Fortsätt till huvudinnehåll

Carpe diem

.
Fånga dagen. Jo, det är väl gott så. Men jag är värdelös på detta. Jag mår som bäst när jag lever en bit in i framtiden med blicken i fjärran. När sommaren och höstlängtan är slut börjar jag genast drömma om snö och jul. Bara som exempel. Aldrig nöjd. Ska jag kapitulera inför detta eller öva mig på något annat sätt att hantera tillvaron?


Igår var det iallafall storstädning som gällde. Med dammsugaren i högsta hugg och V i hasorna bearbetade jag systematiskt alla golvytor i rucklet. Till slut närmade sig huset ett tillstånd som med lite god vilja skulle kunna kallas " i ordning". Nöjd klev jag in i duschen och där stod jag när gästerna, d v s mor med tillhörande sambo anlände. Till kvällen bjöds det en liten dos alkohol till maten. Hannas lime/lakrits-cider är att rekommendera. Läskigt god i ordets alla bemärkelser. Sedan skulle monstertv:n förstås visas upp. Just nu äger hushållet T bara en enda högupplöst film och det råkar vara Rambo (2008). En film som inte på något sätt representerar vår filmsmak i övrigt. Jag är inte så bevandrad i genren krigsfilm, men denna var något av det värre jag sett. Blod och kroppsdelar skvätte filmen igenom. Explosioner, eld samt en åldrad Stallone vars största skådespelarinsats var att tugga lite med käkarna och se arg och/eller svår ut. MEN han gjorde det i HD-kvalitet. Jag höll på att somna flera gånger och det var inte bara ciderns fel.

Idag har jag bakat bullar och blåst upp ballonger till lille brors kalas. Nej, han är inte 7. Han fyllde 26 år igår, men ska det vara så ska det vara. Ordnar man inte sitt kalas själv, får man nöja sig med det man får.

Barnen har följt med mormor och E till ett annat födelsedagsfirande på förmiddagen, så huset är tomt så när som på jycken. G har förbarmat sig över Zafiran, som behövde befrias från några lager smuts. Som vanligt när jag får en massa ensam tid blir jag lite vilsen. Huset är städat och bullarna ligger på bänken och doftar. Vad ska jag göra nu? Det är ju den här tiden jag längtar efter och önskar mig. Vad ska jag göra med den?

Jag tar mig en bulle och funderar på saken.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag ville också vara med på kalaset. 42 mil är jävlarimig för långt ibland.

//lillsis
Anonym sa…
Sluta kalla ditt hus för ruckel! Basta!
Unknown sa…
Sluta basta, ditt ruckel.

Populära inlägg i den här bloggen

Låta bli

Gör du också så bland? Blir hängande i tanken vid ett ord eller uttryck. Tänker det, smakar det, gång på gång tills det ömsom helt tappar sin betydelse, ömsom blir helt obegripligt, en liten samling bokstäver och ljud bara. Ibland tar de ett sånt varv med mig, orden. Och det blir den omväg som behövs för att jag ska förstå. Tror att det är därför jag tycker så mycket om dem. Orden. En stund den här sommaren tänkte jag på att låta bli. På hur ofta jag inte låtit bli. Hur jag har mixtrat, donat, grejat, pressat, skruvat, puttat, övertalat och krumbuktat för att få livet/mig själv/någon annan/något annat att röra sig i den riktning jag uppfattat som den rätta. Och hur det ganska ofta skavt och skevat och hur jag ändå fortsatte. Det går att streta på ganska länge om en bara tittar åt rätt (fel?) håll. Inte sällan har mitt arbete också handlat om att baxa tingens ordning i andra riktningar än dit de själva vandrat. Kanske går det att kalla mig både envis och tjurskallig till följd av dett

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

Vi spelar Uno

. Vi har en uppsättning Uno-kort som bröderna T har upptäckt i dagarna. När de lärt sig att man inte bara kunde a) sortera korten i färghögar b) sortera korten i sifferhögar c) sprida ut korten över hela golvet d) kasta korten på varandra, utan också spela med dem, blev förtjusningen stor och nu förgyller vi nästan varje kväll med en liten omgång Uno. Spelet startar med att någon ska blanda. Det blir oftast G eller jag, eftersom erfarenheten säger oss att de flesta korten hamnar på golvet om någon annan blandar. Sedan delas korten ut. Sju till varje spelare. Det finns en risk att någon av de yngre spelarna bryter ihop och gallskriker om de får färre kort, så det gäller att räkna noga. Rättvisa är viktigt. Sedan börjar spelet. V blir oftast arg först. "Titta inte på mina kort!" gastar han tjurigt, med underläppen utskjuten som någon slags stötfångare. Och det spelar ingen roll hur många gånger föräldrarna berättar att det är svårt att inte titta på hans kort när de ligger