller runt-runt eller med eller utan uppsamlare. Igår hittade jag en parameter till man kan byta ut för nya spännande effekter. Jag traskade glad i hågen ut i garaget och tankade omsorgsfullt min Honda innan jag satte i gång. 20 grader varmt, växlande molnighet och en frisk vind över fältet. Perfekt. Med Henning Mankells Kinesen under hörselskydden började jag klippa av hjärtans lust. Nåja, jag klippte iallafall. Drygt halvvägs slår det mig plötsligt hur mörkt det blivit. Jag tittar upp och upptäcker att himlen står svavelgul och asfaltsgrå över mitt huvud. Men inga hotfulla moln vid horisonten kan få fru Måste-få-det-gjort att ge upp ett projekt i trädgården. Strax stod blixtarna och regnet som spön i backen runt mig. Jag klippte oförtrutet. Min enda eftergift var att jag hämtade min röda regnjacka.

Projektet tog nog dubbelt så lång tid i jämförelse med vad det brukar göra. Nyregnat gräs är bra mycket tyngre att både gå i och släpa på, än torrt gräs. Svettig, genomblöt och med skavsår på fötterna och gräsklipp över hela kroppen ställde jag mig sent omsider i duschen. Undrar om det blev några nya synapser av detta?