M & pojkarna

Det är nästan exakt ett år sedan jag spillde ut några ord här senast. Antar att det gör mig till en av världshistoriens mesta långsamma och trista bloggare. Och så får det vara. Någonstans i livet tror jag en behöver något fullständigt kravlöst. Här är det för mig. Ska jag sammanfatta 2015 i ett ord får det bli: flytta. I våras hittade vi ett annat hus, en knapp mil från Rucklet och trots att det blev alldeles för dyrt och var (och är) alldeles för vitt, köpte vi det. Vi hade ångest så vi mådde illa, men vi skrev på ändå. Sedan använde vi varje trick vi kunde för att få Rucklet att framstå som ett palats och se, det var visst några som gick med på det tillräckligt mycket för att köpa det av oss, så i vinter är det de som får dra på sig raggsockorna när det blåser. Jag har inte alltid varit så rättvis mot Rucklet, så det är kanske på sin plats med en ursäkt. Förlåt, gamla Rucklet, för alla gånger jag svor över skeva fönster, dragiga golv och oändliga gräsytor att klippa. Du gjorde