M & pojkarna

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell

. Från min plats vid datorn har jag utsikt över ett ärkevintrigt landskap. Träden är gräddspritsade och vår utelykta har en präktig ryssmössa av fluffigt vitt. Det går inte att kämpa emot längre. Julstämningen smyger sig på mig i samma takt som kylan kryper upp i mina ben via tårna. Att vistas stillasittande i vårt hus utan tofflor är ICKE att rekommendera. Iallfall inte när huset är omslutet av ett halvmetertjockt snötäcke. Det är så tyst och rent och vackert där utanför. Härinne är det Musikhjälpen på radion, dammråttor i hörnen och allmän tentaröra på skivbordet. I år skickar inte familjen T några julkort. Barnen har inte tålamod att tillverka så många som vi behöver och varje år glömmer vi någon viktig människa. Så alla älskade släktingar, vänner och kollegor: julen 2010 skriver jag vår julhälsning här: Se till att använda julen till att krypa intill varandra och gömma er för det kalla vita och mörka svarta utanför. Och när glöggen bränner vid, skinkan blir för torr och knäcken för