M & pojkarna

. Intensiva vinterdagar ger inte tid för bloggande uppenbarligen. Men några saker förtjänar ändå att nämnas här i decenniets sista timmar. Det var morgonen efter Det Stora Snöfallet. Jag var barnsligt lycklig eftersom jag fått vittring på vit jul. Tidig och kolsvart var dagen när jag krafsade mig in genom isen till förarsätet i Zafiran och glatt backade ut från garageuppfarten. Världen var krispig och vit och inga av mina yrvakna och lite stressade tankar rörde mitt vägval. För dig som inte vet vara Rucklet ligger, kan jag meddela att det finns minst två olika rutter att välja på för att komma till motorvägen som leder till min jobbstad: båda är grusvägar, den ena smalare än den andra: den smalaste är också den kortaste och således den jag för det mesta tar. Så även denna morgon. De första meterna låg vägen under ett lagom tunt snötäcke, skyddad av en liten skogsdunge. Det här går fint, konstaterade jag. Det gjorde det. Men bara en stund. Där träden tog slut hade isande vintervindar le

. Det var kallt den kvällen jag åkte hem från vår småputtriga julfest. Efter blaskig saftglögg, pepparkakor och gröt satt jag i bilen med Winnerbäcks senaste skiva på lagom hålla-sig-vaken-volym. Ett par hundra meter från vårt hus observerade jag några mörka fläckar mot den frostiga havrestubben på åkern. Att träffa på hjortar, harar, grävlingar och rådjur tillhör vardagen hos oss, men det var någonting med dessa svarta figurer som inte stämde. De var för små för att vara hjortar, för stora för att vara harar, för många för att vara grävlingar och för fyrkantiga för att vara rådjur. Winnerbäck fick dämpa sig lite och jag vevade ner en immig ruta och spanade ut i mörkret. Tio smutsiga trynen vändes mot mig och efter några sekunders kontemplation prasslade det av vildsvinsklövar över det glittervita. De sprang parallellt med bilen några tiotal meter och svängde sedan upp och rultade över vägen i strålkastarskenet, så att jag fick njuta av hela deras gråsvarta, raggiga prakt ackompanjerad