M & pojkarna

. Det är där jag vill vara. Mittemellan, lagom, med någon form av sinnesro. Men de senaste 10 dagarna har bara bjudit på ytterligheter. Vissa stunder vill jag helst bara krypa ihop i fosterställning och gråta, när det känns som om förväntningarna och kraven radas upp i massor. Andra är jag fylld av kraft och stolthet för den fantastiska chans jag fått och för alla spännande processer jag kommer att få uppleva. Jag tror det är läge att bita ihop tills pendeln svänger något mindre vidlyftigt och jag kan sortera intrycken lite och få fason på tillvaron. Som tur är är jag inte ensam. Jag har ju arbetskamrater. Och kaniner. Ikväll sitter jag och småtestar vårt nya web-baserade journalsystem medan jag väntar på att ge ännu en vampyrserie en chans. Jag gillar sådana. I somras följde jag Being human , fastän det inte var särskilt bra alls. Ikväll är det True Blood som startar. Om jag inte kollapsar i sömn innan 22, ska jag se det. Mer huggtänder åt folket! Over and out!

. Ibland kan det bli lite mycket. Det är det nu. Nytt jobb i ny stad med nya människor, nya arbetsuppgifter i nya lokaler. Mitt huvud har precis tillräckligt med utrymme för att inte riktigt orka ta in allting. Hela förra veckan kom jag hem, sa hej till familjen och knallade sedan ut på baksidan för en halvtimmes kaninterapi för att låta hjärnan slappna av. Med näsan i en ullig Doris-päls blir jag lugn och vågar tro att jag kommer klara av saker och ting igen. Detta trots att båda ulltussarna lämnat några rödstrimmiga minnen på mina nyckelben när de gjort en och annan skrämd rivstart. Kaninklor kan vara väldigt vassa. Aj. Det tar fruktansvärt mycket energi att lära känna nya människor. Jag frågar och lyssnar och försöker skapa en mental karta av mina nya kollegor, samtidigt som jag försöker presentera mig själv på ett någorlunda rättvist sätt. Inte undra på att jag är tom som ett lönekonto den 24:e när jag kommer hem. Och hjärtans trött. Imorgon och på onsdag ska jag dessutom försöka m

. De senaste dagarna har jag haft svårt med fokuseringen. Det kanske är tur: jag har varken hunnit bryta ihop för att jag lämnar älsklingsskolan eller bli nervös för premiären på nya jobbet imorgon. Och det är ju fullt naturligt att man är lite disträ när man väntar tillökning. Tankarna kretsar mer kring ordnandet av sovplats och utrustning till den nya, än vad som händer runtomkring en. Nej, jag är inte gravid och jag tänker inte bli det heller. Anledningen till att jag varit uppspelt som en 10-åring senaste veckan är de här två: De är syskon och heter Doris och Sture och är så söta så att man nästan svimmar. Idag har de flyttat in i en bur på vår tomt och de verkar redan trivas. Jag har stått med näsan vid gallret mest hela eftermiddagen och beundrat dem. Jag är uppenbarligen väldigt svag för små ulliga djur. Jag återkommer om hur min relation med Doris och Sture utvecklas. Nu ska jag ladda upp inför nya jobbet! God natt!

Den här veckan har jag jobbat på älsklingsskolan för sista gången. När jag vred om nyckeln i låset till vårt rum var det som att låta fötterna glida ner i ett par slitna, väl ingångna, gamla skor. Så bekvämt och välbekant. Avslappnat och naturligt. Visserligen ligger det något klart onaturligt över en skola utan elever, men jag har vant mig även vid denna atmosfär under de lov jag jobbat. Två inställda utbildningar gjorde att hela den här veckan mest bestått i att skrota omkring i allt det välkända och säga tack och hej. Veckan kändes oändlig i måndags, men nu när fredagen är slut är jag mycket tacksam för varje minut. Jag tror att jag blev klar med H-skolan. Jag har vuxit ur skorna. Icke desto mindre har en stor tomhet infunnit sig ikväll. Plötsligt känner jag mig lite hemlös. Jag har lämnat stigen jag kände till och traskar fritt i det okända. Hoppas jag snart hittar någon annanstans att bo. Ett par nya skor. Som inte skaver för mycket.

. Sommarlovets näst sista kväll. Jag bestämmer mig för att sammanfatta ledigheten i reklampauserna i "The Pianist", som för övrigt är en riktigt bra (men deprimerande)film. Sommaren 2009 kommer att gå till historien som den sommar då: ¤ jag lärde mig den bittra vägen att jag ej är, eller någonsin kommer att bli, någon snickare. Mitt projekt att inreda lekstugan till en lämplig vinterbostad till kaniner har resulterat i ofantliga mängder krokiga spikar samt inköp av de bredaste lister som fanns att tillgå. Tummen mitt i handen är bara förnamnet. Trots detta visar jag stolt upp snedspikningarna för alla som kommer hit. Det är lite "Ära vare Gud i höjden, den här har jag gjort i slöjden!" över det hela. ¤ familjen T slog rekord i svennebanansemestrande: Ölands djurpark, Smultronstället, Hamnen i Motala, Askersunds hembygdsgård, Busfabriken i Norrköping, Liseberg, Sommarknäppen i Vadstena, riddarspel i Ekenäs. ¤ jag lyckades klämma en geting i armhålan. ¤ jag och syskon

. En kväll i augusti ligger jag i mitt varma sovrum och tänker. Jag tänker på att människan är en konstig skapelse som frivilligt spänner fast sig i ett vidunder av metall och plast för att bli kastad/svingad/snurrad under ett par minuter. Dessutom betalar somliga individer en icke oansenlig summa för detta, varvat med timslångt köande. Ja, jag har varit på Liseberg. Och, ja, det var fruktansvärt roligt. Jag vet inte varför, men jag älskar att åka karusell, runt, runt, framåt, bakåt, upp-och-ner. Jag skrattar och skriker på ett vis jag aldrig gör i andra sammanhang. Och däri består väl själva poängen. I år upplevde jag Liseberg tillsammans med G, mammas sambo och deras bekante, men framförallt med mamma. Vi har en liknande inställning till åkattraktioner: ju högre och snabbare desto bättre och sluta aldrig skrika. Med ömmande fötter och träningsvärk i smilgroparna avslutade jag och G dagen med varm choklad på Avenyn, där jag sakta hämtade mig från dödsångesten i Uppswinget (här till vä