Möte med mr Mus

Höst och eftermiddag i familjen T:s högborg. Jag kommer hem med två dagiströtta knattar. Vi väller in i hallen med väskor, ytterkläder och leriga skor. Du som följer bloggen vet att slottet Ruckel inte står så högt i kurs hos mig för tillfället, men denna eftermiddag är ett undantag. Solen står lågt och sträcker sig långt in i köket och vardagsrummet. Allting liksom gnistrar och badar i det varma gula. Jag väljer att bortse från damm och hundhår och tycker det ser riktigt trivsamt ut. Barnen rusar in och begraver sig i legolådan. Jag öppnar en försändelse från Försäkringskassan och får då två pappersflärpar över. Öppnar skåpet under diskbänken för att förpassa dessa och där sitter han. Mr Mus i egen hög person (eller gnagare kanske? Är lite osäker på tituleringen här....). Han glor på mig med små pepparkornsögon. Nosen är som ett knappnålshuvud och öronen marsipanrosa. Han sitter blick stilla och jag ser hur han hoppas att jag inte ska se honom. Längst ner i sophinken sitter en liten, ljusbrun varelse och önskar att han hade händer så att han kunde knäppa med fingrarna och försvinna. Jag står kvar. Fånglor tillbaka och inser att jag bara tycker att han är söt. Inte någon äcklig inkräktare. Bara söt. Efter en kort stund bryts vår trans. Jag viftar lite med pappersflärparna som för att markera att han är avslöjad. Mr Mus rycker till och hade jag talat musiska hade jag hört honom säga: Oj! Sorry! Ja, jag skulle just gå! Hej pårej! En sekunds prassel senare är han borta.

Ja, jag vet att jag är svårt Disney-fierad. Djur resonerar inte så, de tänker inte och i utsatta situationer reagerar de instinktivt. Men jag har haft tamråttor som husdjur och tyckte att jag blev kompis med dem. Och nu har mr Mus och jag en relation och jag kan inte förmå mig att sätta dit en fälla. Vad gör det om han äter av det vi slängt? Möjligen kan jag sträcka mig till en sån där mojäng som sänder ut någon form av ljud som möss inte gillar. Jag är nämligen inte säker på att jag skulle uppskatta om mr Mus bjöd in mrs Mus, faster Mus och alla 75 kusinerna Mus på fest hemma hos oss. Även om vi nog kastar matrester som skulle räcka till alla.

Syster F i staden-alldeles-för-långt-bort har nyligen skaffat två råttdamer till sällskap. Detta faktum har säkerligen påverkat min reaktion i mötet med mr Mus. Gnagare är underskattade som husdjur. Tamråttor t ex är sociala, tåliga och aktiva djur som gärna sitter på axeln och umgås när som helst. Jag har själv haft två stycken: http://mochpojkarna.blogspot.com/2007/11/rttor-mnniskor.html

Förutom att konversera med och om gnagare har jag senaste veckan besökt min före detta hemstad Örebro. Där var allting bekant och obekant på samma gång. Maten på favoritrestaurangen smakade precis som förut, fast inte riktigt. När det blir så där konstigt i huvudet brukar jag trösta mig med att det säkert är utveckling som känns så. Örebro är vackert. Slottet, ån och Stadsparken. För mig är staden också för evigt förknippad med så mycket fantastiskt: min utbildning och examen, min största förälskelse någonsin, mitt första barn, min första hund, min första egna lägenhet (inte nödvändigtvis i den här ordningen). Jag gick omkring och njöt och har jag tur så lärde jag mig någonting också.

Till sist vill jag lägga till en hyllning till världens charmigaste katt, Charlie, som fick sluta sina dagar i veckan, 13 år gammal.

Må himlen erbjuda dig evig tillgång till mjukmat och pösiga skinnsoffor!