M & pojkarna

. På hösten för tolv år sedan köpte jag en ny vän hos en uppfödare inte så långt ifrån där jag sitter nu. Han var då åtta veckor gammal, hade små, knappnålsvassa tänder, ett nästan lika vasst humör och ett outtömligt energiförråd. Min nya sambo charmade snart hela grannskapet: stor som ett marsvin, men med pondus som en schäfer. Och det första året livnärde han sig mest på (mina) gosedjur, glasögon, fjärrkontroller och skor. Dyrt blev det. Sedan dess har vi hängt ihop S och jag. Han var min första familj. Med åren blev vi flera och S har motvilligt accepterat både en ny husse, två mänskliga småbröder, ett gäng gnagare och nu till slut en odräglig storpudel. S har i sann terrier-anda aldrig låtit någon köra med honom. Antingen har han bestämt eller också har han morrat tills han fått bestämma. Och han var min bästis från dag ett fram till idag. Men nu är det slut. Inget mera tjafftjaffande över köksgolvet. Aldrig mera kissnödiga bjäfs vid dörren. Inga flera kelsugna krafs på ar

. Idag har jag målat två garagedörrar. Det blev en smått meditativ upplevelse. Det är något stilla rogivande med att måla. Att låta hjärnans enda bekymmer vara hur mycket färg som ska vara på penseln och att långsamt se något blekslitet bli nyblankt igen. I bakgrunden hade jag en hel maskinpark som skapade ett slags soundtrack: grannens gräsklippare, åkerns skördetröska och nybyggarnas grävmaskin. Brum och surr runtom. När jag stod där, slog det mig att jag målat den där porten förut. Så länge har jag varit på samma ställe nu. Det är inte dåligt för att vara ett fladderhjärta som jag. Förra gången var det bruna dörrar som blev röda och jag fick akta min gravidmage som ständigt ville lägga sig i färgen. Då var vi bara hälften så många invånare i huset, knappt. Det är fem år sedan. Så många saker som kan hända på fem år. De sakerna kom ifatt mig där vid färgburken. Jag stod där med en kladdig pensel i näven och kom på hur fånigt lycklig jag egentligen är. Och hur sällan jag tänker på det