Fortsätt till huvudinnehåll

Motsträvigt

.
Så här i november måste man stanna upp ett slag och beundra oss nordbor. Vi små människor som stretar på med vardagsbestyren fastän tillvaron, naturen, ja, kanske själva skapelsen strävar emot så mycket den bara orkar. Idag lämnade jag Linköping vid 17-tiden. Staden var full av påpälsade figurer som enträget gnetade på insvepta i det stora, allomfattande mörkret. På vägen passerade jag en grävmaskin, så översållad av påslagna strålkastare att den liknade en stridsrobot ur Matrix. Alla bekämpar svärta på sitt eget vis. Vi trälar på i allt det svarta, dödligt trötta, gråa och bleka. Det går inte att vara snygg i november. Och när vi mödosamt lyfter blicken mot horisonten för att se julen, nyåret och ledigheten som hägrar där, är det så dimmigt att vi omöjligt kan se ända dit. Suck.

Det finns dock några ljuspunkter:


  • Det amerikanska folket har röstat fram sin förste svarte president.
  • Jag har fått en hel kasse Sex and the City-dvdfilmer till låns av en arbetskamrat.
  • Jag har lärt mig saker idag.
  • För varje minut som går kommer vi närmare julen. Enligt en (annan) arbetskamrat måste jag har terapeutiska samtal med vår blivande gran eftersom den i huvudsak kommer att prydas av orange pynt. Det blir en spännande och ny upplevelse.

Eftersom dessa ljuspunkter (som vanligt) var ganska egocentriska skickar jag ikväll med en dikt också. En klassiker. I mörkret. God natt!

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär



Erik Blomberg




Kommentarer

Anonym sa…
Jag vill också ge en eloge till oss studenter för att vi sitter och fryser ihjäl i våra lägenheter för att spara på miljöns resurser(läs: elräkningen/csn-bidraget)!
8 november 2008 kl. 15:12
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En stjärna vid ratten

. Jag är inte känd för att vara någon vidare bilförare. Det känns ju tryggt eftersom jag till vardags kör sisådär tio mil om dagen. Jag har repat och kraschat och bucklat i min drygt 10-åriga karriär som körkortsinnehavare. Som tur (?) är har jag mest åsamkat skador på egna fordon. Om man undantar bilarna jag repat för pappa. Eller G:s första Nissan som jag kraschade så illa att den fick gå till skroten. Då var det tur att G fortfarande såg på mig genom rosaskimrande nyförälskelse... Nej, dagens rubrik syftar på något helt annat. När jag sätter mig bakom ratten blir jag en annan slags stjärna. En popstjärna. Jag väljer en station med någon lämplig låt och går loss. Sjunger, wailar och showar. Whitney, Mariah, Rihanna och Fergie kan slänga sig i väggen. Denna min egenhet underlättas kraftigt av att jag begåvats med ett sångtextcentrum i hjärnan som skulle få vilken Så-ska-det-låta-deltagare som helst att dreggla av avund. Alla texter fastnar. ALLA. Det spelar ingen roll om de är bra ell...
7 kommentarer
Läs mer

Röd lycka

. Veckans färg är utan tvekan röd. Det varma, vackra har bringat stor glädje till huset, på olika sätt den senaste tiden. Det första som hände var att jag fick lite koncentrerat mys i ett paket från posten. Jag hade beställt härligheten själv, men blev så glad för den att man lätt kunnat tro att det var en oväntad present. Det kom en röd mysdress i fleece. Den är varm och mjuk och framförallt hel, vilket inte dess föregångare är längre. Jag ser som i ett romantiskt skimmer, hur jag kryper ihop i denna fantastiska skapelse på julaftonskvällen, när alla barn somnat och tystnaden infinner sig. Harmoni. I teorin iallafall. Nästa röda skönhet, som numera förärar oss med sin närvaro är Den Nya Ytterdörren. Efter två dagars bankande, sågande och fixande av två trevliga hantverkarmän sitter den på plats och liksom glöder i höstsolen. Den är så blank och så röd och så fin. Modellen har samma namn som jag, så vad hade man förväntat sig? Ett litet smolk i glädjebägaren är att den är lika blank oc...
3 kommentarer
Läs mer

All good things come to an end

. Årets näst sista dag har just börjat och jag sitter i kolmörkt vardagsrum och lyssnar på snusandet från tre sovrum på Rucklets övervåning. Den enda som brydde sig om att jag kom hem var Sigge the Dog, som undrade varför jag luktade retrieverhane (x2) och missnöjt sniffade igenom mig innan han lommade in i sovrummet igen. Jag ska snart lomma efter. Men först vill jag berätta om min dag. Jag har varit på utflykt hela dagen, trots att jag egentligen inte alls har jullov och borde våndas över en urtrist inlämningsuppgift. Jag åkte till ett lämpligt köpcentrum och shoppade loss på mina julklappspresentkort. Några små pärlor lyckades jag rota fram ur reakorgarna, men någon jacka (som var det egentliga syftet med turen) i lagom storlek och färg gick inte att skaka fram. Men familjen T har nu ett Alfapet-spel UTAN nedkladdade bokstavbrickor, en fin gå-bort-present till nyårsvärdparet samt väldigt politiskt korrekta "nyårsfyrverkerier" (som varken smäller, sprakar, skrämmer djur ell...
3 kommentarer
Läs mer