M & pojkarna

. Man väljer inte sin släkt, sägs det, och det är väl sant. Men man väljer ju hur man tar hand om dem. Och jag tror faktiskt inte att jag valt andra människor att ha blodsband med, även om jag haft chansen. Somliga av dem kan reta mig röd och andra göra mig illa ibland, men aldrig någonsin skulle de titta bort om jag verkligen behövde dem. Låt mig få illustrera. Kvällen innan julafton hade jag städat mig själv till ett vrak och envisades ändå med att ge mig på att baka en (för mig ny) kaka. Jag stod stolt vid spisen med en "det här är ju inte ett dugg svårt"-min och rörde i kolasmeten och sen "skjuss" in i ugnen med äggklockan ställd. Barnen var på väg att landa i sina sängar, granen stod klädd och jag började känna mig tillfreds med livet och julen, trots att jag inte skrivit ett enda rim ännu. Men en gran är ju inte riktigt färdig om den inte ackompanjeras av en julbock. Jag tipptappade nerför källartrappan och började vispa runt i röran som kallas vårt förråd. Oj

. Så var det juldagskväll 2011. Stormen Dagmar sliter och rycker i huset och jag sitter vid tv:n och tittar på en krokryggig tant och hennes kor . Det nyper i hjärtat av det. Av glädje att människor fortfarande vågar och kan leva precis som de tycker är bäst för dem. Och av sorg för vad somliga tycker är bäst för dem. Vi är mitt uppe i den goda julen, men jag känner mig ganska färdigfirad redan ikväll. Igår sprang julafton förbi med skinkaköttbullargrötkalleankatomtepaketchoklad i ett enda virrvarr. För sjätte året samlade jag (nästan) alla mina älsklingsmänniskor samt två rosettprydda hundar omkring mig och gjorde allt det där som man ska. Inte en enda sekund gladdes vi åt Jesu födelse. Istället åt vi obscena mängder kött, socker och fett, läste dåliga rim och förfasades över mängden julklappar. Tomten kom och gick och lurade nog barnen även detta år. Och den allra finaste klappen var varken påkostad eller inslagen: en fastertitel till mig och min syster lagom till midsommar. Tack, m

. Inte förrän igår blev den där hundburen såld. Men det är knappast därför bloggen har stått tom så länge. Kanske har jag under de senaste veckorna fått utlopp för mitt ordkreerande på ett annat ställe. Alfapet i mobiltelefonen är grejen här just nu. Att få bli upprörd över "redutt" och "sch" som godkända ord är en skön kontrast till alla barnbekymmer jag läser och hör på jobbet. Wordfeud kommer inte att göra samhället bättre, men det underhåller. Nu har jag dessutom dragit med mig maken i fördärvet, men än sen då! Några brokiga veckor har passerat sedan jag satt vid det här tangentbordet senast. Jag har bland annat fått utstå ett enormt stresstest på jobbet: en kollega blev sjuk och lämnade över sin 1,5 timme långa föreläsning utifrån ett för mig tämligen obekant material, till undertecknad. Jag tog på darriga ben över scenen efter en av Sveriges främsta experter på området. Hans föredrag blev dock ett töcken för mig. Jag har aldrig, jag upprepar ALDRIG, varit så n

. Ingen kan sjunga mig lika varm och mjuk som Lasse kan. Ikväll fick han ett välförtjänt tack för sin musik av SVT. Det är något med hans truliga, motsträviga person och den där blicken som gömmer sig. Kanske har han en särskild plats hos mig för att han påminner om några av de tonåringar som jag mött, inte vet jag. Men han och hans musik kan trösta mig ur nästan vilket elände som helst. Tack, Lasse, från mig också! Efter en arbetsintensiv inledning på veckan har jag av slutat med en fyra dagar lång, välbehövlig ledighet. Tack för det! Om det nu kan räknas som ledigt att dela hus med två livsglada, men trätsugna pojkar. Min äldste verkar ha hamnat i någon slags rekordtidig pubertet vid sju års ålder med en attityd som puttar mig lite för nära och ibland rakt över tålamodsgränsen. Den yngre förgyller sina föräldrars tillvaro genom att demonstrera en utsökt, selektiv dövhet, som effektivt sorterar bort varje replik vars innehåll skulle kunna innebära någon slags ansträngning från hans s

. Jag möter september i år, fattigare på husdjur, men rikare på erfarenheter. På mindre än en vecka krympte familjens fyrbenta skara från fyra till en. Herr M Pudel stal en lekstund med systrarna Kanin och det tålde de sorgligen inte. Nu vilar de under ett träd i skogen, istället för att skutta på vår gräsmatta. Så nu får Molle stå för pälsen i vår familj. Iallafall för ett tag. Just nu är jag lite för medveten om hur det känns att bli av med ett husdjur för att känna mig frestad att skaffa ett. Till hösten hör också skolstart och följaktligen har min äldste son börjat Ettan. Skolpojke på riktigt alltså. När jag hämtade honom efter första dagen så han mig djupt i ögonen och sa allvarligt och högtidligt: mamma, jag har LÄXA. Jag tänker passa på att njuta medan han fortfarande tycker att LÄXAN är veckans höjdpunkt. Jag är nämligen ganska övertygad om att det är en uppfattning som kommer att ändras. Men än så länge glittrar det i ögonen när det ska övas på bokstäver och räknas. Och bredvi

. På hösten för tolv år sedan köpte jag en ny vän hos en uppfödare inte så långt ifrån där jag sitter nu. Han var då åtta veckor gammal, hade små, knappnålsvassa tänder, ett nästan lika vasst humör och ett outtömligt energiförråd. Min nya sambo charmade snart hela grannskapet: stor som ett marsvin, men med pondus som en schäfer. Och det första året livnärde han sig mest på (mina) gosedjur, glasögon, fjärrkontroller och skor. Dyrt blev det. Sedan dess har vi hängt ihop S och jag. Han var min första familj. Med åren blev vi flera och S har motvilligt accepterat både en ny husse, två mänskliga småbröder, ett gäng gnagare och nu till slut en odräglig storpudel. S har i sann terrier-anda aldrig låtit någon köra med honom. Antingen har han bestämt eller också har han morrat tills han fått bestämma. Och han var min bästis från dag ett fram till idag. Men nu är det slut. Inget mera tjafftjaffande över köksgolvet. Aldrig mera kissnödiga bjäfs vid dörren. Inga flera kelsugna krafs på ar

. Idag har jag målat två garagedörrar. Det blev en smått meditativ upplevelse. Det är något stilla rogivande med att måla. Att låta hjärnans enda bekymmer vara hur mycket färg som ska vara på penseln och att långsamt se något blekslitet bli nyblankt igen. I bakgrunden hade jag en hel maskinpark som skapade ett slags soundtrack: grannens gräsklippare, åkerns skördetröska och nybyggarnas grävmaskin. Brum och surr runtom. När jag stod där, slog det mig att jag målat den där porten förut. Så länge har jag varit på samma ställe nu. Det är inte dåligt för att vara ett fladderhjärta som jag. Förra gången var det bruna dörrar som blev röda och jag fick akta min gravidmage som ständigt ville lägga sig i färgen. Då var vi bara hälften så många invånare i huset, knappt. Det är fem år sedan. Så många saker som kan hända på fem år. De sakerna kom ifatt mig där vid färgburken. Jag stod där med en kladdig pensel i näven och kom på hur fånigt lycklig jag egentligen är. Och hur sällan jag tänker på det

. Hjärtat är underligt tungt idag. Jag släpade runt det och gräsklipparen över tomten med norsk sorg sprutande rakt in i öronen via nyhetsrapporteringen på P1. Trots att jag förväntas vara någon slags proffsempatiker brukar jag tåla mediamangling av katastrofer och våld; de brukar bara kunna rispa mig på ytan. Men denna gång gör det ont ända längst in. Någon stal en massa liv igår. En massa liv och en massa trygghet. Och här sitter jag vid ett skrivbord och vet inte vad jag ska göra mer än att låta tårarna fylla ögonen och känna stolthet över den totala friheten från hämndlystnad i alla norska uttalanden. Jag vaknade trött idag, för den oändliga Norge-sorgen ackompanjerades av åska inatt. Och redan innan frukost hörde jag många skrämda Oslo-bor uppgivet konstatera att språket inte räcker till för att berätta hur det känns och är i Norge idag. Först här vid tangentbordet förstår jag. Jag upptäcker att jag inte heller äger orden för att beskriva människans allra grymmaste sidor. Det spek

. Den 24 juni 2011 var en stor dag för mig, en ännu större för min bror och hans fina dam. Igår blev de man och hustru i en vit kyrka i ett sommargrönt Östergötland. Bland blåklint, prästkragar och tårögda släktingar sa det ja till varandra på självaste midsommarafton, samma dag som de, tidigare år, både träffades och förlovade sig på. När min syster stod vid deras sida vid altaret och sjöng var jag förmodligen norra Europas stoltaste storasyster. Mina syskon och min nyblivna svägerska är inte bara vackra, de är begåvade också. Utanför kyrkan väntade en regnpärlad Mercedes med en mäkta stolt far (brudgummens) och det fanns så mycket kärlek i luften att det (nästan) inte gjorde någonting att det blåste snålt i alla blommiga kjolar och uppsatta hår. Sedan åt vi middag i många timmar vid en glänsande sjö och hyllningarna ville aldrig sluta. Och festens huvudpersoner förtjänade varje minut. Jag är övertygad om att brudens far gjorde ett riktigt antagande när han avslutade sitt tal med &quo

. Tiden går fort när man har roligt. Bloggen står still när jag har mycket att göra. Senast jag skrev var det maj, mors dag och skir grönska i skogen. Sedan dess har det hunnit vara torka som gjort vår gräsmatta till savann och nu några dagars regntid som gjort den till djungel. Jag har inte bestämt mig för om jag vill att det ska sluta regna imorgon: i sånt fall måste gräsklipparen fram ju. Pust. Sedan sist har jag hunnit bli ett år äldre också. Efter firandet åt jag chokladtårta varje dag i en vecka, eftersom kalasdeltagarna blev något färre än förväntat. Det var trist, men chokladtårta är ju gott. Väldigt gott. De senaste veckorna har jag ägnat åt att försöka begripa mig på ännu ett nytt jobb. Jag undrar om jag möjligen kan ha någon användning av mina många erfarenheter av att vara ny på jobbet? Tror sorgeligen inte att det är någon tillgång: arbetsgivare brukar inte gillar hoppjerkor. Det var iallafall längesedan jag var så stolt över att vara en del av någonting som jag är nu. Jag

. Det finns en blondlockig, fräknig människa här i världen, som jag är skyldig mitt liv. Utan henne hade jag liksom inte blivit av. Vilken tur för mig att hon trasslade sig igenom livet fram till dess jag blev till! Hon är en sällsynt positiv människa, som nästan alltid ler med gröna ögon och smilgropar. Hon hanterar vilket socialt sammanhang som helst och är mycket hängiven sitt jobb. Och hon är en rolig mormor som skämmer bort alldeles lagom. Hon har suttit på min sängkant och skrattat, tröstat och snyftat. Jag är glad att det var just hon som gjorde det, för annars hade jag blivit någon annan. Hon berättade för mig att det som gör ont går över. Jag trodde henne inte då. Jag vet bättre nu. Och det är hennes förtjänst. Nästan allt jag är glad att jag är har jag fått av henne. Fina mamma, idag är det Mors dag och den enda felet med dig är att du bor för långt borta för att få en bukett liljekonvaljer från den där särskilda kullen hemmavid! Du får några virtuella istället. Hoppas du vet

. Håkan Hellström strålar livs- och spelglädje genom rutan hos mig ikväll. Så äkta att det går rakt in i hjärtat på mig och allt blir lite varmare och mjukare. Jag tror att jag är hopplöst beroende av att andra ska tolka världen åt mig i texter och musik: jag förstår mig lättare då. Och det blir lättare att stå ut med att jag sitter vid slutet av en riktigt improduktiv dag. Jag är sällan tillfreds med sådana, duktigt skolad i prestationskultur som jag är. Jag antar att vi är upplärda att åstadkomma saker hela tiden för att tjäna kapitalismen och hålla oss distraherade från att tänka på viktigare (farligare?) saker. Lik förbaskat kommer de där dagarna och de skaver dubbelt: jag får inget gjort och jag slår på mig själv för att jag inte får något gjort. Jag har precis tillräckligt med energi för att irritera mig på maskrosorna i gårdsgruset och precis för lite energi för att ta bort dem. Fin kombo. Snart blir det ledighet och det vette tjyvingen vad jag ska producera för att vara nöjd då

. Gräsmattor fulla av bellisar och pollentäckta bilar ger mig vårkänslor. Vårkänslor får mig att regrediera. Kolla bara: - Jag har spelat Bubble Bobble med mina barn. Och haft roligt. - Jag föredrar plötsligt färgämnesrikt plockgodis framför högoktanig finchoklad. - Jag ser fram emot ESC (= Eurovision song contest). På riktigt. - Jag tycker plötsligt att blått nagellack ser helfestligt ut. - Jag tittar på Twilight och får tårar i ögonen. Det är på sätt och vis en skön motvikt mot alla tantpoäng jag har i övrigt, men håller vårvärmen i sig kommer jag väl att digga Teletubbies och smörgåsrån framme i juni. Det kan bli en intressant födelsedagsönskelista i år i sånt fall. För att lindra ensamheten här på vardagarna är P1 min bästa vän. Jag lyssnar i sådan usträckning att jag blir irriterad för att programtablån bara består av repriser på helgerna. Detta innebär nämligen att jag måste byta kanal för att slippa höra alla program igen. Nåja, denna vecka hörde jag ett program som handlade o

. Dagens morgonpromenad med jyckarna var en smått surrealistisk upplevelse. Utslagna tulpaner, blommande gullvivor och nylövade björkar kantade vägen medan stora snöflingor svävade ner över dem. Jag huttrade i min vårjacka och hundarna fnös åt snön. Så nog kom det alltid, Det Stora Väderbakslaget. Nu sitter vi mitt i det och undrar hur vi kunde vara så dumma att vi packade undan vantar och mössor och istället tog fram grill och trädgårdsmöbler bara för att solen sken några dagar. Man ska aldrig lita på våren. Kanske är väderomslaget något slags straff för att familjen T negligerade valborgsfirandet i år. Vi anade en brasa och några fyrverkerier på håll, men stannade inne, åt ost och drack vin och språkade med familjen S. Slutsatser från denna helg: 1. Ost är väldigt gott, i många olika former. 2. Tvååriga damer är farligt söta. När jag lyssnat på lilla E:s "mötta, mötta" ( = mössa) och milda orderutdelningar: "Komma! Leka!" i ett dygn var jag nästan beredd att omför

. Och så kom den då. Våren. Påsken här på slätten var så varm att gullvivor kikade upp ur gräsmattan. Vi spenderade hela den långa, varma helgen hemma. På påskdagen samlade vi ihop lite släktingar i solen och G la allt han hittade i köket på det nyskrubbade grillgallret. Sedan satt vi där och åt i väntan på att påskharen (jag) skulle komma och placera färgglada ägg med onyttigt innehåll, bland buskar och träd. Det är tydligen så vi firar Jesu uppståndelse här. Barnen (inkl mina syskon) åt socker tills det sprutade ur öronen på dem och jag blev fräknig. Det var en rolig dag. Nu sitter väl mest hela Sverige och hukar inför Det Stora Väderbakslaget, för det måste väl komma ett sånt? Eller kommer alla lena brittsommardagar att dras av för att kompensera för sommaren i april? Det vore ju på sätt och vis synd. Inte för mig dock. Jag har nämligen krånglat mig ur mitt sommarjobb, pausat pluggandet och beslutat mig för att arbeta i en av Sveriges viktigaste organisationer under hösten. Ja, jag

. Bloggen drabbades av tillfällig narkolepsi under mars 2011. Det var vädret som gjorde mig förvirrad: det regngråa signalerade helt klart att vi var i början av februari och det fanns ju redan flera inlägg därifrån. Eftersom det aldrig (jag upprepar: aldrig ) händer något roligt i februari drog jag slutsatsen att det som var värt att berätta om redan var berättat om. Jag ber om ursäkt för detta, men det är sånt som händer. Men nu har april kommit, med flera decimeter gegga på vägarna och glittrigt vårvatten i dikena. För en stund sedan räfsade jag björkris från gräsmattan i ganska aggressivt solsken och jag såg en liten ö av snödroppar samt en liten, till synes mycket lycklig, tant med en bukett tussilago när jag åkte hem från universitetet idag. Jag tror att den där våren jag nästan gett upp hoppet om ändå har kommit. Lyckligtvis är det också sånt som händer. I mars skapades det symmetri i familjen T. Är man två vuxna, som har två barn, två kaniner, två bilar, två tv-apparater, två d

. Nu när jag sitter här: nyduschad och mätt, kan man knappt tro att jag har haft årets sämsta dag idag. Igår spenderade jag hela dagen på att leta och prova underkläder, vilket är den absolut tråkigaste shopping som finns. Särskilt när man provat sig svettig och ändå inte hittat något som passar. Jag har surat runt här med mitt charmiga munsår, rensat min garderob och städat (som om det skulle lyfta mitt humör) och tittat på svenska skidåkare som det gick dåligt för. Till slut åkte jag till Friskis och försökte hoppa bort åskmolnet. Det gick så där. Jag hoppas på att jag, som genom ett mirakel, kommer att vakna och släppa fram solen imorgon. Det känns också väldigt sannolikt, eftersom jag ska gå upp kl 5:30. Snart är iallafall februari slut. Jag tror aldrig jag varit med om något trevligt i februari. Det är kallt, rått, grått, blött och en evighet till semester. Och på Alla Hjärtans Dag är allt jag får ett dåligt samvete för att jag glömt uppmärksamma någon. Jag hoppas mars bjuder på

. Om jag blir galen ikväll beror det på att G har loopat en melodisnutt, som nu har spelats ungefär 150 gånger. Det är inget fel på snutten, men det är få knippen av fyra instrumentala takter som håller för så många genomlyssningar. Han gör sitt bästa och byter ut "instrumenten" emellanåt, men det hjälper inte. Strofen kommer hemsöka mig i mina drömmar. Det kan också bero på att jag har grymma mängder överskottsenergi, som jag inte vet vad jag ska gör av. För ett år sedan tömde jag alla förråd på mitt jobb och fyllde sällan på. Nu tränar jag stup i kvarten, sover som en prinsessa (OBS! Inte hon på ärten.) och har massor av tid för reflektion. Jag behöver ett projekt: något att bita i, som kan väcka mitt engagemang och få mig att brinna lite. För terminologin och organisationsteorier kan jag blott uppbringa lite glöd. Ni, därute, som läser: de flesta av er känner mig bättre än jag själv gör: berätta vad jag ska göra! Nu stängde han av. Jag kommer somna mentalt frisk även ikväl

. För några dagar sedan droppade våren från taket här. Jag traskade i solen, över svampig, vattensjuk gräsmatta och fyllde på fågelmataren för sista gången, tänkte jag. Sen kom det två decimeter snö och 15 minusgrader hit. Vi fick alltså bara en liten förhandstitt på våren. Jag antar att det var för att vi inte ska tappa hoppet, men för mig gjorde det bara att snöflingorna blev ännu tyngre. Den efterlängtade grusplätten jag hälsade på för några veckor sedan är borta och jag har ingen ork att gräva fram den. Det är vackert med snö, men jag vill inte mer. Vill INTE. Jag har ju till och med plockat ner julbelysningen. Det enda som räddar mig från att ge upp våren och dra täcket över huvudet är att fina, bästa G äntligen fått använda sina födelsedagsskidor. Han har kommit hem, rödmosig och glad, två dagar i rad och då har väl ändå den eländiga snön någon funktion. Nu är jag inte riktigt så deprimerad som det kanske låter. Det finns ljuspunkter. I fredags kväll till exempel, när jag glufsad

. Ibland behöver man göra en liten utflykt för att veta var man hör hemma. Ibland behöver jag göra en liten utflykt för att veta var jag hör hemma. Förra terminen gjorde jag en liten utflykt. Jag lämnade min socialarbetarsfär: trött, självförtroendelös och frustrerad, och gjorde en lov ut i annat ämne. Nu är jag nästan hemma igen. Efter några månader med Medicin A och Hälso- och sjukvårdsadministration som sällskap är det inte längre latinska prefix eller olika organisationsformer som lockar mitt intresse utan Skolverkets utvärdering av metoder mot mobbing . Och jag känner mig lite lurad. Jag har gått utbildning i en av de programmetoder som Skolverket avråder från att använda. Utbildningen gavs under förespeglingen att den var "evidensbaserad med goda resultat" och frågor kring utvärderingsformerna viftades bort med ett "det är lite onödigt avancerat att sätta sig in i för den här utbildningen. Det viktiga är att metoden ger goda resultat.". Skolverkets utvärderi

. Nu har jag banat mig väg fram till tangentbordet, genom högar av papper med rubriker som: Latinska uttalsregler och Studiehandledning för Organisering och ledning, 7,5 hp. Det är våren 2011 som ligger här. En massa kunskap som jag ska besitta framme i mars. Det ska nog ordna sig, särskilt eftersom jag har en ny studieplats. Vi trodde att vi hade hittat den ideala platsen för ett skrivbord: vid ett fönster med vidsträckt utsikt och rikligt inflöde av dagsljus. Det kanske funkar om man ska visionera eller skriva poesi, men för att mosa i sig kunskap var det värdelöst. Vet du t ex hur länge man kan sitta och stirra på trädkronor som böjer sig i vinden, om alternativet är att lära sig nya begrepp inom verksamhetsstyrning? Svaret är: jättelänge. Därför står nu skrivbordet på en ny våning och lyfter jag blicken från skärmen glor jag in i ett hörn där två mörkröda väggar möts. Det ska till infernaliskt tråkiga ämnen, för att de ska vara tristare än denna utsikt. Alltså ser jag med tillförs

. Välkommen 2011! Du kom till oss en blåsig natt i Sörmland, medan vi förgäves kämpade för att få våra Khom Loy-lyktor att sväva lite högtidligt för din skull. Vi lyckades virvla iväg två: båda landade efter någon minuts färd i varsin tall. Då gav vi upp och skapade lite högtidlighet genom att skåla i bubbel istället. Så du anlände med viss värdighet ändå. Vi hade förberett ordentligt för din ankomst iallafall. Makarna S hade knåpat ihop snittar som man ville äta hundra stycken av. Makarna Å styrde till en huvudrätt värdig en lyxrestaurant och därför ska jag aldrig mera se skeptisk ut när någon bestämmer sig för att grilla på nyårsafton. I familjen Å:s hus var det varmt och vackert och vår nyårsafton var kort sagt en succé (om man bortser från de trilskande lyktorna) värd att göra tradition av. Och nu är du här, 2011, och jag har hittills ingenting att klaga på. Lediga dagar är de bästa och sådana har vi börjat med, i mysmundering. Sorgligen var jag tvungen att skicka iväg tre av mina