M & pojkarna

Det kan inte vara en slump att vi firar en högtid med syftet att dränka oss i ljus, värme och kärlek när världen är som mörkast. Vi gör vad vi behöver. Och så här års brukar vi tänka att det vi behöver är att överösa varandra med stora högar presenter och överdådigt med mat serverad i hem pyntade från golv till tak. Förmedla med stora gester vad som känns därinne. Det är vackert, när omtanken får synas, så explicit som den gör vid den här tiden på året. Och tar en fram rätt lupp finns det där hela tiden. För det är inte djävulen som bor i detaljerna, det är kärleken. Den finns i den där frostiga bilrutan du skrapade fast du inte skulle åka i bilen själv. Den glöder i slanten du la i den knöliga pappersmuggen. Den värmer genom handen du la på en kollegas stress-spända axel. Den glittrar i leendet du formade i någon annans mungipor med det du sa. Den ångar ur kaffekoppen medan du lyssnar på en ledsen vän.  Den vandrar över handen som hejdar sig i stöket och stryker en kind. Den smak

2017 blev året då en försvarlig del av livet ställdes på öronen. Det trygga, vana stiltjet som varit vardagen i många år innan dess blev plötsligt ett hav i full storm, för M (och hennes omgivning) att försöka bemästra i typ optimistjolle, som det kändes. (och nånstans här släpper jag båtreferenserna, eftersom jag ändå inte kan fler) För en trygghetsknarkare som undertecknad är förändringar nästan alltid läskiga, om de inte är små och/eller ordentligt förutsägbara. Men 2017 jobbade varken med finlir eller säkerhetsbälte. Nope, stora och oväntade penseldrag var årets grej. Istället för nya tapeter blev det ett nytt hem. Istället för nytt husdjur, total familjeombildning. Jobbet bytte plats inte bara en, utan två, gånger. M blev deltidsstudent och bostadsrättsägare. Chefer och vänner försvann, superhjältar dök upp. Och oj, så det har känts. Ända in och hela vägen ut. För om känslorna här på insidan med tiden spätts ut och blivit milda i sina nyanser, som pastellfärger, så har det