Motsträvigt

.
Så här i november måste man stanna upp ett slag och beundra oss nordbor. Vi små människor som stretar på med vardagsbestyren fastän tillvaron, naturen, ja, kanske själva skapelsen strävar emot så mycket den bara orkar. Idag lämnade jag Linköping vid 17-tiden. Staden var full av påpälsade figurer som enträget gnetade på insvepta i det stora, allomfattande mörkret. På vägen passerade jag en grävmaskin, så översållad av påslagna strålkastare att den liknade en stridsrobot ur Matrix. Alla bekämpar svärta på sitt eget vis. Vi trälar på i allt det svarta, dödligt trötta, gråa och bleka. Det går inte att vara snygg i november. Och när vi mödosamt lyfter blicken mot horisonten för att se julen, nyåret och ledigheten som hägrar där, är det så dimmigt att vi omöjligt kan se ända dit. Suck.

Det finns dock några ljuspunkter:

• Det amerikanska folket har röstat fram sin förste svarte president.
  
• Jag har fått en hel kasse Sex and the City-dvdfilmer till låns av en arbetskamrat.
  
• Jag har lärt mig saker idag.
  
• För varje minut som går kommer vi närmare julen. Enligt en (annan) arbetskamrat måste jag har terapeutiska samtal med vår blivande gran eftersom den i huvudsak kommer att prydas av orange pynt. Det blir en spännande och ny upplevelse.

Eftersom dessa ljuspunkter (som vanligt) var ganska egocentriska skickar jag ikväll med en dikt också. En klassiker. I mörkret. God natt!

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär

Erik Blomberg