M & pojkarna

. Ikväll är det kyligt och ensamt i borgen T. G har farit till Obama-land och jag roddar hushållet för mig själv den här veckan. Fruktansvärt. Men för att citera en känd schlagersångerska så är det så att "jag börjar bli van". Den som trodde att forskare sitter i sina laboratorier och/eller kontor år ut och år in får tänka om. Den sorten jag är gift med far världen runt. Det är Indien hit, Tyskland dit, Stockholm stup i kvarten och Spanien mera sällan. Jag missunnar honom intet av detta, men det är tyst, tomt och tråkigt här utan G. Det värsta är dock ångesten innan han åker. I flera dagar gruvar jag mig inför all ensamhet och allt slit. Och den biten har jag ju lyckligtvis klarat av för denna gång. Sedan sist har jag fått ett smakprov på livet som tonårsmamma. I lördags skjutsade jag mina tonåringar (min mamma & sambo) till fest, efter att jag först spenderat ett par timmar som hårlockare och smakråd åt den förstnämnda. Sen satt jag sömnigt och fnittrade åt "The ax

. Så här i november måste man stanna upp ett slag och beundra oss nordbor. Vi små människor som stretar på med vardagsbestyren fastän tillvaron, naturen, ja, kanske själva skapelsen strävar emot så mycket den bara orkar. Idag lämnade jag Linköping vid 17-tiden. Staden var full av påpälsade figurer som enträget gnetade på insvepta i det stora, allomfattande mörkret. På vägen passerade jag en grävmaskin, så översållad av påslagna strålkastare att den liknade en stridsrobot ur Matrix. Alla bekämpar svärta på sitt eget vis. Vi trälar på i allt det svarta, dödligt trötta, gråa och bleka. Det går inte att vara snygg i november. Och när vi mödosamt lyfter blicken mot horisonten för att se julen, nyåret och ledigheten som hägrar där, är det så dimmigt att vi omöjligt kan se ända dit. Suck. Det finns dock några ljuspunkter: Det amerikanska folket har röstat fram sin förste svarte president. Jag har fått en hel kasse Sex and the City-dvdfilmer till låns av en arbetskamrat. Jag har lärt mig sake

. Jag har ett något komplicerat förhållande till programmet Idol. Min officiella, politiskt korrekta hållning är att det är kvalificerad strunt-tv som endast syftar till att tjäna pengar på företrädelsevis ungas popdrömmar och behov av idoldyrkan. Den enda säsong jag faktiskt tittade på, var den då Daniel Lindström vann. Stolt som en tupp deklarerade jag från den första sekunden av hans första audition, att där hade vi vinnaren. Så blev det också, och Daniel har en plats i mitt hjärta ännu, även om just hans hjärta ledde honom ner i De Oformligt Banala Texternas Träsk, ur vilket han inte verkar komma tillbaka. De efterföljande säsongerna har jag följt med vuxen distans, lite nonchalant tyckande i bakgrunden. Och jag blir fortfarande illamående när jag tänker på hur mycket kosing stora tv-draken hivar in på kidsen, både de i och vid rutan. Men om sanningen ska fram bor det en liten sångdiva i mig och om jag bara lät henne komma fram skulle hon förmodligen erkänna att hon vill klösa ögon