.
Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om.
Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5. Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång.
Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt kompisgäng. Vid filmens korta sexscener bubblade ångesten över och flera i salongen kved eller utstötte höga, nervösa skrattskrik. Ack, vad svårt det är! Gott för oss att få smakprov på hur våra kids kommer att hantera situationen om vi väljer att jobba med filmen.
Detta är ingen recension, men filmen var bra. Låt vara att den är tillspetsad och kanske inte så realistisk i alla lägen; den fick mig att ömma för en spelad, misshanterad unge, så den kan inte ligga mil från verkligheten.
Under kvällen får jag reda på att en femåring meddelat att mammas homosexuella väninna "lånat sånt där av någon kille" för att kunna få barn. Så genialiskt, enkelt uttryckt. Blir lycklig ett tag över att det är femåringarna som kommer att styra världen en dag. Sedan konfronteras jag med biosalongens uppenbara homoskräck och inser att 15-åringarna ska styra ett tag först.
Men det ordnar sig nog på slutet. Precis som det gör på film.
Ikväll glittrade löven frostigt och jag kunde utan att känna mig fåfäng sätta på mig nya mössan. Det är kallt. Men november är strax här, så det är väl inte mycket att orda om.
Jag har haft en god kväll. Team-building med favorit-damerna från jobbet. Mycken indisk (stark) mat och på det, bio: Patrik 1,5. Vi hade en föreställning om att filmen skulle kunna användas i undervisning på något sätt. Och, oj, vad den kan användas. Här fanns tjogvis med trådar att nysta i tillsammans med tonåringar. Den trasige tonårskillen. Homosexuell kärlek. Homosexuellt sex. Brusten kärlek. Homofobi. Svek. Familjebegreppet. Föräldraroller. Adoption. Listan blir lång.
Salongen var i princip full. Filmen började och sorlprasslet mojnade. Småfnittrig presentationsscen på duken. Spridda skratt. En minut senare håller huvudrollsparet om varandra som förälskade människor gör. Mummel, fnitter och skratt. (Manlig) Homosexuell ömhet är svår att hantera. Särskilt om man själv är kille, 15 år och på bio med sitt kompisgäng. Vid filmens korta sexscener bubblade ångesten över och flera i salongen kved eller utstötte höga, nervösa skrattskrik. Ack, vad svårt det är! Gott för oss att få smakprov på hur våra kids kommer att hantera situationen om vi väljer att jobba med filmen.
Detta är ingen recension, men filmen var bra. Låt vara att den är tillspetsad och kanske inte så realistisk i alla lägen; den fick mig att ömma för en spelad, misshanterad unge, så den kan inte ligga mil från verkligheten.
Under kvällen får jag reda på att en femåring meddelat att mammas homosexuella väninna "lånat sånt där av någon kille" för att kunna få barn. Så genialiskt, enkelt uttryckt. Blir lycklig ett tag över att det är femåringarna som kommer att styra världen en dag. Sedan konfronteras jag med biosalongens uppenbara homoskräck och inser att 15-åringarna ska styra ett tag först.
Men det ordnar sig nog på slutet. Precis som det gör på film.
Kommentarer