M & pojkarna

. Nu är det lite tomt. Lilla huset har visats för andra gången och vi var inte där. Jag kommer inte bo bakom den putsade fasaden och inte mata de små skäggiga getterna. Ett litet vemod har sänkt sig över M, men snart hoppas jag det vänder till lättnad. Mitt i min lilla sorg finns också en liten glädje. Jag har återerövrat tvättstugan! Trots febrig blick och kli i halsen har jag ikväll dammsugit och våttorkat bort byggdammet och flyttat in igen. Numera bor även min samling av Ior-prylar där. Ingen ska komma och säga att jag inte har en högst personlig tvättstuga! Tids nog kanske jag till och med vågar publicera bildbevis på härligheten här, men än så länge får du tro mitt ord. Nu återstår att välja någon snajdig vinylmatta till köket, som de trevliga och ständigt försenade hantverkarna ska få pula dit och sedan kanske Hemmet känns som ett hem igen. Igår gjorde jag ett litet tröstköp också. Allt som oftast har jag något ärende "nere på byn" i Lillort. En ny ljudbok på bibliotek

. Igår befann sig en man i Linköping. Han hade en uppgift: att underhålla 11 000 människor. Han gjorde det. Han hade kunnat gå ut på scenen och bara stå där och vi hade älskat honom ändå. Mannen är Lars Winnerbäck och jag stod där bland de 11 000. Jag skippar flosklerna, jag tror du fattar ändå. Han ägde. Kvällen startade ljumt med feta pommes och aioli tillsammans med bror med tillhörande vän. Cissi och Nour underhöll, men vi hörde inte mycket av det. När jag traditionsenligt köpt ett nyckelband närmade vi oss scen 2 och Emil Jensen. Han fick mig att le ett par gånger. Miss Li kämpade hårt med en trögstartad publik. Sofia Karlsson äntrade scen 1 som en korsning mellan Ronja och Tingeling och var väldigt informativ vad det gällde hur långt alla bandmedlemmar rest för att vara med på konserten. Som att de gjort någon slags uppoffring genom att komma till Linköping. Jag fattade inte, men det var vackert, det de framförde. Vid nio gick han på och resten är historia. Jag skrek, dansade, a

. "Du är söt, men hon är sötare". Ungefär så kan man sammanfatta gårdagen. Jag hade med mig min syster till jobbet, till alla hormonstinna högstadiepojkars stora lycka. Kommentaren fälldes dock av en ung dam som nog kände en viss lojalitet gentemot mig och därför försökte förhålla sig någorlunda diplomatisk till situationen. Snällt. Och sant. Annars var det som vanligt lite knepigt när man sammanför två olika delar av sitt liv. Skulle jag vara syster M eller ungdomsstödjare M? Jag tror det gick hyfsat, d v s både syster F och arbetskamraterna och kidsen verkade känna igen mig. När jag själv var i tonåren och för första gången presenterade en ny pojkvän hemma var oftast inte problemet hur han skulle sköta sig, utan hur jag (och min pinsamma familj) skulle göra det. Hur ska man lyckas sammanföra två bilder av sig själv utan att göra bort sig åt något håll? För det mesta slutade dessa tillställningar med att mina söta småsyskon satte på videon och visade M, 4 år, iförd endast

. Bloggens ettårsdag (14 augusti) passerade obemärkt härhemma. Egentligen borde jag nog ha skrivit ett extra utsökt inlägg då, men det är ju inte alltid andan faller på när man befaller den. Orättvist mot bloggen att inte fira, men sådant är väl livet, även för en blogg. Den förtjänar dock viss respekt för den har en klar terapeutisk funktion för mig. Dels kan jag lägga ifrån mig lite tankar härinne, så att de inte tar en massa plats i mitt trånga huvud, dels får jag titt som tätt någon rar komplimang här eller IRL och kan leva lycklig på den en stund. Och uppenbarligen tar det tid innan jag tröttnar på att skriva. Just idag är det inte rättvist i världen. I Georgien krigar de. Jag har inte haft engagemang nog att förstå varför och krigsbilder i nyhetssändningar får mig att må illa, så jag är inte särskilt insatt. Dock kan jag med säkerhet säga att det inte är rättvist. Inga människor förtjänar krig. Inte ens de som startar det. Jag har dessutom åter fått bekänna mig som idrottsintress

. Jag har hört att man utvecklar sin hjärna när man gör saker på nya sätt. I vår familj har jag huvudansvaret för gräsklippningen. Den går ju med lite fantasti att variera genom att man börjar på olika ställen, kör fram- och-tillbaka eller runt-runt eller med eller utan uppsamlare. Igår hittade jag en parameter till man kan byta ut för nya spännande effekter. Jag traskade glad i hågen ut i garaget och tankade omsorgsfullt min Honda innan jag satte i gång. 20 grader varmt, växlande molnighet och en frisk vind över fältet. Perfekt. Med Henning Mankells Kinesen under hörselskydden började jag klippa av hjärtans lust. Nåja, jag klippte iallafall. Drygt halvvägs slår det mig plötsligt hur mörkt det blivit. Jag tittar upp och upptäcker att himlen står svavelgul och asfaltsgrå över mitt huvud. Men inga hotfulla moln vid horisonten kan få fru Måste-få-det-gjort att ge upp ett projekt i trädgården. Strax stod blixtarna och regnet som spön i backen runt mig. Jag klippte oförtrutet. Min enda eft

. För en dryg vecka sedan begav jag mig till Gnesta. Med nyinhandlad top och rödmålade tånaglar kände jag mig rätt så piffig. Ända tills lillsis och P (ej bror denna gång) intog mammas Ford. Brevid två brunbrända, 23-åriga amazoner kunde inte den mest blommiga halterneck i världen rädda mig. Men, till Gnesta kom vi, och så småningom även till Gröna Lund. Jag är säker på att E (inte sonen utan mammas sambo) gillade bilunderhållningen som bestod av Disney-klassiker framförda av trion M, F och P. Rörande vackert. "När jag var ett vårtsvinsbaaaarn" ylade P (som i Pumba, så likt var det!). Jag hämnades mest för att jag fick ha en eklist över axeln hela vägen till Stora Huvudstaden. Sen åkte vi. Ack, vad vi åkte. Och skrek. Vi inledde med Tekopparna och skrek så att publiken förmodligen trodde vi var fulla, höga eller utvecklingsstörda. Med paus för hamburgare följde sedan Vilda Musen, Vikingen och Popexpressen i rask takt. så långt inga problem. Men jag sneglade på Fritt Fall och