M & pojkarna

Hösten kommer alltid så lägligt efter sommaren. Lägger en sval, tung filt av trygga rutiner över semesterns hetta och dekadens. Lugnar ner och styr upp. Reder ut och riktar in. Som en lätt vemodig omstart. "Men, stopp! Våren!" invänder du. "Det är väl ändå då det börjar om?" Jomenvisst. Sätt fingret var som helst på cirkeln, så har du din början och ditt slut där om du vill. För mig hamnar den här. Det allra vackraste har inte kommit än, det väntar bland träden. Min nya höst är så full av uppgifter att sömnen redan slutat komma i tid. Men medan jag väntar kan jag ligga här och lyssna på regnet. Ett stilla pickande mot rutan och lite sus i stupröret. Jag tänker på hur tyst regnet skulle vara om det aldrig träffade fönstret eller nådde röret. Skulle det ens vara regn om det liksom bara blev hängande i luften? Nej, jag tror det behöver träffa på annat för att höras, märkas och definieras, inte olikt oss människoapor. För vad är vitsen med en hög nybakade bullar, om