.
Jag har ett något komplicerat förhållande till programmet Idol. Min officiella, politiskt korrekta hållning är att det är kvalificerad strunt-tv som endast syftar till att tjäna pengar på företrädelsevis ungas popdrömmar och behov av idoldyrkan. Den enda säsong jag faktiskt tittade på, var den då Daniel Lindström vann. Stolt som en tupp deklarerade jag från den första sekunden av hans första audition, att där hade vi vinnaren. Så blev det också, och Daniel har en plats i mitt hjärta ännu, även om just hans hjärta ledde honom ner i De Oformligt Banala Texternas Träsk, ur vilket han inte verkar komma tillbaka. De efterföljande säsongerna har jag följt med vuxen distans, lite nonchalant tyckande i bakgrunden. Och jag blir fortfarande illamående när jag tänker på hur mycket kosing stora tv-draken hivar in på kidsen, både de i och vid rutan.
Men om sanningen ska fram bor det en liten sångdiva i mig och om jag bara lät henne komma fram skulle hon förmodligen erkänna att hon vill klösa ögonen ur varenda liten guldlockig popsnärta i det där programmet och sedan ta hennes plats. Och den enda frågan som gnager henne är: hur långt hade jag kommit? I hemlighet fantiserar jag om hur mycket svenska folket hade älskat mig? (Det troliga svaret är: inte så särskilt. Jag sjunger rent och ibland till och med bra, men jag sjunger trist.)
I år finns det dock något annat som oväntat väckt mitt svala intresse för Idol till liv. Han heter Lars. Figuren som högaktningsfullt fiser programidén i ansiktet och samtidigt har begåvning så att det pyser ur öronen på honom. Jag älskar hans musik (hans egen vill säga. Spana in: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=130629141), hans pillemariska leende och hans, till synes, orubbliga lugn. Och det mest underhållande är Idol-väktarnas reaktioner på honom. Martin Söderström har formulerat det jag tänker. Läs det här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/idol2008/kronikorer/article3681840.ab
I helgen hade vi två-årskalas. Det blev en överdos av fett, släktingar och socker och ovanpå det lite slagsmål om de nya leksakerna som i princip alla var röda och i form av Blixten McQueen:
Söndagen kom och då gick jag på promenad i frosten med några utvalda släktingar och G:s kamera. Då blev det så här:
Jag har ett något komplicerat förhållande till programmet Idol. Min officiella, politiskt korrekta hållning är att det är kvalificerad strunt-tv som endast syftar till att tjäna pengar på företrädelsevis ungas popdrömmar och behov av idoldyrkan. Den enda säsong jag faktiskt tittade på, var den då Daniel Lindström vann. Stolt som en tupp deklarerade jag från den första sekunden av hans första audition, att där hade vi vinnaren. Så blev det också, och Daniel har en plats i mitt hjärta ännu, även om just hans hjärta ledde honom ner i De Oformligt Banala Texternas Träsk, ur vilket han inte verkar komma tillbaka. De efterföljande säsongerna har jag följt med vuxen distans, lite nonchalant tyckande i bakgrunden. Och jag blir fortfarande illamående när jag tänker på hur mycket kosing stora tv-draken hivar in på kidsen, både de i och vid rutan.
Men om sanningen ska fram bor det en liten sångdiva i mig och om jag bara lät henne komma fram skulle hon förmodligen erkänna att hon vill klösa ögonen ur varenda liten guldlockig popsnärta i det där programmet och sedan ta hennes plats. Och den enda frågan som gnager henne är: hur långt hade jag kommit? I hemlighet fantiserar jag om hur mycket svenska folket hade älskat mig? (Det troliga svaret är: inte så särskilt. Jag sjunger rent och ibland till och med bra, men jag sjunger trist.)
I år finns det dock något annat som oväntat väckt mitt svala intresse för Idol till liv. Han heter Lars. Figuren som högaktningsfullt fiser programidén i ansiktet och samtidigt har begåvning så att det pyser ur öronen på honom. Jag älskar hans musik (hans egen vill säga. Spana in: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=130629141), hans pillemariska leende och hans, till synes, orubbliga lugn. Och det mest underhållande är Idol-väktarnas reaktioner på honom. Martin Söderström har formulerat det jag tänker. Läs det här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/idol2008/kronikorer/article3681840.ab
I helgen hade vi två-årskalas. Det blev en överdos av fett, släktingar och socker och ovanpå det lite slagsmål om de nya leksakerna som i princip alla var röda och i form av Blixten McQueen:
Söndagen kom och då gick jag på promenad i frosten med några utvalda släktingar och G:s kamera. Då blev det så här:
Till slut kan man konstatera att jag verkar ha någon slags inbyggd svaghet för män som heter Lars. Både Eriksson, Winnerbäck, Lindh och Demian går hem. Dessutom bär även G namnet.
Vi ses!
Kommentarer